Triptyk. Volten – Olycksplatsen – Landningen. Emma Vistrands fotoutställning In Between i Konstforums lilla galleri Studion är mycket personlig och samtidigt allmängiltig.

Olyckan som avgörande vändpunkt

NORRKÖPING Bilen. Vägen. Volten. Fotografen Emma Vistrand överlevde. Olyckan blev inte bara ett trauma, det blev en vändpunkt. Installationen In Between berättar om att famla, söka och finna sin identitet med en olycksplats som transitionspunkt.

Varje placering i Konstforums lilla galleri Studion är noga uttänkt. Det centrala möter blicken först. Olycksplatsen. Ett landskap, en plats, där en röd röksky lyfter upp mot himlen.

Den stora bilden infångad mellan två tunga genomskinliga skivor som hänger i en tunn ram av träribbor. Att ramen orkar. Bilden hänger i två ståltrådar, de skulle kunna gunga, sättas i rörelse, svänga i vinden.

Dess framträdande placering och inramning är som en altartavlas. En bild till vänster och en bild till höger bygger en triptyk av händelsen.

– Jag körde av vägen och bilen gjorde en volt, berättar Emma Vistrand.

Hudnära bilder. Så nära att de nästan inte är gripbara, kan förvandlas till något annat.

Jag har också kört av vägen, kört fortare än jag klarat av att hantera. Tiden som sträcker ut sig – ska bilen slå runt? – händer detta mig? – är det slut nu? Tankar som far blixtsnabbt medan ödet pågår – under olyckan. Jag berättar och Emma nickar igenkännande. Hon överlevde.

In Between är mer än en bilolyckas förlopp. Fotografen vill gestalta en längre process och hon gör det mer personligt och hudnära än förra gången hon ställde ut på Konstforum. Den utställningen var som att sörja en annan konstart, dansen, som hon lämnat. Då använde hon sig av modeller, den här gången vänder hon kameran mot sig själv.

Besökaren måste därför vända sig om mot en vägg fylld av mindre bilder. De är blandade, några i svart/vitt, andra i färg. Några motiv är tydliga, som en knuten hand. Andra är dolda, som fotograferade under vatten (fast bakom en hinna), bakom en slöja (en annan hinna). En blottad strupe är som ett landskap (inknökat i ett hörn). ”Det är ingen ordning på mina bilder”, skulle hon kunna säga för att travestera Bodil Malmsten.

– Hela utställningen är ett famlande. Det är mitt splittrade jag före olyckan, kommenterar Emma Vistrand.

Särskilt noterar jag den nakna foten som står på tå, högst upp. Den är stark. En dansares viktigaste verktyg, så som hela kroppen inte bara är ett jag utan även är ett verktyg. Hon tycker om den, tänker jag.

Trygghet. Emma Vistrand gestaltar hur kärleken och naturen hjälpt henne att hitta sig själv. Krisen ledde till nya upptäckter, konstnärliga men främst privata.

Åter till olyckan, triptykens vänstra bild är själva volten. Här överförd till en omsorgsfullt samlad kroppsrörelse. Dess högra bild är ett mottagande, två nakna kroppar så tätt sammanfogade att de inte riktigt går att urskilja.

– Det är landningen, jag och Lars. Att höra ihop och få stöd, säger hon om betydelsen av sambons support.

Till sist går hon vidare, bilderna visar en närhet till naturen. Nu byter hon symbolik, lutar ryggen mot en trädstam och blickar utåt

– Det handlar om att stanna upp och lyssna inåt. Jag har varit här hela tiden, behöver ryggraden, säger Emma Vistrand och möter lugnt min blick.

© Text: Ann-Charlotte Sandelin
© Foto: Nils-Göran Tillgren

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

STUDION, KONSTFORUM Norrköping

4 – 19 februari 2017
Emma Vistrand
In Between
Fotografi

LÄNKAR
Emma Vistrand hemsida
Konstforum hemsida Facebook FB-evenemang
Emma Vistrand sörjer dansen reportage Kultursidan.nu 18/1 2014