Pir. Martin Sundberg samtalade med konstnären Katarina Andersson om hennes verk som skänktes till Norrköpings Konstmuseum av vänföreningen.
Som att ana något genom dimma
NORRKÖPING Pir – Nära det avlägsna. Många lager ryms i konstnären Katarina Anderssons målning som Norrköpings Konstmuseum fick på onsdagskvällen. Tunna lager av äggoljetempera. Lager av tankar kring motivet, måleriet och existensen.
Gåvan kom från Konstmuseets Vänner, föreningen som vart och vartannat år samlar ihop till ett önskeverk. Den här gången lyftes Katarina Anderssons namn fram, konstnär från Göteborg. Senast har hon ställt ut på Steneby Konsthall i Dalsland och Fullersta gård i Huddinge.
– Det är en dialog mellan oss och Konstmuseet, säger ordförande Anders Wickström som besökte ateljén i sällskap med ytterligare tre medlemmar för att välja.
På onsdagskvällen överlämnades gåvan och intendent Martin Sundberg, som ansvarar för museets samlingar förde ett samtal med Katarina Andersson.
Vängåvan. Pir/Pier -III. Mått 60,6×70 cm, äggoljetempera på duk, tillkomstår 2012-2014. (Fotot känns dock lite för blått.)
En dryg timme återstår till vänföreningens samling och jag har fått en egen träff med Katarina Andersson. Jag börjar med att tjuvkika på målningen som vilar på ett högrest staffli med ryggen vänt mot Harlekinens stolsrader.
Ett abstrakt verk, rektanglar i blekt röda och gröna nyanser, dubbla lager som skimrar igenom, mot en ljus bakgrund. Som att ana något genom dimma.
– Den heter Pir med undertiteln Nära det avlägsna. Den hör till en grupp målningar som alla hade den här undertiteln, säger Katarina Andersson och tillägger: Det är en form av bön. Där borta, eller bortom där borta.
I mitten en tydlig vertikal avgränsning, som är det ett bokuppslag med en ljus sida och en skuggsida. Det är en målning som öppnar mot många associationer. Min första är att det är en hyllning till konkretisterna – och hon nämner Malevitj.
Men hennes väg till det nu som är hennes konstart började med starka färger och föreställande måleri. Den unga konstnären på Valands konsthögskola för sådär en 30 år sedan.
– Jag började som expressionistisk målare med landskap och gestalter. Sedan reducerade jag mer och mer. Nu är jag tillbaka mot mer upplösta former.
Med ”upplösta” menar hon troligen ljuset. Rektanglarna har tydliga konturer. Hon målar på grov linneduk som hon spänner och grundar själv. Sedan målar hon, tunna lager av äggoljetempera, följer och förstärker dukens gräng. Hon menar att hon förhåller sig till duken som en väverska till varp och väft.
– Penseln går som en skyttel, säger hon och visar med händerna.
Fast mer än så, här syns tydligt hur penseln växlar mellan vertikalt och horisontellt. Målningen blir levande, nästan så att den skälver.
– Det är fortfarande landskapet och ljuset. Horisontlinjen ställer tillvaron på sin kant. Var är vi någonstans? Det finns så mycket i landskapsmåleriet: Himmel, jord, nuet och evigheten. Sonnevi skriver någonstans att horisonten delar världen i två delar, båda lika verkliga.
Konstmuseets Martin Sundberg har nu den delikata uppgiften att fundera över hur det nya verket ska ”samtala” med de gamla. Samlingarna ska hållas levande med nya hängningar, verk ska hämtas ur magasinen när andra lånas ut.
© Text: Ann-Charlotte Sandelin
© Foto: Ann-Charlotte Sandelin och Gerry Johansson
KONSTMUSEET Norrköping
1 februari 2017
Pir – nära det avlägsna
Katarina Andersson
Gåva från Konstmuseets vänner