Dansant. 40-årsjubilerande  Söderköpings Storband slog på stort och bjöd in The Rat Pack Show. Tony James Andersson intog rollen som Sammy Davis Jr.

 

Jag minns hur pappa älskade musiken

 

RECENSION/ NORRKÖPING En gång till. 40-årsfirande Söderköpings Storband gav i söndags årets andra jubileumskonsert. Första gången var hemma i Ramundersalen i våras.

Nu intog Storbandet Flygeln i Norrköping och kryddade konserten med The Rat Pack Show. Ett plötsligt sjukdomsfall förkortade konserten som ändå gav stämning och mersmak.

Om inte med helt äkta vara så hyllades ikonerna Frank Sinatra, Dean Martin och Sammy Davis Jr. av gästartisterna Robert Haglund, Patrik Stenberg och Tony James Andersson. Robert Haglund har tolkat Sinatra i över 20 år. Patrik Stenberg, som hävdar att Dean Martin är det senaste århundradets bästa entertainer, blev ett fan vid nio års ålder. Återstår för musikalartisten Tony James Andersson att gestalta Sammy Davis Jr.

Det här är musik som jag vanligtvis inte lyssnar på men det är en underhållande konsert med många örhängen. Jag kan den genom att min pappa lyssnade mycket, främst på Frank Sinatra och Duke Ellington.

Det är i stort sett fullsatt på Flygeln och publiken känns som mestadels äldre. Stämningen är bra och ett sorl av förväntan från publiken hörs redan ute i foajén.

 

Kvällens Dean Martin. Patrik Stenberg blev ett fan redan som barn. En klasskamrat hade en skiva och killarna dansade till den.

 

Storbandet inleder med två instrumentala nummer. För mig känns det här som film-och musikalmusik, det andas mellankrigstid. Orkestern är samspelt och de bjuder på spelglädje. Tongångarna känns igen men det hade varit trevligt med en presentation av något slag. Ljud och ljus ligger snyggt och harmonierar med musiken.

En efter en gör sångarna entré, sjunger några låtar innan de presenterar nästa man. Patrik Stenberg berättar hur han som nioåring upptäckte Dean Martin – enligt honom 1900-talets bästa entertainer. Sådana saker ger verkligen ett extra plus till en föreställning. För mig är det nostalgi och jag minns hur min pappa älskade den här musiken och hur den spelades hemma.

Man kan förstå varför den här musiken fick en stor genomslagskraft när den kom. Beredskapsåren och efterkrigstiden var säkerligen inte helt lätt och musiken erbjöd en eskapism för många från den hårda vardagen.

Alla tre sångarna har ett säkert scenspråk, det syns att de trivs på scenen och de bjuder mycket på sig själva med skämt och storslagna röster. Örhängena från en svunnen tid sjungs med nerv och inlevelse och Robert Haglunds perfekta fraseringar.

Jag dras in i karisman från de tre gentlemännen. Att det är musik som ligger i deras hjärtan märks, de skapar den där magin mellan scen och publik som man vill ha i ett liveframträdande. När de långa tonerna klingar utdraget så kan man inte låta bli att ha lite gåshud på armarna.

 

Stil. Robert Haglund inledde med Strangers In The Night. Tre låtar hann han med och satte alla med pregnans och frasering, om han än tappade något i My Way.

 

Dock blir det ett abrupt avbrott i showen när Robert Haglund precis glänst i I’ve got you under my skin. Han fortsätter i My Way och kollapsar efter sista tonen. Läkarvård krävs. Stämningen är allvarlig och kortridån sänks.

När meddelandet kommer, att Robert efter omständigheterna mår bra, sprids en spontan applåd genom publiken.

 

Duett. Tony James Andersson och Patrik Stenberg genomför konsertens andra del med en kombination av improvisation och humor.

 

På ett proffsigt sätt tas tråden upp igen efter pausen. Patrik Stenberg återvänder och snart även kvällens Sammy Davis Jr., Tony James Andersson. Den senare är för många känd från musikalscenerna i London och Stockholm. Han har medverkat i bland annat The Lion King, Dirty Dancing och The Show Boat. Att det bor en dansare i den kroppen är inte svårt att se.

Patrik Stenlund får nog alla att le i Dean Martins Volare. Det är en låt som alla kan sjunga med i, åtminstone refrängen.

Tony och Patrik gör Mr Bojangles ihop, glädjen som de förmedlar är smittande. De lyckas verkligen plocka russinen ur kakan. När det är duktiga musiker och bra sångare så kan man inte låta bli att njuta.

Jag blir tagen av saxofonens ensamma röst som tolkar Duke Ellingtons I got it. Det är något vackert i den melankoli som en saxofon kan framkalla.

Musiken klingar fortfarande i mina öron när jag går därifrån. Det är absolut en föreställning som är värd att ses och höras om tillfälle ges igen. Men då ska Robert Haglund stå på scenen hela kvällen igenom.

© Text: Christina Wernersson
© Foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

FLYGELN Norrköping

15 oktober 2017
The Rat Pack Show
Jubileumskonsert
Söderköpings storband 40 år
Gästartister: Robert Haglund, Patrik Stenberg och Tony James Andersson

LÄNKAR
The Rat Pack Wikipedia
Robert Haglund hemsida  Facebook
Söderköpings storband hemsida Facebook
Högsta tryck när Storbandet firade 40 år recension Kultursidan.nu 24/4 2017