Det svänger. Dansarna, här i cancan, är starka kort i Chopp Events giv. Nyårsrevyn Blanda och ge spelas i Trozellisalen i Louis de Geer.

 

Jag fylls av ömhet för clownen som vill roa

 

NORRKÖPING Med uppslagna tidningar, Folkbladet, ETC Norrköping, Norrköpings Tidningar och Dagens Nyheter, går Chopp Events nyårsrevy Blanda och ge mot sitt slut. Ja, var får de allt ifrån?

En nyårsrevy är minst av allt en objektiv rapport från vad som sig tilldragit haver i bygden, riket och världen. Snarare en högst personlig skrattspegel. På en naken scen där ett rött draperi, glitter, ljus och ljud och ibland ett blädderblock är allt som stöttar de roliga, vassa, plumpa, vemodiga, ironiska numren som passerar revy.

Årets hand, för att tala kortens språk, är full med starka kort i många färger. Erfarna artister som kan konsten att tajma sina poänger. Dessutom en stor dansensemble, inlånad från DansAkademien, som gör mer än knixar snyggt, de bidrar med egna, starka nummer.

 

Byalaget. Mattias Schönbeck i sitt eget nummer om hur fiberdragningen ger hopp om nytt liv i byarna. Bara utflyttarna ställer upp på kraven.

 

En överväldigande del av de tjugofyra texterna är nyskrivna, av lokala författare varav merparten står på scenen. Största bidragsgivarna är Marcus Fyrberg (talar, sjunger, dansar, koreograferar) och Olov Trysberg (ej på scen).

Melodierna är, som brukligt i sådana här sammanhang, redan kända även om de arrangerats och spelats in av lokala musiker.

Men hur lokala är då korten? Klart norrköpingsk är den obligatoriska Stjernkvist-peruken, dock mer fluffig än spetsig. Men visst känns det som på hemmaplan med ”Gorillatanterna” som förbereder sig för IFK-match med kaffetermos och tillbehör.

Något mer har väl hänt i Norrköping att skämta om?! Här pålas på varenda parkeringsplats och byggkranar visslar förbi över huvudet. Jag hade gärna sett något om Strömsholmens konsthall som blev hotell och varför inte en vimsig sammanblandning av Where’s The Music? och Bråvalla. Läser ni inte lokaltidningarna?

Regionalt träffar Carina Perenkranz mitt i the bull’s eye med sketchen ”Vi ser inte, Vi ser inte”. Vad som är mest absurt i frågan om Syncentralens flytt, verkligheten eller sketchen, kan vi låta vara osagt. Telefonsamtalet, mellan regionala hälso- och sjukvårdsnämndens ordförande och den blinda damen i Finspång som ska till nya Syncentralen, belägen på åttonde våningen och med fantastisk utsikt på Universitetssjukhuset i Linköping, det är både dråpligt och dräpande.

 

Klassiska typer. De tre Städkärringarna sopar till både det ena och det andra.

 

Annars handlar det i stor utsträckning om svensk mentalitet – och den lider vi ju av lite till mans och kvinns – alltså även hemmavid. Trender, förflyttningar, justeringar i detta att vara just svensk. Att det grävs ner fiber både i stan och på landsbygden kan vi känna igen. Och skratta gott åt Mattias Schönbecks byalagsordförande som ger klara anvisningar för vilka krav som gäller presumtiva grönavågare.

Välprickad är sketchen ”Byta ålder” som går från fåfänga till utanförskap. Vem känner sig inte evigt ung och stark. Och vem hamnar utanför?

Hur skruvat eller hur sant är ”Läslovet”? Vikariesnurren i skolan är förhoppningsvis överdriven i numret där publiken plötsligt befinner sig på ett pedagogiskt upplagt föräldramöte.

Klassiska nummer måste trion ”Städkärringarna” och monologen ”Kärringen från Tingstad” kallas. De packar fullt med gags, dåliga vitsar och får in en och annan snyting mot överheten, som kontantuppror och bussneddragningar.

Klassiska är också start- och slutnumren, skrivna av Olov Trysberg. Det är faktiskt en konst i sig att kunna hälsa välkommen respektive säga adjö på ett snyggt sätt, med hög hatt och en klackspark.

 

Sorgmodigt porträtt. Carina Perenkranz i Jag är inte farlig väcker ömhet.

 

Sist men absolut inte minst – dansarna. De backar upp artisterna med vackra leenden och fyller i där det behövs, som bärare av politikerporträtt (utsparkade miljöpartister).

De har två egna, starka kort. Dels en äkta cancan med lyfta kjolar, höga ben och en snurrande kvarn. Dels den gripande koreografin ”På flykt” där ett sommarlov övergår i flyktdrama. En dans helt utan sex eller satir, bara fylld av medmänskligt inkännande – det kunde vara vi. Det känns inte bara i själen, det når även kroppen. Ett känslomässigt och konstnärligt ankare som förnyar vad en nyårsrevy kan vara. I klassiskt vackra och enkla sommarklänningar.

En dansare är också Marcus Fyrberg. Det är både skickligt och personligt när han briljerar i vals, tango, lindy hop, stepp och ändå får till en knorr på slutet. Kostymskiftena är dessutom mycket snyggt gjorda.

”Jag är inte farlig”. Vid sidan av dansarnas flyktscen griper mig Carina Perenkranz clownfigur mest. Hon backas upp av mycket fina clowndansare, samtliga i underbar kostym. Jag fylls av ömhet för artisten som vill roa med öppet hjärta men måste försvara sin rätt att existera.

© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

LOUIS DE GEER Norrköping

31 december 2016 – 21 januari 2017
Blanda och ge
Nyårsrevy
Texter av: Olov Trysberg, Marcus Fyrberg, Carina Perenkranz, Bengt-Otto Ottosson, Mattias Schönbeck, Mimmi Trysberg, Pigge Hesselman, Ulf Karle, Staffan Bjerstedt
Regi: Carina Perenkranz
Koreografi: Marcus Fyrberg och My Linde
Musikproduktion: Bo Markendahl, Roland Engdahl, Milk Studios
Kostym: Carina Perenkranz
Sömnad: Siw Bäckman
Ljud: David Holmberg
Ljus: Fredrik Hansson
Prod: Chopp Event

MEDVERKANDE
Skådespelare: Mattias Schönbeck, Carina Perenkranz, Marcus Fyrberg, Bengt-Otto Ottosson, Mimmi Trysberg
Dansare:Meliza Nordqvist, Victoria Hansen, Lisa Ederth, Elisabeth Anderberg, Michelle Vahlby, Sara Mårdskog, Julia Andersson, Mirjam Jonsson, Ida Andersson, Carolina Bertlin, Jaana Salo, Tilda Lundkvist

LÄNKAR
Chopp Event hemsida Facebook
Chopp Events Nyårsrevy nära premiär reportage Kultursidan.nu 30/12 2016
Chopp Event ger Nyårsrevy i Louis de Geer KortNytt Kultursidan.nu 1/11 2016