Hemvändare. John Holm fyllde Crescendo på torsdagskvällen.

Mannen som bär sin själ utanpå kroppen

Bortsett från några spridda spelningar i januari/februari 1975 och fyra spelningar förra året (efter ett 40-årigt uppehåll) har John Holm aldrig turnerat. De tre skivorna på 1970-talet (Sordin -72, Lagt kort ligger -74 och Veckans affärer -76) har skapat en myt och kult kring mannen med den viskande rösten och den speciella fraseringen. Så när han nu åter gör en handfull spelningar är det ingen överraskning för någon (utom arrangören) att det är slutsålt långt i förväg.

Vi blir däremot överraskade av att en ung man vid namn Alex Holm inleder konserten med fyra låtar på gitarr och munspel, sorgsna kärlekssånger i dylanesque stil. Det sägs att sonens flytt från USA och hit är den största anledningen till att John Holm står på scenen igen. Alex kompar också sin far på munspel på en del låtar.

Sorgsna kärlekssånger. Sonen Alex Holm inledde konserten.

Huvudpersonen, mannen som bär sin själ utanpå kroppen, smyger upp på scenen och beklagar sig mumlande över att han har migrän. Klart du har, tänker nog fler än jag. Den magra kroppen och den genomskinliga hyn bidrar till intrycket av bräcklighet. Men när han efter några stapplande ackord har kommit igång så sjunger han med slutna ögon och total närvaro. Fast stödet han har från Jesper Wihlborg på elgitarr är omistligt.

Rösten har djupnat, men det vet vi redan från de två plattorna från 1980- och 1990-talet han gett ut. Hans diskografi består alltså bara av fem skivor. Ändå lyckas han spela två låtar som inte ingår där. Den första är en översättning av ”vår kontroversielle nobelpristagare”s Hard rain. Den andra är den ”outgivna” Mona Mona, som finns med på samlingsboxen Främmande natt från 1997.

Känslan av att ha varit på Isle of Wight-festivalen året 1970 och sett Jimi Hendrix, samt att efter att ha liftat runt i Europa och ha kommit hem till att han inte finns, han med Den öde stranden. Kan det vara hans mest vemodiga låt? Konkurrensen är hård. Per Gessle (ett stort fan) hade även han en hit med den.

Att idealen från 1970-talets låtar finns kvar märker vi i mellansnacket. Bitterheten mot hur samhället förändrades under 1980-talet mot disco och ytlighet sticker han inte under stol med.

– På 80-talet skulle man vara tjusig. En del klippte sig, tog på sig kavaj och anpassade sig. Vi var några som klarade oss med nöd och näppe. Jag träffade en kompis på Café Victoria…

Vår stad är full av sådana som inte vill va med mer
och såna som tog sin roll, gud vete om dom ser mer
det rapas upp i riksdagshus och kommunala stior
men finns det nåt för mig sa han i deras profetior
                                   (ur Ett fönsterbord mot parken)

 – Till slut blev det traumatiskt. Jag tänkte – jag sticker!

Och det vet vi att han gjorde. Mellan fjärde skivan Verklighetens afton 1988 och Vägen till Californien 1999 gick han i landsflykt.

Närvaro. November är en bra månad för John Holm.

Men nu är han här. Här och nu. Så väldigt här och nu. Och inför en publik som kollektivt håller andan inför detta ögonblick.

Det enda undantaget är en ung kille som har rökt jazztobak och lever sig in och sjunger med. (Ibland sjunger han med i förväg.) Jag tycker om att han skapar lite 1970-talsatmosfär. Vid fötterna har han en kasse LP-skivor som han får signerade efteråt. De har tillhört hans morbror, berättar han.

Vi går från konserten med kunskapen om att somrarna i Loftahammar betytt mycket för sångaren som ung. Och att han har jobbat som sjukvårdsbiträde några år på slutet av 1960-talet. Det är klart att hans mest (?) melankoliska låt Ett enskilt rum på Sabbatsberg måste vara självupplevd.

Vi går därifrån med vetskapen om att vi har varit med om något unikt. Men vi är smittade av melankolin. Tur att det ändå är november.

© Text och foto: Michael Strandhed

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

CRESCENDO Norrköping

17 november 2016 kl 19.30

John Holm

Jesper Wihlborg, gitarr, Alex Holm, munspel

LÅTLISTA
Min skuld till dig
Om den blå himlen
Hård värld (Hard rain)
Den öde stranden
Maria, många mil och år från här
Får man leva för det
Ingen, ingen
Din bäste vän
Hon säger – Le mot mej
Vid ett fönsterbord mot parken
EXTRA
Mona Mona
Ett enskilt rum på Sabbatsberg
Sommaräng

LÄNKAR
John Holm Facebook Spotify
Crescendo hemsida Facebook