Rå rock’n’roll. Slowgolds spelning på Saliga Munken var en malande musikmaskin med spruckna naglar.

Avskalat och rått på Saliga Munken

RECENSION/NORRKÖPING Det sakrala från februari har flugit och farit. Slowgolds Klubb Republik-spelning på Saliga Munken i torsdags gav låtarna en touch av skitig rock’n’roll. Den bästa reinkarnationen av Slowgold hittills, avskalad och rå.

Det är tredje konserten jag ser med Slowgold, och jag måste säga att jag är förbryllad. Positivt förbryllad, om man nu kan vara det.

I slitna jeans och svart polo står Amanda Werne på scenen på Saliga Munken. Även hennes bandkamrater är neddressade i enkla T-shirts. Det ser helt oglamoröst ut. För drygt 1 1/2 år sedan stod hon i en kortkort guldglittrig klänning på Dynamo och gav ett helt annat intryck. Och senast i februari, i Hedvigs kyrka, var hon svartklädd och sober.

Har jag blivit modereporter, undrar ni. Nej, jag är fortfarande ointresserad av sådant. Men det är symtomatiskt, för musiken har förändrats på liknande sätt.

Kyrkokonsert. Slowgolds spelning i Hedvigs kyrka lät låtarna från nysläppta albumet ”Drömmar” klinga ut, länge, länge.

I första fallet fick vi höra skir och glad pop. I kyrkan var musiken mer (ehem) sakral. Det var sent på kvällen i slutet av Where’s the Music? och Guds hus var nästan fullsatt. En fantastisk bedrift, bara det.

Samma dag släpptes den nya skivan ”Drömmar”. Väldigt få kan ha hunnit höra den, men ändå var merparten av låtarna som spelades därifrån. Och det passade perfekt till kyrkans akustik och efterklang, långsamt smekte de instrumenten och lät dem klinga ut länge, länge.

Frågan är då hur Slowgold i slitna jeans på en fullpackad och lite stökig pub låter? Jo, precis så som de borde! Låtarna har fått en touch av skitig rock ’n’ roll och det sakrala har flugit och farit sin väg. Det här är en malande musikmaskin med spruckna naglar. Och det är den bästa reinkarnationen av Slowgold jag har sett hittills.

Ös. Nästan så att Rosor, från en tidigare skiva, river ner rappningen från väggarna.

Den nya skivan har fått lysande kritik, men jag tycker den är lite överproducerad. Det är mycket eko, extra elpiano och Amanda körar sig själv. Bort med dylikt smink! Här är avskalat och rått, och så mycket… (nej, det kan jag inte skriva, men ni fattar). Och i stället för att sjunga lågt nära micken tar hon nu i från tårna. Oh yeah!

Sedan sist har jag förstått att en nyckel till att förstå Slowgold är att lyssna på psykedeliska 1990-talsbandet Mazzy Star. (Risken är bara att man tycker dom är bättre.)

Till Det Osynliga från en av de 3 (!) skivor hon gav ut 2015 (och som ska vara kvällens sista låt) kommer äntligen munspelet fram. Men Munkens gratispublik är ovanligt väluppfostrad och klappar in dem till två extralåtar. Den sista, Rosor från förrförra skivan, tror jag ta mig sjutton river ner lite rappning från väggarna! Och rungande applåder, förstås.

Det är Amanda Werne som är Slowgold, det låter sägas både från hemsidan och i intervjuer. Hon gör musiken, sjunger och spelar gitarr (Gibson Les Paul Goldtop). Med i liveversionen av Slowgold är även Johannes Mattsson, bas och Erik Berntsson, trummor med. Men… de spelar också på skivorna. Så de är väl kanske också med i Slowgold, fast inte lika mycket?

Men Amanda refererar till bandet som ”vi” från scenen. Och jag tror att hon är tacksam att ha två så lyhörda musiker vid sin sida.

© Text och foto: Michael Strandhed

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

SALIGA MUNKEN Norrköping

20 april 2017
Slowgold

Konsert

Arr: Klubb Republik & Saliga Munken

LÄNKAR
Slowgold hemsida Facebook  YouTube
Klubb Republik Facebook FB-evenemang
Saliga Munken Facebook
Slowgold kommer till Saliga Munken KortNytt Kultursidan.nu 18/4 2017
Festivalen Hemligheten visade sig sann recension Kultursidan.nu 2/9 2015