Drömmer om ett lyft gör nästan alla. Kyrkans bingokväll håller hoppet vid liv.

 

Den amerikanska drömmens skrattspegel

 

RECENSION/NORRKÖPING Vem äger makten? Och är maktkonstellationen konstant? Östgötateaterns Bra människor utmanar sin publik; alla dessa subtila markörer som hjälper oss att placera in folk i olika sociala fack.

Premiärdags på Östgötateatern. Det innebär trevlig stämning, bubblig dricka och närvaro av många kulturinsatta personer. Ikväll väntas Bra människor av David Lindsay-Abaire; ett samarbete mellan Riksteatern och Östgötateatern i regi av Carl Johan Karlson.

I programmet kan man läsa om hur pjäsen vi snart skall se har fokus på klassfrågan, ett ämne som kan beröra och uppröra. Klass är ofta ett ämne man låter vara i de dolda vrårna eftersom det är ett ämne vi alla, på något sätt berörs av, och att det gärna blir obekvämt när den krafsas fram ur skuggorna i hörnen av vårt medvetande. Men Bra människor är trots allt en komedi, som sätts upp på Stora teatern i staden, så jag är inte särskilt rädd för obehag.

 

Väninnor. Margie, Dottie och Jean är alla utsatta för ödets nycker och lågkonjunktur. Men också de spelar maktspel med varandra.

 

Pasteller, Dolly Parton och discoljus inleder första scenen. Och vi får se hur huvudkaraktären Margie, spelad av Ing-Marie Carlsson, blir avskedad från sitt arbete, hur hon i det längsta förnekar och förhandlar för att undkomma sitt öde.

Carlsson visar oss en kvinna i arbetsuniform, som gör allt för att vara en så bra människa som möjligt. Hon porträtteras ömsint, med humor och allvar. Redan i första scenen är hennes sociala status klarlagd. Genom tuggummituggande och ett osofistikerat språk visas det tydligt att hon är en arbetarklasskvinna.

Tanken slår mig om hur lite som krävs för att bedöma en persons sociala tillhörighet, och hur vi ständigt gör dessa bedömningar i vår vardag. Alla dessa subtila markörer som hjälper oss att placera in folk i olika sociala fack.

Affischen i bakgrunden säger ” If you can dream it, you can acheive it”, om du kan drömma något, så kan du uppnå det. Medan Margies besked sjunker in och hon alltmer konfronteras med sin desperata situation upplevs texten som ett hån, ett hån och ett eko från det positiva tänkandets USA.

Tanken om den amerikanska drömmen, om att man kan bli vad man vill om man bara vill och kämpar för det, ligger som en fond till hela handlingen. Eller kanske snarare som en skrattspegel.

Manuset gestaltar i första hand det amerikanska klassamhället, som till viss del skiljer sig från vårt. Till exempel ser de sociala skyddsnäten annorlunda ut. Man är i USA än mer utlämnad till individers förmåga eller godhet.

 

Klasskamp. Margie kommer hem till Mike och Kates crèmefärgade medelklasstillvaro.

 

Trots skillnaderna är likheterna fler. Margie träffar sin gamla ungdomskärlek Mike, spelad av Per Burell, som gjort en klassresa och gift sig med en framgångsrik akademiker, Kate, spelad av Anna Sise. Här blir det tydligt hur man kan leva i samma stad men i helt parallella verkligheter.

Den crèmefärgade medelklasstillvaron möter aldrig den frispråkiga och något skrikigare arbetarvälden. På så sätt har Kate besparats de mer misskrediterande detaljerna i Mikes bakgrund.

När Margie, för en kväll, träder in i deras välkoordinerade tillvaro river det upp smärtsamma existentiella frågor om huruvida man kan förändras och om man kan lämna sina gamla synder bakom sig genom att byta social klass.

Genom hela pjäsen äger ett maktspel rum mellan de olika karaktärerna. Det finns maktspel mellan Margies vänninor Dottie, spelad av Stina von Sydow och den mycket uttrycksfulla Jean, spelad av Lena B Eriksson. Det är maktspel mellan Mike, Kate och Margie, och mellan Margie och hennes arbetsledare Stevie, spelad av Ashkan Ghods.

Hela tiden görs detta genom dialog och det sker skickliga vändningar flera gånger under samma scen. Och det sätter frågor om makt och klass i ljuset utan att skriva någon på näsan. Vem äger makten? Och är maktkonstellationen konstant?

 

Varm och rapp komedi. Ing-Marie Carlsson gestaltar Margie ömsint, med både humor och allvar. Lena B Eriksson gör en uttrycksfull Jean.

 

Bra människor är en varm och rapp komedi, som ibland har några spetsiga taggar för oss alla. Humorn och allvaret är två sidor som här förstärker varandra. Ibland blir det något pratigt, men det är det värt för att få ta del av de skickliga vändningarna i dialogen.

Scenbilden är överraskande och lekfull så att scenövergångarna i sig blir en del av behållningen.

Jag rekommenderar alla som tycker om att skratta och fundera över viktiga frågor att se Bra människor. Det dynamiska berättandet gör pjäsen underhållande, komisk, allvarlig och högst sevärd.

Blev det någonsin obekvämt då? Tja, inte obekvämt kanske, men helt klart utmanande.

© Text: Ann-Sofie Engström
© Foto: Markus Gårder

STORA TEATERN Norrköping

8 april – 6 maj 2017
Bra människor
av David Lindsy-Abaire
Översättning: Stefan Lindberg
Dramaturg: Eva Maria Dahlén
Regi: Carl Johan Karlson
Scenografi: Johanna Mårtensson
Kostym: Matilda Hyttsten
Maskdesign: Anna Olofson
Ljusdesign: Johan Sundén
Ljuddesign: Erik Sjögren
Prod: Riksteatern i samarbete med Östgötateatern

SKÅDESPELARE
Ing-Marie Carlsson
Per Burell
Lena B Eriksson
Stina von Sydow
Ashkan Ghods
Anna Sise

LÄNKAR
Östgötateatern hemsida Facebook Bra människor
Bra människor på Östgötateaterns scen reportage Kultursidan.nu 7/4 2017