Det skaver.  Nour El Refai talar om uppväxtvillkor, utanförskap, psykisk ohälsa och att vara kvinna i ett patriarkalt samhälle – hur det påverkar ens drömmar och karriärval.

Jag är inte beredd på klumpen i magen

RECENSION/NORRKÖPING Både naket och starkt. Nour El Refai utsågs till Årets kvinnliga komiker 2016, då hon började turnera med En komisk depression. I fredags kom hon till fullsatta Flygeln och fick stående ovationer.

– Nej, jag är en annan blatte på tv, säger Nour El Refai bestämt i ett YouTube-klipp från En komisk depression. Många misstar henne tydligen ofta för sångerskan Laleh, och under fredagens föreställning i Flygeln kommer vi också rakt in i denna passage.

Oväntat tidigt, tycker jag, som hade väntat mig lite mer freestylande i början, lite sådär ”känna-av-publiken”-aktigt. Men Nour är snabb i sitt manus, och hon föredrar dessutom att publiken inte pratar tillbaka, säger hon. För då vågar hon öppna sig om svåra saker med, sådana saker som hon till och med har svårt för att prata om med sina nära.

Behållningen i föreställningen ligger för mig just i det skavande. Nour får mig aldrig att skratta sådär mycket som hon tidigare gjort i Ballar av stål, Raj raj eller RAW Comedy Club. Men många andra skrattar. Jag tänker nog mer.

Nour tar upp mycket som är intressant och tankeväckande. Som uppväxtvillkor, utanförskap, psykisk ohälsa och att vara kvinna i ett patriarkalt samhälle – hur det påverkar ens drömmar och karriärval.

Bildspel. Nour El Refai visar bildexempel på de ämnen hon tar upp i föreställningen.

Det som väcker mest skratt hos publiken i stort är kanske SvampBob Fyrkant och hans kompanjon, som Nour liknar vid en balle. De tecknade figurerna visas upp i storbild bakom henne, liksom många andra Disneykaraktärer. Hon jämför kvinnliga och manliga karaktärer, och menar att det finns mycket större diversitet bland de senare. Häxan Ursula från Den lilla sjöjungfrun jämförs till exempel med Odjuret från Skönheten och odjuret:

– Om någon flicka skulle få för sig att hon vill vara som den coola bläckfisken blir hon varnad, det är sant, för Ursula blir dödad, undervisar Nour. Odjuret har vi i stället lärt oss att älska.

Katter är också ett tidigt inslag som många säkert har egna erfarenheter av. Jag tänker därför att de skämten är lite som att slå in öppna dörrar. Detsamma gäller att skrika ”Håll käften!” vid berättandet om mansplainande föreläsningsbesökare. En del unga, trötta feminister tilltalas säkert av det förlösande i detta.

Jag uppskattar mer Nours poäng när hon tänker tillbaka på rollen som Mozart. Hela tiden blev hon ombedd att inta mer pondus för att de andra skådespelarna skulle klara att beundra henne. Men med sina långa utbildningar bakom sig borde det väl inte ha varit så svårt för dem att spela beundrande oavsett. Touché.

– Snälla, beundra mig bara, suckar Nour.

Inte för nära. Nour El Refai föredrar när publiken inte svarar, för då vågar hon öppna sig även om svåra saker. Bilden är beskuren.

När hon berättar att hon vid 13-års ålder fick diagnosen kronisk depression blir jag lite orolig. Nour menar att läkaren var kompetent och förklarade att alla människor är olika sårbara för olika saker, och att detta var vad hon kanske skulle behöva livslång medicinering för.

Kanske är det verkligen så – jag vet ju knappast hela Nours sjukdomshistorik – men tänk om någon ung, olycklig person i publiken nu tror att hela livet är förutbestämt för att vissa känslor eller reaktioner uppkommer efter händelser i livet.

I Nours liv har till exempel mobbning, rasistiska fördomar och traumatiska relationer förekommit. Men genom allt har hennes mamma funnits, och det värmer hjärtat. Mot slutet, när Nour talar om svikande pappor, blir det ändå riktigt sorgligt. Då skojar hon inte till det längre. Då är det både naket och starkt, men plötsligt också slut.

Jag tror att flera av föreställningens angelägna ämnen skulle kunna fördjupas, kanske i ett annat format. För En komisk depression lurar mig. Jag är inte beredd på klumpen i magen och att bli så berörd. Det gör mig nyfiken på vad Nour kommer att hitta på härnäst. Jag hoppas att Årets kvinnliga komiker 2016 även fortsatt tar vara på allvaret inom sig.

© Text: Melinda Reyes Hiltunen
© Foto: Emma Svensson

FLYGELN Norrköping

3 mars 2017
En komisk depression – av och med Nour El Refai
Regi: Camilla van der Meer Söderberg
Arr: Blixten & Co i samarbete med Riksteatern

 LÄNKAR
Nour El Refai hemsida  evenemang/Blixten