Bildkomposition. Allén, byggnaderna, himlen. Hästryggen kan knappt anas där den nästan flyter ihop med landskapet i det svaga ljuset. Joline Fransson ställer frågor med sitt fotografi.
”Våldet finns överallt i naturen”
NORRKÖPING Hon gör det inte lätt för betraktaren. Inte för sig själv heller. I Studion i Konstforum får betraktaren söka sig fram bland mörka bilder, diffusa landskap, privata porträtt. Joline Fransson försöker gestalta människans våld mot naturen. Hon är medveten om att också hon är en förövare.
Fotograf, feminist och grafisk formgivare – i den ordningen presenterar sig den kreativa personen Joline Fransson som nu ställer ut i Studion på Konstforum. ”Mushroom Cloud” – svampmolnet efter atombombssprängningarna – är utställningens titel. Det tar en stund att ställa in ögonen, för bilderna är inte lättillgängliga. De är små, ramar och hängning antyder några olika fotoprojekt.
Människan i naturen, i rummet. Kroppsställningar och platser varierar. Hon använder sig själv som modell. En nödvändighet, visar det sig.
– Jag känner mig som en inkräktare om jag sätter kameran i en annans ansikte.
Kanske det är enklare om den andra människan döljer sitt ansikte, som enduroförarna, täckta från topp till tå av hjälm, skyddande kläder och lera. En serie som också fick följa med till utställningen.
Många små bilder. Joline Franssons utställning består av flera delprojekt. Det genomgående temat är våld i i naturen.
Landskap, människan som sätter in sin egen berättelse i omgivningen. Jag prövar den tanken och får gensvar.
– Det handlar om våldet i naturen. Min frågeställning är: Vad är våld, hur har det uppkommit, vad rättfärdigar det? Jag ser det överallt.
En bruten trädstam. En död liten fågelkropp. Inte nödvändigtvis människans verk men våld av det slag som kan väcka frågor.
Samtidigt är där andra bilder, hästens manke som nätt och jämnt når över bildens nedre kant, blir en del av landskapet. Jag tror det är en arbetshäst, manens ränder flyter som åkerns fåror. Lika ovanliga som vackra kompositioner, de finns i två varianter. Inte något självklart våld men när nu hon har satt mig på det spåret kan jag fråga mig om djurens arbete för människor, eller människans ordnande av naturen.
– Fotografi är ett av de mest viktiga sätten jag kan uttrycka mig på, fortsätter Joline Fransson. Analogt foto är min kärlek, mitt liv, men många djur har dött för gelatinet.
– Det är verkligen en konflikt. Det viktiga är inte att jag har ett färdigt svar, utan att jag reflekterat över det. Accepterat.
Slutkörd. Nedsmutsad med lera från topp till tå. Vad får en enduroförare att hålla ut?
Några av bilderna är mörka, svåra att urskilja, nästan en känsla som av daguerreotypin i fotografiets barndom. Det tycker hon om och förklarar att det dova med den svaga kontrasten är det bevarade minnet av några dåliga inskanningar.
– Jag behöll det. Accepterade.
Andra bilder är ljusa och som med en diffus blåtonad hinna. Ett retrofilter? Nej, först äkta retro, sedan ett mål. Hon berättar om kameran som hon fick låna av pojkvännens mamma. Stämningen återkommer i flera av bildkompositionerna, som har en egenartad lågmäld prägel, enkla och gåtfulla.
– Jag vill hålla det lo-fi, säger Joline Fransson.
© Text: Ann-Charlotte Sandelin
© Foto: Nils-Göran Tillgren
BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR
STUDION, KONSTFORUM Norrköping
19 mars – 2 april 2017
Joline Fransson
Mushroom Cloud
Fotografi