Tillfällig gäst. Fotografen Anna Pernilla Olofsson Hjort lånade några vänners sommarhus för att ta bilderna som utgör triptyken Det existentiella tomrummet.
”Hur skapar vi närvaro när världen går vidare”
NORRKÖPING Gäst hos verkligheten. Fotografen Anna Pernilla Olofsson Hjort begrundar ”Det existentiella tomrummet” i Studion på Konstforum. Tre fotografier om historia, ett videoverk och ett objekt om gränser och överskridande.
Det är något suddigt över fotot av den blonda kvinnan i skinnfåtöljen. Som om bilden tagits bråkdelen av en sekund tidigare och kommit med, lite svagt, i bilden. Hon sitter med ryggen mot betraktaren i ett kalt vitt rum, utanför fönstren är det vinter. Hon blickar mot en skärm. Rummet är som en bild av evigheten medan människan bara är på tillfälligt besök, tänker jag.
– Det är vemodigt och stärkande på samma gång. Hur skapar vi närvaro när världen går vidare. Hur hanterar vi det? kommenterar Anna Pernilla Olofsson Hjort och tillägger: Och när jag sitter i rummet så är jag inte där, jag tittar i TV:n.
Förskjutning. Modellens förflyttning i rummet syns tydligt i denna bild.
Hon använder alltså sig själv som fotomodell. Anna Pernilla Olofsson Hjort är svarthårig nu, då var hon blond och med en annan frisyr. Här kan även det betraktas som ett konstnärens gestaltning av individens obeständighet.
Det och den sparsmakade hängningen i rummet får mig att tänka på döden. Det märkliga i att livet går vidare när den som är älskad gått bort. Att trädens kvistar rör sig, att hus och berg står kvar fast världen ändå förändrats så totalt för dem som står närmast.
Fotografiet är det centrala i triptyken Det existentiella tomrummet. Till höger en variant på temat, åter en dubbelexponering men mot ett draperi. Till vänster kvistar som burits in utifrån och lagts under trappan. Snart ska de bäras ut igen.
– Här släpper jag in det yttre i mörkret, skuggan som vi alla bär, säger Anna Pernilla.
Tre bilder räcker för att begrunda temat menar hon och vill inte banalisera sina tankar med flera varianter.
Den röda tråden. Här har Anna Pernilla Olofsson Hjort använt den för att fästa samman över avstånden.
Triptyken har fått ge sitt namn till hela utställningen men de två återstående verken närmar sig tillvarons frågor på annat sätt. Den delen av utställningen har fått titeln Bodies of Excess (Överflödiga kroppar).
Videon Väsen #1 Platsen, 18 minuter lång, följer hur en röd tråd fästs mellan två träd, blir en tydlig gränsmarkering. En kropp, hennes, skymtar spöklikt då och då under arbetet med att sno tråden.
– Folk som gick förbi medan jag gjorde det frågade vad jag höll på med, säger hon och berättar om det tunna skogspartiet mellan två bostadsområden.
Stadsdelarna låg intill varandra men som vägarna planerats var det inte naturligt att förflytta sig mellan områdena, där fanns en stig som gick utmed gränsen. Genom det röda trådverket gjorde hon den mentala gränsen synlig.
Jag tänker att det finns sådana stadsdelar även i Norrköping, där barnen kanske möts i skolan men där de vuxna inte besöker andras världar.
I rummets hörn strax nära återkommer den röda tråden i Väsen #1 Kroppen. Men här binder den i stället samman över avståndet. Ett papper bestruket med en massa i flera lager, det påminner om pergament, med trådar som går mellan de två sidorna i vägghörnet.
– Det kändes verkligen när jag trängde igenom med nålen, berättar Anna Pernilla Olofsson Hjort.
När jag vänder mig om i Studion inser jag att de två delarna, fotografierna respektive den röda tråden, hänger ihop. De uttrycker sig om samma värld om än från skilda håll.
Konstnären nämner statsvetenskapliga teoretikern Chantal Mouffe som en inspirationskälla.
– Hon talar om den paradoxala demokratin. Demokratin måste innehålla en konflikt annars uppstår hegemoni, där den starkare styr över de svagare.
© Text: Ann-Charlotte Sandelin
© Foto: Nils-Göran Tillgren
KONSTFORUM Norrköping
26 februari – 12 mars 2017
Anna Pernilla Olofsson Hjort
Det existentiella tomrummet
Fotografi
LÄNKAR
Anna Pernilla Olofsson Hjort hemsida
Chantal Mouffe Wikipedia
Konstforum hemsida Facebook