Krigarnas dans. Spänningen mellan halvbröderna Don John (Martin Waerme) och Don Pedro (Per Lasson) märks redan här. Att krigarna är tuppigast klädda medan kvinnor och enkelt folk är nedtonade i kostym stärker bilden av hederskulturen.

 

Kärlek, lögner och hedersmord

 

RECENSION/NORRKÖPING Nyputsad. Med små justeringar vässas Östgötateaterns uppsättning av William Shakespeares komedi Mycket väsen för ingenting. Det är en vitsig och vitter dans med kärlek, lögner och hedersmord. Dock sackar den på slutet.

Till Messina, provinshuvudstaden på Sicilien, centralt placerad ö i det konfederala medelhavsriket Aragonien anländer Don Pedro och hans armé. Kriget är över och nu väntar sommarledighet och svala drinkar i rike guvernören Leonatos trädgård. Per Lassons Don Pedro är en charmig prins med dinglande örhänge, avlägset släkt med Jack Sparrow i Pirates of Carribean.

Trädgårdens gräsmatta leder hela vägen ut till publiken, gröna trappsteg ända fram till första raden. Välputsade häckar paraderar, med smygande mobilitet. En jättelik tredelad trappa vrids och förflyttas så vackert att tanken går till Harry Potters skola Hogwarts. Män, kvinnor och maskeradgäster i fantastiska djurmasker går upp och ner i trapporna. I bakgrunden en jättelik tätveckad fond, himlen där solen strålar varmt om dagen och fullmånen går sin tysta ban om natten.

En svart komedi är det. Mycket väsen för ingenting har främst hyllats genom teaterhistorien för en rad vassa replikskiften mellan Benedikt och Beatrice, paradroller för uppburna skådespelare.

Här gör Peter Jansson sin Benedikt till en självgod signore. Fast när Ann-Sofie Andersson Kerns skarpa Beatrice sticker till så gör det ont. Att se dem luras till kärlek är ett rent nöje. En ljus och lustig komedi.

 

Sorg. Vad hjälper hederskulturens värdesystem när det tagit ifrån honom hans kärlek? Claudio märker i sin förtvivlan inte att Hero lever. I rollerna Per Lasson som Don Pedro, David Nordström och Ann-Sofie Andersson Kern.

 

Men Nina Jämth och Pelle Öhlund blottlägger en mörkare struktur i sin bearbetning. Det handlar om en kultur som gynnar de få på de mångas bekostnad, ändå upprätthålls den av dem alla. Uppsättningen hade premiär på Stora teatern i Norrköping i lördags.

Finns en envåldshärskare så finns en missnöjd närstående, lär oss historien. Med Don John, Don Pedros bittre halvbror, kommer giftet och lögnerna. Martin Waerme har aldrig varit så sur och svart i ögonen som här.

Don Johns onda ord faller i beredd jord. Det unga ljuva kärleksparet, Hero och Claudio, snavar nämligen i hederskulturen å det grövsta. Den där individen bara är en bricka i släktens, ränkernas och de makthungrigas spel.

Claudio luras att tro att fästmön älskar en annan man. Hero faller i hans ögon från värdig och värdefull till föraktad. En far är beredd att döda sin dotter för att tvätta bort skammen men fri från vanäran blir han ändå inte. Nog är detta en mänsklighetens tragedi.

David Nordströms Claudio liknar mest av allt en vindflöjel. Bland krigare är han den främste. Som naiv älskare växlar känslorna snabbare än ett åskväder blixtrar en varm julidag, från förälskelse till fördömande.

Caroline Harryssons Hero är både väluppfostrad och frimodig, skärpt och påhittig. Manusbearbetningen stärker hennes rollfigur och ger kvinnokollektivet en viss makt i Leonatos hus. Varför skulle annars Gustaf Appelbergs hedersgubbe gömma sina vinflaskor?

 

Förhör. Polischef Gränsbom har låtit hänga upp Don Johns hejdukar à la Star Wars.

 

Överraskningar som Jan-Erik Sääfs lämpligt uppstickande trubadur förgyller uppsättningen. Första akten går som en lustig och ironisk dans. Bästa dansen är för övrigt soldaternas rituella krigsdans, på dödligt allvar och urfånig på samma gång.

Men tog putsmedlet slut till andra akten? Tempot sackar, skratten tystnar. Här borde skurits mer i texten.

Som så ofta finns rollfigurer från ”enklare” klasser med i William Shakespeares pjäs. Munken, sanningens blankverstalare i prosans luriga väv, understödjer kampen mot hederskulturen.

Den lokala poliskåren, nödtorftigt uniformerade bönder, rådbråkar språket å det grövsta (i början är det kul, sedan blir det tjatigt). Rentav är det faktiskt de som avslöjar hela komplotten. Scenen där Don Johns hejdukar förhörs är som klippt ur Star Wars.

Varför inte? Shakespeare är en grundsten i vår kultur, inte minst den populära. Det är helt okej att låna tillbaka.

© Text: Ann-Charlotte Sandelin

© Pressfoto: Ola Kjelbye

BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

STORA TEATERN Norrköping

30 september – 21 oktober 2017

STORA TEATERN Linköping

17 november – 31 december 2017

Mycket väsen för ingenting
av William Shakespeare
Översättning: Carsten Palmaer
Idé, koncept och manusbearbetning: Nina Jemth och Pelle Öhlund
Regi: Pelle Öhlund
Scenografi och kostym: Richard Andersson
Mask- och perukdesign: Anna Andersson
Koreografi: Jonas Svensson
Musikläggning: Jan-Erik Sääf
Ljus- och projektionsdesign: Linn Persson och Håkan Jansson

MEDVERKANDE
Gustaf Appelberg, Marika Strand, Caroline Harrysson
Ann-Sofie Andersson Kern, Peter Bergared, Nina Jemth
Therése Angleflod, Per Lasson, David Nordström
Martin Waerme, Peter Jansson, Ludwig Bertling Wiik
William Wahlstedt, Patrik Voight, Jan-Erik Sääf

PROGRAMKVÄLL

Café Gycklaren, Stora Teatern i Norrköping
4 oktober

Övre foajén, Stora Teatern i Linköping
22 november

Om Shakespeare och hans komedier
Nina Jemth, Pontus Plænge
Moderator: Johan Huldt

LÄNKAR
Östgötateatern hemsida Facebook
Mycket väsen för ingenting nära premiär reportage Kultursidan.nu 26/9 2017
Östgötateaterns och Ung scen/östs nya år reportage Kultursidan.nu 10/8 2017