Kraft. Delphine Constantin Reznik visade att harpans klanger rymmer mer än instrumentet oftast får visa. Symfoniorkesterns egen harpist var torsdagens solist.

Henriette Renié bakom harpans genombrott

RECENSION/NORRKÖPING Lyriskt och episkt med Norrköpings symfoniorkester i torsdags. Harpan får träda fram som soloinstrument under denna konsert som också rymmer Sjostakovitjs exposé över Sovjetunionen under Stalin – Symfoni nr 10.

Kvällens solist Delphine Constantin Reznik har varit anställd i orkestern sedan 2008 och fick jobbet i konkurrens av 34 andra harpister från hela världen. Hon kommer från Frankrike och det gör även kompositören till kvällens solistverk, Henriette Renié.

Henriette Renié föddes 1875 och var ett musikaliskt underbarn som vid nio års ålder var så driven att hon undervisade elever som var dubbelt som gamla. Harpan ansågs lämplig för unga kvinnors utbildning för sällskapslivet och betraktades inte som ett professionellt instrument. Henriette Renié var av en annan åsikt och komponerade en rad verk för harpa. Hennes Konsert för harpa och orkester uruppfördes 1901 och blev både hennes och harpans genombrott i musikvärlden.

Henriette spelade på en dubbelpedalharpa som var en relativt ny uppfinning från början av 1800-talet. Dagens orkesterharpor bygger på samma teknik där man med pedalers hjälp höjer och sänker strängarnas toner och kan få fram flera nyanser och effekter. Ett spännande och trots allt även idag lite undanskymt instrument i symfoniorkestern. Tråkigt att kvällens introduktion inte tog tillfället i akt att presentera instrumentet och solisten.

Mångfacetterad. Henriette Reniés Konsert för harpa och orkester är melodiös, meditativ, livfull och övertygande.

Musiken är behaglig att lyssna till. Harpans klanger framträder i solopartierna och jag slås av insikten att den ibland kan låta som ett piano och ibland som en gitarr. Det är melodiöst, följsamt med stråkar som svarar på solistens insatser. Träblås och horn stödjer utan att överrösta.

Andra satsen är lugn och meditativ med vackra harmonier. Tredje satsen livlig och virvlande där harpans breda register kommer fram. Det är intressant att höra mörkare klanger än de man vanligtvis förknippar med harpan. Finalen är bestämd och övertygande. Delphine Constantin Reznik imponerar med sin inlevelsefulla teknik och känsla.

Tillsammans med den inledande Uvertyren ur pjäsen Rosamunde av Franz Schubert bildar detta en smakfull och elegant inledning på kvällen. Båda verken är lättlyssnade och inbjudande.

Tydlighet. Musikerna får jobba hårt under dirigent Jesko Sirvends ledning.

Kvällens symfoni bär Dmitrij Sjostakovitjs signatur. Han verkade under Stalins styre och lyckades anpassa sitt komponerande till Sovjettidens censur och krav på politisk korrekthet. När Stalin dör 1953 skriver Sjostakovitj sin tionde symfoni. Ett episkt verk om Sovjetunionens mörka historia. Men det finns även en bitterljuv kärleksberättelse invävd i musiken. Sjostakovitj var förälskad i en av sina elever och han använde hennes namn, Elmira, för att skapa ett tema som återkommer flera gånger i musiken.

En långsamt uppbyggd början med klarinett och tvärflöjt fylls på med stråkar och celli. En vemodig känsla som växer till disharmoni och en urladdning med trumpeter och pukor. Musiken är avgrundsdjup.

Den andra satsen inleds som en kosackdans i uppskruvat tempo. Marschtrumman virvlar och musiken gestikulerar vilt. Uppmanande och hetsigt. En Stalin, kanske, det är i alla fall det gängse sättet att tolka denna del av symfonin.

Musikerna får jobba hårt under dirigent Jesko Sirvends ledning men hans återhållna sätt att leda orkestern ger stringens och tydlighet.

I tredje satsen kastas vi tillbaka till inledningens dova stråkar. Musiken övergår till vals, en vårdslöst slängig dans som förvandlas till högljudd marsch. Hornen bryter av som signaler. En ensam fiol gör sig hörd och sedan klingar musiken av och bort.

En ensam klarinett inleder sista satsen. Tvärflöjt, oboe och fagott faller in och musiken övergår i ett försiktigt, lättsamt drillande. Stråkarna fyller på och musiken är mer självsäker och lekfull, inte lika mycket ångest längre, nästan sprittande. Finalen formar sig till ett bombastiskt utropstecken.

© Text: Felicia Eriksson
© Foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

DE GEERHALLEN Norrköping

9 mars 2017 kl 19
Lyriskt och episkt
Norrköpings symfoniorkester
Dirigent: Jesko Sirvend
Konsertmästare: Emily Nebel
Solist: Delphine Constantin Reznik, harpa
Konsertintroduktion: Lennart Falkebring

PROGRAM
Schubert Rosamunde, uvertyr
Renié Konsert för harpa och orkester
Sjostakovitj Symfoni nr 10

LÄNKAR
Norrköpings symfoniorkester hemsida Facebook
Lyrisk SON-konsert för harpa KortNytt Kultursidan.nu 7/3 2017