Ösigt. Familjärt. Succé. När Lisa Lystam Family Band inledde säsongens picknickkonserter på NP33. Sedan kom Risager & The Black Tornado. Ikväll är det dags för Jump4Joy.

 

Sädesmagasinets konst- och musikkatedral

 

RECENSIONER/NORRKÖPING Vilken succé det blivit, picknickkonserterna på konsthallen NP33. Först kom Lisa Lystams familjära band och jobbade upp sig till Janis Joplintakter. Sedan satte Risager & The Black Tornado hela det gamla sädesmagasinet i svängning. Ikväll kommer Jump4Joy!

Nu har vi kommit fram till den tredje – och sista? Nej, mer kommer! – av NP33s satsning på blues i konsthallen på Norra Promenaden. Ingen hade väl trott att det skulle bli en sådan succé som det har blivit. Eller att lokalen skulle vara så perfekt för detta. Samt att så många skulle ta chansen att ha picknick inomhus.

Och hur vet jag det? Därför att jag var där, förstås! Men recensionerna skrev sig inte. Så nu tar jag chansen att sammanfatta vad som har hänt här nedan. Men först vad vi har att vänta oss idag:

 

Affischen.

 

Jump4Joy

 

Jump4Joy är ett riktigt partyband som spelar boogieblues och New Orleans-ös så det rycker i bägge benen. De har turnerat över hela världen: Paris, Tyskland, New Orleans, Moskva, Norge, Finland, London, Havana, Marseille, Shanghai, Beijing, Delhi, Bombay, Chennai och Seoul….

Men de spelar också träskrock, jamaikansk musik, soul och mycket annat med högsta tryck.

Bandmedlemmar:
Ulf Sandström (piano, ledsång, komposition and surrealistiska shower), Bo Gustafsson (sax (tenor- & alto-), perkussion, kör, komposition), Surjo Benigh (bas, kör), Kenneth Björnlund (trummor, kör)

Ulf Sandström har fått ”Åmål Blues Award” och Bo Gustafsson ”Jeffersson Blues Music Award”.

 

Hemmastadda. Lisa Lystam Family Band har spelat på NP33 förr.

 

Lisa Lystam Family Band

 

Det är mer än familjärt när detta band uppträder i Norrköping. Och då menar jag inte bara att Lisa ropar: ”Var sitter du mamma?” eller att Skanky Fred brer på med bredaste norrköpingskan om att ”dä ä sköönt å va hämma”. Eller att det är kramkalas med vänner och bekanta i pausen. Nej, även vi utomstående känner av närheten. Och scenen är väl bara ett par decimeter hög. Det finns inget avstånd.

Därför är det ett väldigt avslappnat band vi möter här ikväll. De har spelat här som trio för fyra år sedan, men nu är de fullt band. På gott och ont är det familjärt. Jag gillade verkligen de två releasespelningar för nya skivan jag såg med dem förra året (6/4 på Crescendo och 9/4 i Motala). Då var de uppklädda, taggade och stolta.

Nu är de här i vardagskläder och som i ett vardagsrum. Det har också sin charm, men särskilt glamoröst blir det inte. Och den utökade publikkontakten drar också ner tempot. Till en början.

Men de inleder tufft med Changes från den plattan i form av tung boogieblues (och inte alls så jazzig som på den). Lisa blåser i munspelet och redan då får jag svar på min undran hur de skulle klara sig efter avhoppet från Micke Fall. Det är klart att man inte ersätter en världsmästare i munspel bara sådär. Men det funkar, det funkar.

 

Familjemedlemmar. Matte Gustavsson, Patrik Thelin och Skanky Fred.

 

Matte Gustavsson briljerar på gitarr den här kvällen. Skanky Fred på den andra gitarren går mer runt och hemmamyser, men det slår gnistor mellan honom och Lisa några gånger. Och så utbrister han plötsligt:

– Kolla här-lå! Den här är nästan lika gammal som min mamma!

Han har köpt en ny gitarr. (Och ja, hans mamma sitter också i publiken). Sedan river han av slideklassikern Baby, please don’t go. Familjärt är fint. Jag ska inte klaga. Och precis innan pausen har Lisa jobbat upp sig till Janis Joplin-takter.

Sedan är bandet som ett självsvängande hjul. De blandar gospel med blues och tempot är oklanderligt. Den största överraskningen är en låt som inte nådde förra skivan. Kanske heter den My best friend she told me? Den rockar nästan mest i kväll. Men kanske var texten för personlig för att sättas på pränt…

Rytmsektionen med Patrik Thelin på trummor och Johan Sund på bas får sin egen stund i strålkastarljuset, och briljerar på ett sätt att man undrar om de inte borde få lite mer utrymme i själva låtarna.

Så kan inte Lisa låta bli att fråga om en handuppräckning:

– Hur många har sett oss mer än en gång? Två.? Tre..? Fyra…? Fem….? (Jösses!)

Det är kanske därför vi är så familjära med Family Band. Och särskilt i andra set visade de varför vi kommer tillbaka, gång på gång. Det var en fin hemmakväll på NP33.

 

Danskt fenomen. Thorbjørn Risager lyste upp tillsammans med sitt band The Black Tornado.

 

Thorbjørn Risager & The Black Tornado

 

De är ett fenomen de här danskarna. Thorbjørn Risager säger ”nu ska vi ha ett kalas”, och så blir det. Varje gång! Det är en sträcka från den stillsamma inledningen till de stående ovationerna. Varje gång. En arbetsseger när de bryter ner allt motstånd hos eventuella tvivlare.

Jag måste erkänna att jag var en sådan, innan konserten. Den nya skivan (faktiskt officiellt släpp på konsertdagen, även om den har funnits på digitala kanaler innan) lämnar mig inte odelat positiv.

Jag tycker de har blandat in för mycket funk och sjuttiotalsstämning. Sedan är det även mer soul och rock än innan. Och så någon ballad. Bluesen finns där, men inte lika tydligt som innan. Jag är inte reaktionär, men jag tycker kanske plattan blev lite splittrad. Fast den har blivit hyllad av många kritiker, det ska erkännas.

När de spelar live finns inget tvivel längre. Detta 8-mannaband (fast jag räknade bara till 7 denna kväll) är så otroligt samspelt att de sätter hela lokalen i svängning. Att det egentligen är mer americana än renodlad blues må puristerna möjligen reta sig på. Vi andra trivs fint.

 

Musikkatedral. Konsthallen NP33 är som gjord för sådana här tillställningar. Ursprungligen byggd att vara ett sädesmagasin.

 

Lokalen, ja. NP33 är som gjort för tillställningar som denna. Pelarna skapar en katedralform och man glömmer nästan att det är ett gammalt sädesmagasin vi sitter i.

Vissa har medtagit picnic för att få ännu mer hygge (danskt ord som betyder typ ”mys” och är modeordet i England nu för tiden). Själv plockar jag fram en stinkande ost och en porter. Och mår hyggligt.

Stämsången är att dö för och Risagers ledsång ligger som en raspig, soulfylld spjutspets ovanpå det. Låten Paradise tillägnar de skärblackasonen och en av Sveriges största bluesmusiker Sven Zetterberg som egentligen skulle ha spelat här ikväll. Om han inte så tragiskt och plötsligt dött den 21 december.

Bäst i kväll är kanske nya Holler ’n Moan, skriven av gitarristen ………. (han i cowboyhatten). Eller så är det (också nya) Lay My Burdon Down. Risager börjar sjunga stillsamt och trummisen spelar med klubbor, så kommer det in vildmarksgitarrer och allt kreverar till slut i New Orleans-begravnings-blås. Snyggt! Dags att ge nya skivan en chans till, tror jag.

Är picknickvåren slut efter kvällens Jump4Joy? Nej inte alls! Igår kastade NP33 in en ny spelning: ”Det grymma rock/americana-bandet Manuel Bellone band kommer till Norrköping – ända från Sicilien!” Visserligen inte blues men ändå – 17 maj kan bli en fin kväll för picknick.

© Text: Michael Strandhed
© Foto: Michael Strandhed och Pelle Piano

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

NP33 Norrköping

27 april 2017 kl 19.30

Jump4Joy


30 mars 2017
Thorbjørn Risager & The Black Tornado
Publik: 325 (i princip fullsatt)

9 februari 2017
Lisa Lystam Family Band
Publik: 180

17 maj 2017 kl 19.30
Manuel Bellone

LÄNKAR
Jump4Joy hemsida Facebook
Lisa Lystam hemsida Facebook Stupid Enough to Try/film
Thorbjørn Risager & The Black Tornados hemsida Facebook
NP33 hemsida Facebook Lisa Lystam/FB-event Torbjørn Risager/FB-event Jump4Joy/FB-event Manuel Bellone/FB-event
Lisa Lystam inleder konsertvåren på NP33 reportage Kultursidan.nu 8/2 2017
Risager rockade upp rivningskontraktet recension Kultursidan.nu 7/8 2015