Lager av förståelse. Steve Sem-Sandberg gör det inte lätt för sig, inte heller för läsaren, i sina böcker om gärningar eftervärlden kallar monstruösa.

 

”man gör parkgångar av röriga stigar”

 

NORRKÖPING Fienden inom oss. Författaren Steve Sem-Sandberg gästade Stadsbiblioteket den gångna veckan. Han äger förmågan att beskriva människor av alla slag, även de som utför de mest onda gärningar, med ömhet. Till sist närmar han sig själv.

Steve Sem-Sandberg besökte under onsdagskvällen föregående vecka ett nästan fullsatt Mellanrummet på Stadsbiblioteket. Samtalsledare Mats Granberg noterar att det är god uppslutning och många bekanta ansikten.

Samtalet kommer att röra sig mellan de olika böckerna De fattiga i Łódź, De utvalda och slutligen den nyutkomna Stormen. Titlarna på de båda förstnämnda tycks skvallra om ett sammanhang – en yttre blick som ser in på ett skeende. Men talet om ett de innebär i det här fallet inte ett avståndstagande från den enskilda individen, snarare tvärtom. Det handlar istället om ett studium och ett berättande om individernas plats i en struktur och relation till ett berättande.

Med eftertänksam min säger Sem-Sandberg ganska tidigt att han inte är så intresserad av att skriva om sig själv. Ett påstående som vartefter samtalet förflyter förvisso nästan dementeras; men en sak i sänder.

– Jag hittar inte mig själv i mig själv, säger han vid något tillfälle.

Ett något förbryllande påstående vid första påseende, men i relation till författarskapet och berättelserna alldeles självklart. Ett berättande drivs ju på ett eller annat sätt inifrån, grundas i någon sorts vilja eller behov. Men inte nödvändigtvis i behovet av att berätta om sig själv (åtminstone inte för alla skrivande) men kanske iallafall som en form av verktyg för att bearbeta det som händer och har hänt både i och utanför författaren.

 

Mänskligt. Mats Granberg lyfter fram De utvalda, Steve Sem-Sandbergs roman om något av det mest förbjudna – att döda barn.

 

De fattiga i Łódź och De utvalda speglar varandra – det menar också författaren själv – genom sin kärna, genom synen på och betraktandet av fienden. Å ena sidan handlar det om den inre fienden, den som skapas inuti den egna gruppen som en konsekvens av ett yttre, överliggande hot. Å andra sidan handlar det just också om det större, yttre hotet.

Dock är – såsom en av åhörarna efteråt kommenterar – ingen människa i Sem-Sandbergs text någonsin skildrad utan medkänsla. Även den som utgör hotet har sina grunder för sitt handlande. Och att beskriva människor av alla slag med en sådan ömhet är i allra högsta grad aktningsvärt.

Samtalet och frågorna om De fattiga i Łódź övergår i samtal om De utvalda. Innan kvällen börjar har jag dragit mig till minnes ett radioprogram jag lyssnat till för knappt tre år sedan. (Att jag vet att det är ungefär tre år sedan vet jag eftersom jag vid tillfället promenerade Södra Promenaden fram med min dotter i en sådan där liggvagn för bebisar. Numera kan hon på sin höjd tänka sig en sulky.) I vilket fall som helst fastnade samtalet från radioprogrammet hos mig. Det var intressant, finstämt, lågmält och alldeles fruktansvärt.

Berättelsen om barnen på kliniken Spiegelgrund i Wien, som mördades för sin otillräcklighet i förhållande till det önskvärda, går inte att värja sig mot. Någon i publiken frågar om det var svårt att skriva om det. Var det svårt? Nej, inte direkt svårt men nog så omskakande.

Sem-Sandberg berättar om journalerna som han gått igenom, och som först 2008 sammanställdes och framvisades som ett sorts vittnesmål. Det var där det blev svårt. I mötet med vart och ett av barnens ansikten. Siffran 100.000 eller 10.000 offer är något helt annat än ett barn plus ett barn plus ytterligare ett barn, och så vidare. Att de stora siffrorna döljer individer, snabbt blir abstrakta.

På sitt återhållsammas men medryckande vis berättar han sedan om leendena. Vart och ett av barnen på Spiegelgrund fotograferades vid ankomst, långt innan de hade den blekaste aning om vad de skulle utsättas för. Och vad blev resultatet? Leenden. Sem-Sandberg uppehåller sig vid leendet – vid leendet som spontant uppstår hos barnet i mötet med den vuxne och den lustiga manick som skall fånga dem. Och här vilar det kanske största brottet – det mot barnets naturliga förtrolighet.

Mycket i böckerna och därför i samtalet kretsar kring ondskan. Men är det den han skriver om då? Båda ja och nej. Egentligen handlar det kanske mest om mänsklighetens mekanismer, och rören mellan vad vi kallar ont och vad vi kallar gott.

”Men handlar inte all litteratur om det, om gränsen mellan det onda och det goda?” Frågan kommer från en dam på första raden.

– Jo, eller alla bra böcker i varje fall, säger författaren med ett snett leende.

 

Ö-liv. I Stormen använder författaren erfarenheter från barndomen. Han låter dem eka i berättelsen om den detroniserade härskaren på ön, en gång statsråd i Quislings nazi-regering i Norge.

 

När det gått ungefär en halvtimma plockas den senaste boken Stormen upp. Publiken hummar instämmande när samtalsledaren påpekar kopplingen till Shakespeares drama.

I samtalet kring boken dyker åter frågan om det självbiografiska upp. Långsamt rullas, till trots för påståendet vid kvällens början, en personlig berättelse upp. Ön i Stormen har på ett vis funnits i författarens egen historia. Inte som faktisk plats, utan som ett eko till ön i boken och med flera återklanger i berättelsen. En tveeggad sommaridyll med en paradisisk badsjö som bara kan nås via en livsfarlig gräns tar plats i den personliga livshistorien. I boken återges även där en hotande närvaro i uppnystande av berättelsen om en sedan barndomen bekant plats.

Bokens berättelse återfinns i tre lager – i personhistorien, i personhistoriens relation till historiska skeenden samt i litteraturhistorien. Boken är inte nödvändigtvis en berättelse om författaren själv, men som han säger mot slutet: ”man gör parkgångar av röriga stigar”. På något sätt utvinns berättelsen, någonstans börjar den leva. Om det sker i författarens egen livsberättelse eller helt utanför är nog mindre viktigt. Men att låta sig förloras i detaljerna kring berättelsernas tillkomst och detaljer utgör verkligen grunden för en njutbar kväll.

© Text: Karolina Nilsson
© Foto: Ann-Charlotte Sandelin

STADSBIBLIOTEKET Norrköping

15 mars 2017
Steve Sem-Sandberg
Författarsamtal
Samtalsledare: Mats Granberg

LÄNKAR
Steve Sem-Sandberg info
Norrköpings stadsbibliotek hemsida Facebook