Entré. Änglakaramellen lyfter upp många frågor som relationer, generationsgränser, grupptryck och konsumtion som livsinnehåll. Och döden. Pjäsen är en av fem som Marieborgs teaterelever spelar upp i maj.

 

”Du tyckte om den, jag var skeptisk”

 

NORRKÖPING Våretyder. Marieborgs teaterelevers slutproduktioner slår ut i full blom. En av de fem uppsättningarna är barnföreställningen Änglakaramellen. Pjäsvalet var inte självklart för de två regissörerna, som föll för språket.

Föreställningarna ges under samlingsnamnet ”Våretyder”, som hängt med i många år, ett lite luftigt, prövande ord. På affischen och det lilla flygbladet står det dock ”Drama”, ett begrepp med starkare anspråk. Marieborgs teaterelever är ute i angelägna ärenden med uppsättningarna Först föds man ju och Stjärnan över Lappland som vänder sig till en ung eller vuxen publik medan Huvudvärk med E, Medeas barn och Änglakaramellen vänder sig till barn.

En koltrast sjunger fantastiskt i våren. Ett lågt vitt staket och blomrabatter omger den gröna trädgården. Tre TV-apparater står staplade på varandra. Här bor Mildred, som pysslar om sina blommor, är rädd för döden och vill bli förevigad – i TV.

Hit kommer busiga Gilette, som kastar sten och får saft. Och parhästarna Morris och Minor som är så tajta att de avslutar varandras meningar. Skådespelarna har alla gått Marieborgs ettåriga teaterlinje, som lägger tonvikten på skådespelande.

 

Samarbete. Zorba Asplund och Fanny Liljegren står tillsammans för regin av Änglakaramellen. Marieborgs modell med dubbelregi är ofta uppskattad av eleverna.

 

– Första gången jag läste den så tänkte jag inte att det var en barnpjäs, den var väldigt allvarlig och djup, säger Zorba Asplund, en av regissörerna.

– Du tyckte om den, jag var skeptisk, säger Fanny Liljegren, den andra i regissörsparet.

De läste manus – ”i ett ett flöde” – så som Marieborgs teaterpedagoger, en annan utbildning, gör på hösten. Att bli bekanta med modern svensk dramatik ingår i utbildningen, och blir ett stöd i urvalsprocessen.

De ville sätta upp något av en kvinnlig författare och hittade Änglakaramellen av Cristina Gottfridsson, ett nytt namn för dem båda.

– Hon har skrivit en del barnpjäser, har Fanny Liljegren tagit reda på.

– Språket!, är deras samfällda svar på frågan om vad som som fällde avgörandet.
– Texten är vuxet skriven fast utifrån barns perspektiv, framhåller Zorba Asplund.

– Evig – Tevig – Evig – Tevig, besvärjer Mildred i en ritual. Sedan sätter hon sig framför TV:n och fångas in av reklamen, för flygresor och trosskydd.

Den unga publiken får se en föreställning som är visuellt tydlig och full av skämt, alla är inte trevliga. Gilette som kastar sten på den äldre Mildred och kallar henne för ”sopkärring”. Där finns också allvar. Gilette bär ett litet timglas, sanden är svart, hennes pappas aska.

– Tyck som jag, så jag inte behöver tycka som du! Parhästarna Morris och Minor upptäcker att de inte är helt identiska – håller vänskapen när de upptäcker att de är två olika personer?

– Det är fem tio spår i pjäsen: konsumtionssamhället, rädslan för döden, att hålla fast vid någon som lämnat en, Morris och Minors tema, exemplifierar Zorba.

För regissörerna har det handlat om att låta varje barn i publiken se sitt spår samtidigt som de själva funderat över hur slutet skulle gestaltas. Ett manus är ett manus, gestaltningen är regissörernas och skådespelarnas ansvar.

– Vi fick ta texten och göra vår egen version av den. Ju mer vi arbetade desto mer ökade vår förståelse av den skrivna texten, säger Fanny Liljegren.

 

Magisk. Mildred tillverkar en karamell som ska förvandla Gilette.

 

Den magiska Änglakaramellen förvandlar Gilette. Många frågor väcks, där den unga publiken kanske inte ser alla de läsningar en vuxen ser – som änglamakerskor, diskussionen om medicinering av adhd-barn, en omvänd Dr Jekyll and Mr Hyde – men de kan känna den underliggande frågan om ont och gott som dras till sin spets.

– Mördare, anklagar Minor.
– Mildred är ingen mördare, försvarar Morris.

Ni har gjort ert jobb, nu var det premiärmöte med publiken. Hur känns det att lämna över föreställningen?

– Tufft, det är vår lilla baby. Men den är i trygga händer, svarar Fanny Liljegren.

– Det känns naket. Det är som att ha strålkastare på sig fast man inte är på scen. Samtidigt är det förlösande, menar Zorba Asplund.

Uppsättningen är deras slutproduktion, examen, från utbildningen till teaterpedagoger. Fanny Liljegren siktar mot lärarutbildning och att arbeta med teater i skolan. Själv hittade hon teatern på gymnasiet.

Zorba Asplund siktar mot att arbeta med teater på något sätt i framtiden, eller snarare på många sätt. Hon är öppen för allt – att spela, regissera, skriva eller att arbeta som teaterpedagog.

Alla fem uppsättningarna spelas denna och kommande vecka på Teatergatan 34. Dels ges de för skolor och utbildningar. Dels spelas offentliga föreställningar under helgerna.

© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

TEATER BRÅDDGATAN 34 Norrköping

12 – 21 maj 2017
Våretyder – Drama x 5
5 uppsättningar
Prod: Marieborgs teaterkurser

UPPSÄTTNINGAR
Först föds man ju
av Line Knutzon
Regi: Nina K. Andersson, David Macias Ajaillo.
Medverkande: Marvin Asplund / David Macias Ajaillo, Klara Bergh, John Impola, Andréa Jonsson Lindh, Josefine Marelius, Jonas Riley Tounkara

Huvudvärk med E
av Stefan Lindberg
Regi: Lize Öjebrant.
Medverkande: Philip Heikkinen, Isak Lindberg, Karin Jonsson.

Stjärnan över Lappland
av Staffan Göthe
Regi: Anneli Bouvin, Anna-Maria Rylander.
Medverkande: Roy Dahlström, Rebecca Holgersson, Kevin Jönsson.

Änglakaramellen
av Cristina Gottfridsson
Regi: Zorba Asplund, Fanny Liljegren.
Medverkande: Anton Augustsson, Estelle Johansson, Ian Takolander, Henrik Olsson.

Medeas barn
av Suzanne Osten och Per Lysander
Regi: Zazza Kristensson.
Medverkande: Leon Bethke, Sofia Brink, Amadeus Grimm, Kenny Nilsson, Linnea Rosenqvist.

LÄNKAR
Marieborgs folkhögskola hemsida Facebook FB-evenemang