Estradörer. Elise Einarsdotter och Marika Lagercrantz bjöd publiken på soppteater i Café Gycklaren i torsdags.

 

Med innehåll av lätthet, tyngd och värde

 

RECENSION/NORRKÖPING ”Vart far vi Elise?” Marika Lagercrantz släpper den stora vita resväskan med en duns. Det är soppteater i, som vanligt välfyllda, Café Gycklaren på Stora teatern. Två artister delar med sig av sina resor i livet och av andras poesi.

Marika Lagercrantz har knutits till Östgötateatern med silkessnöre (nej inte av självmordstypen) för en period av tre år. Förslaget kom gissningsvis efter att hon ställt upp som registöd när Moa-föreställningen Kungens rosor flyttade över till Stora teatern i Linköping hösten 2015, efter en lätt förvirrande spelperiod i Norrköping.

I höstas deltog hon i publiksamtal, främst för abonnenter och häromveckan var hon Östgötateaterns bidrag till Hörsalens återinvigning i rollen som konferencier. Troligen deltar hon mera ”på riktigt” inåt i teaterhuset.

För mig är Marika Lagercrantz inte så mycket den kända filmskådespelaren. Mer är hon ledaren för Jordcirkus, Sveriges då ledande teatergrupp inom den fysiska teatern, föregångare till nycirkusen och Cirkus Cirkör om man så vill.

Sedan blev det både Stockholms stadsteater och Dramaten, filmkarriären och så uppdrag som engagerad svensk kulturattaché vid ambassaden i Berlin.

Nu är hon här och äntligen står hon i eget ärende på Östgötateaterns scen, om än i Café Gycklaren en trappa upp. En kort resa tur och retur heter soppteaterprogrammet. Som vanligt är det fullsatt.

– Vart far vi Elise? frågar Maria och släpper den stora vita resväskan med en duns.

Väskan är av den gamla typen som bärs, inte den moderna rulltypen. En väska med innehåll av tyngd och värde, men också av lekfullhet.

 

Pianist, kompositör, i genren där jazzen möter svensk folkmusik. Elise Einarsson har farit världen runt med sin musik.

 

Elise, Einarsdotter i efternamn sitter vid kammarpianot. Det som sedan händer är att det snarare mer än mindre är musikern och kompositören Elise Einarsdotter som lyfts fram jämfört med skådespelaren Marika Lagercrantz. För mig och för många i publiken en ny bekantskap. Angenämt!

Elise är den begåvade skånska flickan som tog ut barnvisor på pianot och spelade i kyrkan innan hon börjat skolan. När hon var åtta år förälskade hon sig i jazzen, tack vare legendariska radioprogrammet ”Smokerings”. Som elvaåring ville hon bli en skånsk vit kvinnlig Louis Armstrong och läste allt hon kom över om jazz i allmänhet och Louis Armstrong i synnerhet.

– Jag läste 800 sidor om Louis Armstrong. Men så stod där en enda mening om hans fru Lil Armstrong; hon var pianist, kompositör, bandledare, producent och skötte om ekonomin.

Äntligen hade hon hittat sin förebild. Efter gymnasiet blev det jazzstudier i USA, hon spelade med de stora. Världen öppnade sig. Resan blev inte så kort ändå och inte har hon kommit till vägs ände.

Här sitter hon i ännu en svensk retur och spelar. Det brusar som Keith Jarrets Kölnkonsert även om Gycklarens kammarpiano inte har klangrum för detta, det blir lite jazzsylta över det.

Till Kristallen den fina, som Marika läser i stället för att sjunga, spelar Elise ett skirt ackompanjemang, det klarar pianot så mycket bättre. För att strax klaga lätt när hon vill få ur det ett omisskännligt stycke av Bach, med snitsig basgång.

 

Energiknippe. Marika Lagercrantz drar gärna en mustig historia. Hon sjunger som en driven varietéartist i Berlin och läser poesi som berör.

 

Marika Lagercrantz har förstås också rest, rentav på enkel biljett. Men teaterlektioner i USA hade hon aldrig råd med, däremot ett knep för att planka in på New Yorks teatrar.

Från uppväxten, ”vi var enda invandrarfamiljen i Solna”, drar hon en drastisk historia om den finska modern med både kniv och blod i. Det enda pappa Olof behövde göra var att svimma. Hon är i sanning en berättare, det är livfullt och underhållande.

Marika är inte skolad sångerska men hon sjunger med estradörens energi som flödar ut från scenen och fångar in publiken. Hon lutar sig även mot poesin, Stig Dagerman, Bodil Malmsten och Wisława Szymborska. Det gör hon också rätt i.

Naturligtvis blir det extranummer.

© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

CAFÉ GYCKLAREN, STORA TEATERN Norrköping

4 maj 2017
En kort resa tur och retur
Soppteater
Marika Lagercrantz och Elise Einarsdotter
Arr: Östgötateatern

LÄNKAR
Lil Hardin Armstrong Wikipedia
Elise Einarsdotter hemsida
Marika Lagercrants Wikipedia
Östgötateatern hemsida Facebook