Frida K. Den mexikanska konstnären Frida Kahlo är en stark förebild för Eva Zettervall.

 

Omskakande, skratt, skräck och ben

 

RECENSION/NORRKÖPING Brinnande måleri i #metoo-tider. Färgen är så färsk att den knappt hunnit torka på Eva Zettervalls porträtt av advokat Elisabeth Massa Fritz. En av Sveriges nu levande största konstnärer målar skratt, skräck och ben på Konstforum.

Som en sorts programförklaring möts vi redan efter trappan av Zettervalls porträtt av advokat Elisabeth Massi Fritz. Det är mer än bara en hyllningsbild – det är en politisk inlaga i brinnande #metoo-tider och färgen har knappt hunnit torka, så färsk är den.

Massi Fritz är målsägandebiträde till en kvinna som våldtogs i Botkyrka i augusti förra året. Men först i somras greps de första av tio misstänkta. Som en vitklädd ängel står hon mot en röd, brinnande bakgrund där rättvisans vågskålar väger jämt. Hon utstrålar styrka och målmedvetenhet. I 25 år har hon ägnat sig åt att biträda utsatta kvinnor. Det känns tryggt att hon avbildas som oförtröttlig.

Fast målningens titel är allt annat än lugnande: De kan vara upp till 20 inblandade.

 

Oförtröttlig. Eva Zettervalls porträtt av Elisabeth Massi Fritz har titeln De kan vara upp till 20 inblandade.

 

Så en smula omskakad kliver man in i utställningen och står öga mot öga med en annan kraftfull kvinna. Frida K (Kahlo, givetvis) ser en rakt i ögonen. På hennes axlar sitter två fåglar och bredvid henne flaxar två till; en svart och kraftfull och en skröplig gul och dödsmärkt. Eller är de två (rentav fyra?) inkarnationer av fågeln Fenix?

En trotsig flicka/docka i blå klänning hänger i trådar från hennes händer. Det är lätt att tro att det är Frida K som barn. Även här är bakgrunden ilsket röd.

Trådar… tråd. Röd. Som en röd tråd går feminismen, som vanligt, genom Eva Zettervalls måleri. Den är förväntad och den är glädjande mitt i allvaret. Hon anser att kvinnan är förbisedd som person i porträttsammanhang, och därför ägnar hon sig gärna åt det.

Så vänder jag mig om och får ett gapskratt av målningen Mansplaining. Men vilken färgskala! Vilka huvudbonader! Vilken surrealism! Tankarna går till Max Ernst. Ni får titta själva, för vad som är så roligt tänker jag inte… förklara.

De nämnda målningarna är mycket stora, men i ett hörn i första rummet gömmer sig den lilla Rör inte min kompis. Två blottade kvinnokroppar, en skyld och en hand. Som de flesta verken är den gjord i ”blandteknik”. Här handlar det om akryl och collage, men i andra kan även screentryck och/eller olja vara inblandade.

Utställningens mest komplicerade bild är nog The Nanny. En mångfotad barnsköterska springer benen av sig med armarna som paraply över två uttryckslösa flickor. Man anar revben och ryggrad i hennes klänning. På axlarna har hon något som liknar skelettdelar, ben.

Här i Trädgårdsrummet finns också tre mindre bilder föreställande människofigurer som interagerar med fåglar. Nej, inte fåglar, fågelskelett. Ben. Är det ett samtal med döden? Eller en brottningsmatch? Eller en övergång till?

 

Evolution. Eva Zettervalls målning Det stora språnget kan leda tankarna till filmen År 2001 – ett rymdäventyr. Titeln kan även anspela på Maos plan med samma namn, som ledde till en katastrof för Kina.

 

Den sista, och stora, målningen i rummet heter Det stora språnget. Jag förmodar att det handlar om det evolutionära språnget som gjorde oss till människor, för i bakgrunden ser vi en rörelse hos apor som successivt övergår till två svävande akrobater. Bakgrunden består av blå pojkar (och en grön). Och i centrum ett nyfött eller litet barn.

Det känns bekant, var har jag sett det här förut? Jo, det sammanfattar ju (nästan) Stanley Kubricks film År 2001 – ett rymdäventyr. Bortsett från att det lilla barnet är uppskuret, blottlagt bakifrån. Man ser hjärnan och hela ryggraden. Kotorna. Benen.

Om innehållet i det rummet var innehållsmässigt så är innehållet i stora rummet mer färgmässigt. Hon uttrycker att hon ser färgen som en egen dimension. Mycket snyggt binder en kall blå och en het röd färg ihop bilderna. Så är det en lila och en gulgrön färg som spelar andrafiolen, och så är det inte så mycket mer. Färgmässigt, alltså.

Men även innehållsmässigt är det mer lättsamt. Ja, bortsett från en målning med en tortyrscen dårå. Och Zettervall som målat sig själv i dubbla upplagor som Narcissus i Eremitaget. Med en fredsduva som får en puss.

Men då är väl sista rummet snarast ett skräckkabinett. Gråtonerna dominerar, och mannen och kvinnan går förbi varandra. Groteskt och förvrängt avbildas kapitalet i Grabbarna på Wall Street. Det skulle vara surrealism om den inte hade haft ett budskap.

Jag ser grabbarnas förvrängda ögon, men mitt öga kan inte hjälpa att det fastnar på prislappen. Fyrtiotusen. Men så är det ju, hon är en av våra största nu levande svenska konstnärer. Om inte hon tar pengarna gör någon annan det. Sådan är kapitalismen.

© Text och foto: Michael Strandhed

BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

KONSTFORUM Norrköping

21 oktober – 5 november 2017
Eva Zettervall
Måleri

LÄNKAR
Eva Zettervall Wikipedia
Konstforum hemsida Facebook FB-evenemang
Pride öppnar med konst och samtal reportage Kultursidan.nu 2/5 2013
Jatin Das och Eva Zettervall på Konstforum reportage Kultursidan.nu 19/1 2012