Storhetstiden. När Nina Simone hyllades på scenerna verkade öppenheten mellan människor självklar. Men det var den ju inte utanför scenen. Hon kritiserades också för sin aktivism.

När ska vi sluta förtrycka svarta?

RECENSION / LINKÖPING Från Nina till nutid. Aldrig har jag gråtit så mycket under en spelning. Men det var ju inte heller någon vanlig konsert – Josette Bushell-Mingo bjöd på ett mäktigt berättande.

– ”Marvellous!” har de flesta kritiker tyckt, sa mannen på Sagateatern som innan jag såg Riksteaterns föreställning Svenska hijabis häromveckan passade på att tipsa om en annan sevärd föreställning i KariL:s arrangemang. Han syftade på Nina – a story about me and Nina Simone.

På biljetten märker vi dock en annan titel: Nina – a dangerous story. Men när Josette Bushell-Mingo först dyker upp på scenen är det svårt att tänka sig något annat än glädje och storslagen revolution. Med musikernas hjälp, sin egen berättarröst och olika ljudeffekter tar hon oss till Harlem 1969.

På gränsen till lite för länge befinner vi oss sedan i en Tina Turner-lik fartfylldhet. Men plötsligt slår den över i tystnad. Josette Bushell-Mingo vill inte vara med mer, hon ställer inte upp på beskrivningen att revolutionen redan skulle ha skett.

När Nina Simone var barn och skulle ha pianokonsert blev hennes föräldrar tillsagda att överlåta platserna längst fram till vita människor. Nina Simone vägrade då att spela.

Tecknad effekt. Regissören Dritëro Kasapis videoprojektioner faller på den fransade ridån och på aktörerna.

Tog det slut där? Nej, Josette Bushell-Mingo ger exempel från nutid – en svart tonårskille som blev skjuten av polisen 16 gånger på 13.5 sekunder. 16 gånger på 13.5 sekunder. Siffrorna upprepas retoriskt. Josette stampar i golvet. Stampen blir som skott. Hårda, brutala. Han dog väl säkert redan efter första skottet? Hon berättar lite mer, upprördheten stegras. Hon stampar igen. Övervåldet osar i hela rummet.

Vid ett tillfälle sitter Josette Bushell-Mingo vid ett sminkbord vid sidan av scenen. En ridå av fransar visar hennes ansikte i storbild på en videoprojektion. Hon målar sig själv vit, såsom andra så många gånger målat sig själva svarta och gjort sig till karikatyrer med ”black face”-sminkningar.

På videoprojektionen syns också Nina Simone i en annan situation. Och bilder som skulle kunna föregås av en ”känsliga tittare varnas”-skylt.

Organisationer som Black Lives Matter finns inte för att någon sagt att andra liv inte betyder något, menar Josette. Black Lives Matter finns för att påminna om att svarta liv också betyder något. Förtrycket av svarta är inte detsamma som förtrycket av judar, samer eller andra. Låt oss bara prata om svarta liv för en stund, önskar Josette.

Vid ett tillfälle pekar hon ut oss i publiken. Hon föreslår att hon skulle skjuta oss allihop, för när ska det ta slut? När ska vi sluta förtrycka svarta? Det är en uppgiven Josette som talar. Hennes etiska dilemma i det fabricerade hotet: Vad skulle vi kunna säga för att få henne att låta bli – vad skulle någon kunna säga? Hennes man, hennes barn?

Avklädd. Josette Bushell-Mingo står i sin egen sanning. Föreställningen Nina blir både en mycket personlig hyllning till föregångaren och en stark berättelse som berör.

Till slut bestämmer hon sig för att slutföra sin konsert ändå. Och Josette Bushell-Mingo delar med sig från sitt eget liv, om när hennes mamma dog i cancer och hon fick hjälp i sorgen av personer som lät henne minnas mamman som den komplexa människa hon varit: oförskämd, högljudd och en jäkel på att dansa!

I sin helhet är föreställningen en hyllning olik någon annan jag tidigare sett. Nina Simones livfulla anda visualiseras, i både musik och berättande. Spirituellt är hon där, även om det är Josette Bushell-Mingo som sjunger. Och hon gör det bra, så att man blir berörd – och förstår innebörden av låttexterna på ett helt nytt sätt.

I Wish I Knew How How It Would Feel to Be Free blir extranumret efter stående ovationer, igen på Sagateatern. Och jag går hem med tårarna strömmande nedför kinderna. Enastående, goddam!

© Text: Melinda Reyes Hiltunen
© Foto: Andrew Ness

SAGATEATERN Linköping

30 november 2016
Nina – a story about me and Nina – a dangerous story
Idé: Josette Bushell-Mingo
Manus: Josette Bushell-Mingo & Dritëro Kasapi
Regi och video: Dritëro Kasapi
Dramaturg: Christina Andersson
Scenografi, kostym: Rosa Maggiora
Kapellmästare: Shapor Bastansiar
Speltid: 1 tim 20 min
Arr: KariL

MEDVERKANDE
Josette Bushell-Mingo, Shapor Bastansiar och två musiker

Föreställningen ges på engelska och är ett samarbete mellan Riksteatern och Unity Theatre i Storbritannien.

Turnerar i Sverige 2 december 2016 – 17 mars 2017

LÄNKAR
Black Lives Matter hemsida
Josette Bushell-Mingo hemsida http://www.josette.click/
Riksteatern hemsida turnéplan
Teaterföreningen KariL hemsida Nina
Svenska hijabis sprakade på Sagateatern recension Kultursidan.nu 21/11 2016
En druva i solen med drömmar och rasism recension Kultursidan.nu 7/3 2016
En druva i solen gästspelar i Norrköping reportage Kultursidan.nu 25/2 2016