Aleppoteknik. Milan Vobruba utvecklade en egen glasteknik som gav ett antikt intryck. Här kombinerat med hans lekfullhet. Skulpturen kan ses i sin helhet på Minnesutställningen i Sjöhuset i Valdemarsvik under juli månad.

 

…en spark mot själva allvarligheten

 

VALDEMARSVIK Minnesutställning. Valdemarsviks kommun hedrar bygdens både egensinnige och betydelsefulle glaskonstnär Milan Vobruba, som gick bort för snart ett år sedan.

Boel Zetterman skriver personligt om att närma sig en människa långsamt och om livet självt.

Vad tyckte Milan Vobruba om för musik? Jag vaknar med den tanken. Kanske gillade han jazz? Jag ska skriva om minnesutställningen som under hela juli pågår i Sjöhuset i Valdemarsvik och vill hamna i rätt stämning.

Redan när jag är på väg i min bil mot vernissagen drabbar mig en känsla av oförklarlig sorg. Jag kör bilen längst Valdemarsviken, alltså vattnet in mot byn. Tårarna rinner. Är det inte lite sent att börja sörja Milan nu? Det är snart ett år sedan han gick bort och jag kände honom egentligen inte särskilt väl. Men jag hann ha några intressanta samtal med honom. Jag uppfattade honom som rak, ärlig och humoristisk och han kunde vara vasstungad. Sådant gillar jag.

 

Tuschteckning. Milan Vobrubas folkloristiska, flödande fantasi går igen i alla  uttrycksformer.

 

När jag flyttade till Valdemarsvik hade vi precis inträtt i tjugohundratalet, som det då skulle heta. Det var i början av januari och jag och barnen parkerade oss högst upp i den stora gamla skolan vi hyrt. Vi tände brasa och sov på madrasser och i sovsäck, medan min son och min man åkte fram och tillbaka mellan Stockholm och Valdemarsvik med flyttlassen.

Jag hade ingen aning om vad som komma skulle. Jag hade ingen aning om att jag nu mer än sjutton år senare skulle vara ensam kvar i Valdemarsvik och skriva om en minnesutställning för Milan Vobruba.

Det fanns tre konstnärer i Valdemarsvik, det visste jag. Stellan Ekegren som hade gjort Marinerna vid infarten till Valdemarsvik, honom hade jag träffat redan första gången jag var på besök med min nya kärlek. För de var vänner.

Sedan fanns det en konstnär till, som hette Lassemaja, en keramiker. Lassemaja var transvestit, som man fortfarande sa på den tiden. HBTQ-rörelsen var fortfarande i sin linda vad det gäller de breda folklagren. Varför skulle han annars kalla sig Lassemaja? Jag tyckte det var lite fint att man i den lilla orten Valdemarsvik lät människor vara som de är. Keramiker och transvestit kunde väl vara en alldeles utmärkt kombination.

Numera känner jag Lasse Almroth och Maija Suomalainen, båda keramiker. Var jag fick idén ifrån, att de var en och samma person samt transvestit kan jag idag inte säga. Bara att jag i många år bar på denna vanföreställning.

 

Sprakande. Milan Vobrubas glaskonst är lekfull och mångbottnad.

 

Den tredje var Milan Vobruba. Glaskonstnär. I Gusum. Stor och internationellt erkänd. Min man hette Douglas. Snart är det ingen som minns honom mer. Men han var faktiskt en skicklig målare. Som så många andra konstnärliga människor kom livet emellan. Vinet, barnen, kvinnorna och kampen mot de inre demonerna gjorde att han inte målade lika mycket som han borde ha gjort, enligt min mening.

Min man hade dessutom ett horn i sidan till Milan Vobruba, det förstod jag när han berättade om deras relation eller snarare icke-relation. Jag identifierade Douglas känslor inför Milan till att vara alldeles vanlig och hederlig avundsjuka.

Milan hade den uthållighet inför sin konst som Douglas saknade. De var med all säkerhet lika begåvade. Sedan är ju då uthållighet också en sorts begåvning. Men själva konstnärligheten, det där lilla extra, fingertoppskänslan, den hade både Douglas och Milan.

Båda sysslade också med en sorts konst som kräver teknisk skicklighet. Detta gjorde att det tog ofantligt många år innan jag träffade Milan Vobruba på riktigt. Jag hörde helt enkelt bara talas om honom.

Om jag skulle beskriva min inre bild av dessa två konstnärers icke-relation, får jag det till en spaghettivästern med extrema close-ups inför en duell, där båda tuggar på cigaretter hängande från respektive mungipa medan de fingrar på sina hölster. Dammet yr när hästarna spränger fram på Storgatan i Vilda Västern, eller förlåt, Valdemarsvik menar jag förstås.

Det fanns likheter mellan Douglas och Milan. Båda hade gedigna konstnärliga utbildningar, bådas fäder var hängivna amatörmålare. Båda var kosmopoliter av den gamla sorten. Milan i och med sitt centraleuropeiska ursprung och Douglas som hade växt upp utanför San Fransisco och dessutom tillbringat något år av sin barndom i Frankrike.

Både Douglas och Milan hamnade av olika skäl i Valdemarsvik och båda var födda i slutet av september. Där slutar likheterna och därmed lämnar jag berättelsen om Douglas för stunden.

 

Hängning. Utställningen visar Milan Vobrubas bredd och kvalitet.

 

Milan Vobruba föddes 1934 i före detta Tjeckoslovakien. Han kom till Sverige 1968 i samband med att ryssarna invaderade Tjeckoslovakien och var länge verksam som fri konstnär.

När han fick i uppdrag att göra en skulptur i Gusum, flyttade han dit med sina barn och sin fru, Milada Vobruba, även hon glaskonstnär men också fritidspedagog och senare tillvalslärare. De hade gift sig redan 1963 i Tjeckoslovakien. I Gusum föddes deras tredje barn och här kunde Milan förverkliga sin dröm om en egen glashytta.

Han hade genom åren många utställningar i till exempel Tyskland. Düsseldorfs museum, Trondheims museum, Rheinbach glasmuseum, Montreal museum och Norrköpings konstmuseum, är bara några av de platser där hans konstverk finns.

Han utvecklade en egen teknik för ytbehandling av glasskulpturer. Eftersom tekniken har likheter med hur man behandlade glas i antiken, fick den heta Aleppotekniken. Med det sagt förstår man att Milan Vobruba var en speciell, egensinnig och betydelsefull glaskonstnär.

Jag kom många år senare till att ha ett antal konstutställningar i den gamla skolan som jag då i början av tjugohundratalet flyttat till. På den allra sista, en julutställning 2013 deltog Milan och Milada Vobruba. De förgyllde den måste jag säga.

Hela utställningen var spännade. Den innehöll allt från grafik, måleri till film, konceptkonst, installation, happenings med mera och så då även glaskonst. Glasskulpturerna gjorde sig bra i de gamla skolsalarna som hade stora vackra fönster och släppte in ett nästan magiskt ljus som skimrade i glaset.

Den bild som Douglas förmedlat av Milan Vobruba stämde inte alls med min upplevelse. Jag mötte en person som tillhörde samma generation som min egen far, som var poet, och Milan var också årsbarn med en del manliga förebilder för mig från konstnärsvärlden. Jag tyckte instinktivt om honom.

 

Vernissage. Franske klarinettsolisten Samuel Berthod, som bosatt sig i Överum i Västerviks kommun, gav konsert på lördagen.

 

Hela juli hålls nu en minnesutställning i Sjöhuset i Valdemarsvik. Det är glasskulpturer, men också målningar och teckningar. Valdemarsviks kulturchef Gun Töllefsen och konstnären Mika Liffner har hängt den fina utställningen.

Jag stiger in på vernissagen och möts av den franske musikern Samuel Berthods ljudande klarinett. Alla är där. Stellan Ekegren som gjort Marinerna vid Valdemarsviks infart, Lasse Almroth, keramiker och Maija Suomalainen, keramiker är där. De som jag trodde var en person som hette Lassemaja. Milans värdiga och vackra änka Milada Vobruba är där och förstås många fler.

Douglas Zetterman är inte där. Och Milan Vobruba är inte heller där. De är någon annanstans. Kanske sitter de utmed ett långbord i evigheten och njuter och diskuterar konst. Man vill ju gärna tro det.

I Sjöhuset hänger målningar och teckningar på väggarna och på små podier och på golvet är ett antal glasskulpturer utplacerade. Det finns en lekfullhet i verken som jag tycker om, lite grann som en spark mot själva allvarligheten och kanske överheten. Ja, han var en rolig konstnär vilket inte är helt uppenbart när man vet vilken tyngd han har som glaskonstnär. Men det finns en härlig humor, i både skulpturerna och målningarna.

 

Konstverken finns kvar. Boel Zetterman minns Milan Vobruba.

 

Senare står jag ensam kvar utanför utställningslokalen. Publiken har gått hem. De lokala konstnärerna har lämnat platsen. Det kommer en svag bris från Östersjön. Det finns en fräschhet i luften. Det känns tomt. Det är tomt. Milan har lämnat sin glashytta. Men konstverken finns kvar.

© Text: Boel Zetterman
© Foto: Boel Zetterman och Lena Lundman

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

SJÖHUSET Valdemarsvik

1 – 29 juli 2017
Milan Vobruba (25 september 1934 – 1 augusti 2016)
Minnesutställning
Arr: Valdemarsviks kommun

LÄNKAR
Milan Vobruba Wikipedia Svenska konstnärer
Glashyttan i Gusum hemsida
Valdemarsviks kommun hemsida Minnesutställning
Glänsande minnen av Milan Vobruba reportage Kultursidan.nu 2/9 2016