Duett. Dirigenten Alexander Hanson kollar för ett kort ögonblick in solisterna Lars Arvidsson och Susanna Stern i Förklädd gud.
Med ös är det så mycket lättare
RECENSION/NORRKÖPING Larsson var namnet. Musikens Lars-Erik står för bilden av det svenska på samma sätt som konstens Carl. Onsdagens korta konsert med SON frammanade pastoral idyll. Med musikungdomar på scenen växte budskapet till något vidare.
SON och solisterna får ursäkta, det var ungdomarnas kväll i De Geerhallen i onsdags. De var inte bäst, de rentav började lite svagt. Framför allt var de där! En stor maffig jättekör bestående av musikgymnasister från Norrköping och Linköping. Vitklädda med svarta notpärmar. Och det tog sig, allt mer övertygande.
Nyanser. Alexander Hanson lockade fram en friskhet ur Larssons Pastoralsvit.
Men först Larsson, Lars-Erik alltså. Hans Pastoralsvit är på gränsen till sönderälskad, så mycket som den spelats i radio (han var musikchef där) och av professionella och amatörorkestrar.
Alexander Hanson smekte igång Norrköpings symfoniorkester och ledde den ut i det idoga arbetet på landsbygden med fart och fläkt. En frisk och samtidigt osentimental iscensättning. Dirigenten ledde med tydliga, precisa rörelser, noga med starter och avslut. Där är svepande violiner och pigga blåsare, från morgon till kväll. Inte en skräpyta så långt örat nådde, här hörs humlor och dejor. Och kvillrande fågelflöjter.
Därpå Larsson, fortfarande Lars-Erik, och den maffiga ungdomskören står nu bakom musikerna. Introt målar med dovare pensel mot det som nyss var.
Ej för de starka i världen, men för de svaga…”, inleder Jesper Barkselius, skådespelare från Östgötateatern, åtagit sig recitatörens roll. Han tolkar Hjalmar Gullbergs dikt om guden Apollon som under ett år går som fattig dräng på en bondgård.
Kören upprepar hans texter, sjunger berättelsen om guden i förklädnad. Han som gör gott utan att någon förstår att det är hans förtjänst att säden växer och djuren frodas.
I femdubbla rader står de unga sångarna, Två pojkrader längst upp, tre flickrader längst fram. Det är svårt att sjunga svagt och nyanserat, och ändå få det att bära hela vägen fram till publiken. Pojkrösterna, de som har haft längst väg att gå genom målbrottet, är inte där ännu. De överröstas av flickornas ljusa och flerfaldiga stämmor. Om klangen inte bär fullt ut så gör ändå texten det. Och det är bra!
Unga röster. Flickorna dominerade, numerärt och i röststyrka över pojkarna, särskilt i början av Förklädd gud. Mot slutet lyfte kören med kraft.
Solisterna kommer in, först Lars Arvidsson med behaglig baryton. Han står kvar och vänder sig om, tittar och tar in kören. En förtrolig vänlighet.
Än vandrar gudar över denna jord.
En av dem sitter kanske vid ditt bord.
Därefter lyfter det. Naturligtvis med dirigenten Alexander Hansons tanke. För långsamt ökar volymen. Sopranen Susanna Stern klingar ut. Jesper läser. Ett växelspel som flödar allt starkare och nu är kören med till fullo. Med ös är det så mycket lättare. Solisterna i skön duett.
Med öset kommer också Gullbergs budskap, som vidgas från den grekiska sagan till att snudda vid den kristna och vidare till en lågmäld kärlek som rör vid hela världen.
synes en ljusglans sprida
sig kring vår plågobädd –
då sitter vid vår sida
en gud förklädd.
Sedan är den korta konserttimmen slut. Jubel uppstår från den stora kören när fyra musiklärare, från De Geergymnasiet Henrik Bergion och Lisa Tilling, kommer upp på scenen i applådtacket. Samarbetet mellan musikgymnasiet och symfoniorkestern har växt lite till.
© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin
BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR
DE GEERHALLEN Norrköping
22 mars 2017, i Linköping 21/3
Förklädd gud
Norrköpings Symfoniorkester
Dirigent: Alexander Hanson
Solister: Susanna Stern, sopran, och Lars Arvidson, baryton
Recitatör: Jesper Barkselius
Kör: De Geergymnasiet Musik, Norrköping, och Folkungaskolans Musikgymnasium LinköpingPROGRAM
Lars-Erik Larsson Pastoralsvit
Lars-Erik Larsson Förklädd gudIngår i konsertserien Klockan 18 hos oss