Sifferkonst. Votivskepp kallas de skepp som ofta hänger i kyrkor. Siffrorna antyder psalmnummer men Dan Wirén har mest satt samman siffror ur ett estetiskt perspektiv.
Handen och tanken blir ett
NORRKÖPING Allt flyter – stenen, skeppet, tuschet – i Dan Wiréns utställning på Konstforum. Det beror helt enkelt på hur man ser det, vilket perspektiv betraktaren har – eller får.
Med svart eller dovt sepiatusch i, inte på, vitt rispapper funderar han över tillvaron. Handen och tanken blir ett.
– Jag ser utställningen som en helhet, understryker han.
Målningarna bär syn för sägen, det är som en berättelse med olika komponenter. Galleriets skilda rum lägger tyngdpunkten på olika aspekter, samtidigt som återkommande moment knyter ihop det till en helhet.
Bandage. Stenar som fått vitt rispapper påklistrat är en del av utställningen.
En knagglig käpp återkommer, såväl i fysisk gestalt som på bild. Knaggligheterna är stenar och vad är stenar om inte något flytande. Många av tuschmålningarna antyder just något flytande, så som vi kan se i stenar från Jordens olika åldrar. De är stelnad lava, sedimenterade, och de skapas på nytt och krossas oupphörligt genom årmiljonerna, för att inte tala om årmiljarderna. Konst med tidsperspektiv.
– Hästtagel bryter vattenspänningen, ett gammalt bokbindartrick, avslöjar Dan Wirén när vi tittar på bilden med marmorerad bakgrund, där käppen står invid en muminlik gestalt med stora svarta ögonhålor.
– Det finns en gullighetskultur, kommersialiserad med droppformade könlösa varelser.
Stenarna återkommer. En stor stenkolsbit bär spår av sedimentlager. Många vita stenar på en smal hylla visar sig vara bandagerade. Konstnären har klistrat rispapper – rispapper är inte gjort av ris utan av barkfiber – på stenarna, det ger ett omplåstrat intryck. I samma rum skildrar många av bilderna omplåstrade stenar, föremål, ja allt.
Bandagerat skepp. Den höga klippan som reser sig är en ”andesten”.
Skeppet återkommer i flera sammanhang. Mest iögonenfallande är de många skepp med siffror, rundade som psalmnummer, som sitter tätt ihop. Skepp och kyrkor har ett starkt samband, så starkt att kyrkorummet kallas för skepp.
Invid hänger ett psalmodikon, ett instrument jag fram till nu bara läst om, och en psalmbok. Om någon skulle vilja slå upp psalmerna. (Det gör jag när jag kommit hem. Upp min tunga är den mest kända, de flesta är nog ganska osjungna men siffrorna är estetiskt valda, erkänner konstnären.)
– Skeppen handlar om hur man får ihop tecken och ljud. Skeppet representerar en rörelse framåt, psalmer har också en rörelse. Jag ville åt något av känslan jag fick när jag satt på min pappas begravning och såg psalmnumren. Hela väggen är ett maskineri, förklarar Dan Wirén.
Andra skepp bär människogestalter – ”ensam i bräcklig farkost” som i dikten – eller sjunker/stiger i sitt fluidum, kanske havet, kanske himlen – uppseendeväckande blått i alla händelser i denna utställning där bilderna får ha vilken färg de vill, så länge det handlar om en sepiaskala mellan vitt och svart.
Men den stora handen som dominerar det lilla rummet är inte pappans som jag tror. Det är Dan Wiréns egen hand. Målad av sig själv.
– När jag betraktade handen som ett objekt blev seendet ett avståndstagande. Det gick inte, säger han och fortsätter: – Hela vår kultur bygger på det optiska. Folk är i sina mobiler, inte i verkligheten.
Jo, det finns ögon i utställningen. Det här med seendet/betraktandet/perspektiven är något han funderar över. Ett öga är enormt stort – egyptiskt. ”Egypterna var de bästa konstnärerna. Sedan kom ingenting och ingenting.”
Och händer som bär skor. Handskar heter ”Handschuhe” på tyska säger jag, det gör Dan Wirén glad. Men jag tror att det handlar om en annan slags rörelse.
© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin
BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR
KONSTFORUM Norrköping
9–24 september 2017
Dan Wirén
Måleri
LÄNKAR
Dan Wirén hemsida
Konstforum hemsida Facebook FB-evenemang