Pappas pojke. Konungaflickan har en varm och nära relation till den döde fadern. Gustaf Appelberg spelar Gustav II Adolf, Caroline Harrysson gestaltar hans dotter.

 

Makten är alltid närvarande, i flera plan

 

RECENSION/NORRKÖPING Hon vill jaga, läsa, skriva och vara fri. Caroline Harrysson gestaltar med bravur den 20-åriga Kristina, Konungaflickan som inte ville vara drottning. Östgötateaterns uppsättning av Dissekering av ett snöfall ställer smärtsamma frågor om relationer, arbetsplatser, frihet och makt. Om att ha och inte ha.

En man i rock bär in vintern och en stor blombukett till Caroline/Kristina. Någon annan gnäller över ett champagneglas som stod fel. Runt scenen visar varma ljuspunkter ett luddigt snöfall medan pjäsens filosof placerar sig på parkett. Teaterchefen tar diskret en titt in i salongen och snart känns regissörens energi längs hela elfte raden. Scenkonstverket Dissekering av ett snöfall ska nu avtäckas framför våra ögon.

 

Bortrest. Änkedrottning Maria Eleonora utslöts ur Kristinas förmyndarregering och fick inte heller vårdnaden om dotterns fostran.

 

Drottning Kristina VILL INTE gifta sig. Detta är ett genomgående tema. Hon nobbar gång på gång olika friare. Den vi får se är charmigt valpige Love (Kristinas kusin, Karl X Gustav), ständigt berusad och iklädd guldbyxor. Honom gör Kristina senare till regent.

Men nu är hon fortfarande fast i sin uppfostran till kung med kraven på sig att samtidigt vara drottning. Hon slingrar sig med kropp och ande, går med dålig hållning, skjuter, ligger på golvet och bråkar. Hon påminner om en Pippi som stängts in i en för liten skola. De stora skorna är här utbytta mot ridstövlar som behålls på under hela pjäsen. Vi får komma ihåg att drottning Kristina bara är i 20-årsåldern under sin regeringstid och detta unga trilskande gestaltar Caroline Harrysson med bravur.

Som i Pippi är föräldrarna frånvarande, även om Kristinas mamma gör sina försök att komma nära och den döde pappan bistår med råd. Vålnaden och hon har ett varmt och nära samspel. Det är skickligt, med tanke på hans nerblodade yttre.

– Jag vänjer mig aldrig vid det här, klagar Gustaf Appelbergs Gustav II Adolf och tittar ner på sina sår och hela sin död.

Några i publiken skrattar högt och deltagande. Repliken är så vackert mänsklig och det känns som något min framlidne far kunde ha sagt. Vi måste alla förhålla oss till döden, om än motvilligt.

 

Frågvis. Den frusne Filosofen gestaltas av Peter Sundberg.

 

Kristina vill jaga, läsa, skriva och vara fri. Filosofen Descartes, hämtad som lärare från Frankrike, släcker hon abrupt ner när råden kommer för nära.

– Om ni vore fri, vad skulle ni göra med er frihet? undrar han. Frågan är för sårig för Kristina.

Filosofen, klokt förkroppsligad av Peter Sundberg, är frusen på slutet och står uppgivet i halsduk runt huvudet, som för att förgäves skydda tankarna och varandet. Det berör mig. Han tål inte det svenska klimatet, men är lika fången som Kristina. Vi måste analysera, dissekera varje snöfall, varje händelse och påminna oss om att just detta sker för första gången, menar han.

När Kristina tar en paus från sitt stora skrivbord älskar hon argt och nyckfullt den rådjursmilda Belle. Regenten finner stundtals vila hos älskarinnan i det rosa sovrummet, likt hos den mor som tidigt tagits ifrån henne av förmyndarregeringen, men retar sig samtidigt på att Belle kan sova när hon vill och att hon inte är tillräckligt beläst. Plötsligt har Kristina gift bort Belle, men kommer sedan och förstör hennes bröllop och försöker kräva bröllopsnatten. Både ha och inte ha. Förhållandets svåra konst.

Ann-Sofie Andersson Kern, som briljerade i sin mer drivande och gissningsvis därför lättare roll i Misantropen, klarar även att göra fullgoda konturer av den svävande Belle som inte har så mycket eget liv. Hon ska finnas i sin skönhet och vara till behag.

 

Maktstrukturer. En spännande regent från 1600-talet är flyttad till oss i all sin mänsklighet och vädjar till vår förståelse.

 

Sara Stridsbergs starka, poetiskt vemodiga text håller mig vaken och snärtar ibland till som ett ridspö. Frågorna i pjäsen om relationer, arbetsplatser och frihet är tidlösa och allmänna. En spännande regent från 1600-talet är flyttad till oss i all sin mänsklighet och vädjar till vår förståelse.

Visst hickar vi till över hennes grymhet och absoluta makt att diktera andras villkor och liv, men hon själv blir också bestämd över. Makten är alltid närvarande; den makt som säger att Kristina borde föda fram arvingar som säkrar tronen. Hon vägrar och med tanke på hur en barnsäng kunde drabba hög som låg under hennes tid är det fullt möjligt att sympatisera med beslutet. Ingen titel kunde skydda dig mot att förblöda.

Pelle Halvarssons musik eldar på och förstärker känslorna. Det är njutbart för öra och öga när han åker i de uppbyggda rummen. Koreografen Joacim Hedman har överlag lyckats väl med sitt arbete.

Scenografin, som i mitt tycke påminner om en ännu vackrare variant av Norrköpings stadsbibliotek, är magnifik och det största bygge som gjorts på Östgötateatern. Scenografen Paul Garbers har beställt sex meter höga och rullbara moduler. Inredningen byggdes in i tornen och det finns även trappor som skådespelarna kan gå i. Många kompetenta människor är inblandade i det viktiga arbetet i och runt Östgötateaterns verkstäder.

Ljudet kommer fram mycket bra. Scenkonsten verkar gå mot ett naturligare sätt att prata och då krävs myggor. Under denna föreställning är ljuddesignen god och skådespelarnas röster förstärks på ett fullgott sätt.

En guldfjäder i hatten till regissören Pontus Plaenge för hans skickliga arbete med denna pjäs som håller energin rakt igenom. Jag skriver inte hur det slutar och inte heller vill jag avslöja de uppskattade humoristiska inslag som kommer in med fluffig syrlighet, likt citronbakelser. Allt detta får ni se själva!

Och visst snöar det när vi går ut. Ett nytt snöfall att fundera över. Det snöar, alltså finns vi.

© Text: Eva Moberg
© Foto: Markus Gårder / Östgötateatern

Publikröster

Ellinor tycker att pjäsen är allmänt bra.

Rickard uppskattar särskilt spelet mellan den avlidne kungen och Kristina.

Lisa gillar scenografin.

Ian, som medger att han är ovan teaterbesökare, har behållning av exempelvis hur Makten porträtteras.

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

 

STORA TEATERN Norrköping

25 februari – 19 mars 2017
Spelas på Stora teatern i Linköping 7 april – 14 maj
Dissekering av ett snöfall
av Sara Stridsberg
Regi: Pontus Plænge
Scenografi och kostym: Paul Garbers
Musik: Pelle Halvarsson
Koreografi: Joacim Hedman
Ljusdesign: Linn Persson
Ljuddesign: Michael Andersson, Pelle Halvarsson
Mask- och perukdesign: Anna Andersson

SKÅDESPELARE
Caroline Harrysson – Konungaflickan
Magdalena Eshaya – Maria Eleonora, Makten
Gustaf Appelberg – Den döde konungen
Ann-Sofie Andersson Kern – Belle, Makten
Peter Sundberg – Filosofen
Marika Strand – Makten
William Wahlstedt – Makten
Ludwig Bertling Wiik – Love, Makten
Pelle Halvarsson – Musiker, Brudgummen

LÄNKAR
Östgötateatern hemsida Facebook
Östgötateatern dissekerar ett snöfall reportage Kultursidan.nu 21/2 2017