Tjuvlyssnar. Hero och Ursula prisar Benedikt, väl medvetna om att Beatrice gämmer sig bakom häcken. I rollerna Caroline Harrysson, Nina Jemth och Ann-Sofie Andersson Kern.

 

”För patriarkatet betyder kärleken ingenting”

 

NORRKÖPING/LINKÖPING Maskspel och lögner. Shakespeares vitsigaste romantiska komedi sätts upp på Stora teaterns scen. Scenografen Richard Andersson bygger en rörlig trappa, flyttbara häckar och klär 1600-talskostym med foppatofflor. Här ska födas en ny syn på kärlek i patriarkatets istid.

– Mycket väsen för ingenting räknas som Shakespeares kvickaste komedi men den har ett djup, inleder regissören Pelle Öhlund.

Att dialogen till mesta delen, 75 procent, är skriven på prosa istället för Shakespeares sedvanliga blankvers är en signal.

– De skämtar och far med osanning. De vill dölja något eller ljuger, små och stora lögner. Det är ett maskspel, bildligt och bokstavligt på alla sätt och vis. De visar inte vilka de verkligen är.

 

Uttolkare. Regissören Pelle Öhnlund har tidigare satt upp Peter Pan på Östgötateaterns scen, även då tillsammans med Nina Jemth.

 

Under några sommardagars avbrott från krigen ska unga paret Claudio och Hero, efter en lite vinglig färd, ingå äktenskap välsignat av respektive familjer. Som ett practical joke iscensätts intrigen som ska förmå inbitne ungkarlen Benedikt och ungmön Beatrice att bli förälskade i varandra.

– Det handlar om kärleken, kärleken, kärleken, säger Pelle Öhlund och räknar upp flera olika sorter:

Där är förälskelsen, den patriarkalt styrda kärleken, men också avståndstagandet från kärleken, den olyckliga kärleken och så ren kåthet.

– Han är en levnadsglad herre. Han gillar att äta, dricka, prata och munhuggas med Beatrice, ett krig på hög retorisk nivå, berättar Peter Jansson om ungkarlen Benedikt som han gestaltar.

Han förklarar att kärleken är oviktig för Benedikt – och även för Beatrice – som genomskådat patriarkatets spel.

– I en superpatriarkal struktur betyder kärleken ingenting utom makt, allianser och fördelar. Benedikt är ointresserad men han luras till den och drabbas av den. Det blir en friare form av kärlek, utan baktankar.

Vid den stora presentationen av Östgötateaterns spelår i augusti dansade ensemblens många män. Dansen gav ett minst sagt tuppaktigt intryck.

– Det är en mansdans, inspirerad av Riverdance och georgisk krigsdans. En flirt med en maskulinitet som tillhör en patriarkal struktur. Hur fånigt det än ser ut så tas det på största allvar, understryker Peter Jansson.

 

Lurade. Inbitne ungkarlen Benedikt tror att bitska Beatrice älskar honom. Då måste han, som sann gentleman, älska henne tillbaka. I rollerna Peter Jansson och Ann-Sofie Andersson Kern.

 

Kostymerna utlovas signalera Shakespeares tid men brytas mot vår egen. Vid pressvisningen bär Peter Jansson fluffiga hosor och foppatofflor. Ann-Sofie Andersson Kern, Caroline Harrysson och Nina Jemth klär i dekorativa snörliv, höftbreda kjolar och smidiga converse.

– Pelles och Ninas och min idé är att trycka på sommaren. Shakespeare skrev dramat mitt under lilla istiden, berättar scenografen Richard Andersson.

Han berättar att vetenskapen och kyrkan var överens om att världen skulle gå åt helvete. Astronomen Tycho Brahe gav världen 66 år innan undergången.

Lilla istiden är den kalla period som efterträdde den varma medeltiden. Det var lilla istiden som gjorde att Karl X Gustav kunde gå över Lilla och Stora Bält med den svenska armén. Det är alltså inte för inte att Shakespeare beskriver en vintrig sommar i En Midsommarnattsdröm, där kylan sägs bero på oenighet mellan älvornas härskare Oberon och Titania. Sommaren är kort, i den konstnärliga ledningens tolkning.

– Det kommer årstider här också. Det kommer regn och höstlöv. Det har med tiden att göra, fortsätter Richard Andersson och tillägger:

– De är som Stockholmare på Österlen och så kommer gänget. Då ska allt hända: De ska gifta sig NU! Ta livet av alla NU!

 

Sommarbild. Flyttbara häckar, en stor trappa, ett draperi. Allt utspelas under semestern mellan krigen.

 

Scenografen, eller snarare teaterns verkstad, har byggt en jättelik trappa, inte olik skelettet till en krinolin, som dessutom är mycket mobil. Den styrs med hjälp av en joystick. Till detta kommer flyttbara häckar.

– Scenmaskinen, trappan, skapar det dramaturgiska fysiska flödet, själva rytmiken. Häckarna skapar olika rum för monologer och dialoger. Det är riktigt romantiskt och blommigt, menar Richard Andersson.

En scenograf arbetar tätt intill regissören, ska ge publiken de visuella nycklarna till tolkningen av dramatikerns text.

– Det är ett modigt porträtt av männens patriarkala strukturer. De är rätt så löjliga, fåfänga, komiska. Det handlar om maktspel på sandlådenivå. I stället är det kvinnorollerna som drar på. Då blir männen löjliga på ett snöpligt sätt, avslutar Richard Andersson.

© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin


BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

STORA TEATERN Norrköping

30 september – 21 oktober 2017

STORA TEATERN Linköping

17 november – 31 december 2017

Mycket väsen för ingenting
av William Shakespeare
Översättning: Carsten Palmaer
Idé, koncept och manusbearbetning: Nina Jemth och Pelle Öhlund
Regi: Pelle Öhlund
Scenografi och kostym: Richard Andersson
Mask- och perukdesign: Anna Andersson
Koreografi: Jonas Svensson
Musikläggning: Jan-Erik Sääf
Ljus- och projektionsdesign: Linn Persson och Håkan Jansson

MEDVERKANDE
Gustaf Appelberg, Marika Strand, Caroline Harrysson
Ann-Sofie Andersson Kern, Peter Bergared, Nina Jemth
Therése Angleflod, Per Lasson, David Nordström
Martin Waerme, Peter Jansson, Ludwig Bertling Wiik
William Wahlstedt, Patrik Voight, Jan-Erik Sääf

PROGRAMKVÄLL

Café Gycklaren, Stora Teatern i Norrköping
4 oktober

Övre foajén, Stora Teatern i Linköping
22 november

Om Shakespeare och hans komedier
Nina Jemth, Pontus Plænge
Moderator: Johan Huldt

LÄNKAR
Östgötateatern hemsida Facebook
Östgötateaterns och Ung scen/östs nya år reportage Kultursidan.nu 10/8 2017