Solen föll inte på alla som emigrerade till det stora landet i väster. Författaren Ola Larsmo berättade om svenskkolonin i Swede Hollow, en kåkstad i Minnesota vid S:t Ragnhilds gilles årsmöte i Söderköping.

De som hade det svårast skrev inga amerikabrev

SÖDERKÖPING De var lata och lortiga, dumma och misstänksamma. De var tjuvaktiga. De luktade illa och talade ett konstigt språk. Det var bilden av den grupp svenskar som emigrerat till Amerika på 1800-talet och bosatt sig i Swede Hollow i Minnesota. En bild som skiljer sig helt och hållet från den vi fått genom Vilhelm Mobergs böcker om utvandrarna.

Om de svenskar som hamnade i den gudsförgätna hålan Swede Hollow berättade författaren Ola Larsmo på S:t Ragnhilds gilles årsmöte i S:t Laurentii församlingshem i måndags kväll.

Det finns en idealiserad bild av de svenskar som utvandrade till Amerika, menar Ola Larsmo. En bild av starka människor som vågade bryta upp och satsa och som det oftast gick bra för. Men det är inte hela sanningen. Många hamnade i slummen och förde en eländig tillvaro. Att vi inte vet så mycket om dem beror på att deras liv är dåligt dokumenterat plus att de som hade det svårast inte hörde av sig genom brev till hemlandet.

Ola Larsmo har forskat i ämnet och gav förra året ut en bok i romanform, Swede Hollow, om svenskarna som bodde i den lilla orten. Boken har rönt ett stort intresse och redan sålts i 15.000 exemplar.

Ola Larsmos forskning blev en roman.

Men den artikel som han skrev i Dagens Nyheter före bokutgivningen möttes av många ilskna reaktioner. Många vill gärna se ett slags elitutvandring och tyckte att han släpade Vilhelm Mobergs Karl Oskar och Kristina i smutsen. ”Men de var ju romanfigurer”, påpekar han. Och det gick ju förresten inte så bra för alla personerna i Mobergs böcker heller.

Ola Larsmo pratar inte så mycket om sin bok. Han fokuserar på sin forskning och berättar om hur verkligheten såg ut för invånarna i den lilla kåkstaden där de slog upp sina skjul på den leriga marken vid en flod som ofta svämmade över. En osund miljö där barnadödligheten var hög.

Männen arbetade huvudsakligen vid järnvägen som byggdes genom prärien. Ett slitigt, farligt och dåligt betalt jobb med många arbetsolyckor som följd. Kvinnorna kunde möjligen få något jobb som sömmerskor av arbetskläder.

Ellis Island – migranternas ankomstö utanför New York. En del unga ensamstående flickor som kom till Amerika fick s k riktiga jobb och kunde tjäna ihop pengar till en hatt i stället för sjalett. Bild på sig själva med hatt skickade de då gärna hem till Sverige.

Svenskarna hade dåligt rykte. Till och med tidningarnas beskrivningar av dem var fördomsfulla. De skrev att barnen inte fick gå i skolan, vilket inte stämde. De gjorde sig lustiga över svenskarnas dåliga språkkunskaper och framför allt ondgjorde de sig över ”den svenska lukten”. Svenskarna påstods lukta svett och läder, snus och strömming.

De enda som möjligen hade sämre rykte var de irländare som också bodde i samma område. När senare även italienare och polacker bosatte sig där steg svenskarnas status en aning.

– Jag känner igen mönstret från min uppväxt i Västervik, säger Ola Larsmo. Där var det först finnarna som betraktades med misstro. En misstro som flyttades över till grekerna och sedan till jugoslaverna.

I dag finns inte ett spår kvar av Swede Hallow. Ola Larsmo visar en bild på en vacker och lummig park. Ingen kan tro att där låg ett samhälle för inte så länge sedan. De sista invandrare som bosatte sig på platsen var mexikanare. De tvångsförflyttades därifrån 1956 och all bebyggelse brändes ner.

© Text: Bibi Friedrichsen
© Foto: Boy Svedberg

S:T LAURENTII FÖRSAMLINGSHEM Söderköping

6 februari 2017
Svenskar i USA
Ola Larsmo
Föreläsning
Arr: S:t Ragnhilds Gille

LÄNKAR
Ola Larsmo hemsida  Swede Hollow
S:t Ragnhilds Gille hemsida Facebook