Helga Maria. Den försupne prästen kliver för ett ögonblick ner från sitt kvinnoföraktande beteende när han får barnet i famnen.

 

Män, kvinnor och underordnandets skam

 

RECENSION/NORRKÖPING Makten över kvinnan. Makten över barnet. Makten över skammen. Men också motstånd. Medmänsklighet. Vårdnässpelens uppsättning Ho’ ska heta Helga är en klingande komposition grundad på Moa Martinsons texter.

En lördag i början av oktober återvände surbullarna till Industrilandskapet i Norrköping. Kvinnor och åter kvinnor, några så unga som barn, drog sjalarna om axlarna och gick mot arbetet i textilfabrikerna. Maj Wechselman spelade in scenen till sin film om Moa Martinson, numera Norrköpings mest uppburna författare som står staty på både Grytstorget och i Stadsbiblioteket.

 

”Vi döper dig till Moa”. Den yttersta ramberättelsen ger bilden av Helga/Moa som barn när hon bodde i Norrköping.

 

Andra scener har den erfarna filmaren hämtat från Vårdnässpelet Ho’ ska heta Helga. För det var i Vårdnäs socken i Brokind söder om Linköping som flickan som blev Moa Martinson föddes.

Undertiteln är – Hur Moa Martinsons födelse blev en angelägen sockenfråga. Prästen, bönderna och andra bemedlade män försökte på alla vis komma undan att ta ansvar för pigan Kristina kommit hem till mor och far, med magen i vädret och utan att vara gift. Barnet är gjort i Motala dessutom, då borde Motala betala för hennes uppehälle under den tid hon inte kan arbeta.

Helga, det är Moa det. Hon döps till Helga Maria och det är den pigga flickan Helga, spelad av Ellen Fagius, som står för den yttre, lekfulla ramberättelsen tillsammans med kamraterna Betty och Mimmi.

– Du ljuger, du vet ju inte vem han är, retas kamraterna när Helga beskriver ”en elegant man, som min far”.

 

Orolig väntan. Roteknekt Swartz och hustrun väntar i torpet på att dottern ska komma hem. Vid byktunnan Post-Lovisa.

 

Vårdnässpelet gästspelar på Teater Bråddgatan 34 denna helg. Jag undrar hur många av filminspelningens kvinnor som fyller 1:a kammaren, förhoppningsvis en hel del.

Stolar utmed väggarna på tre håll, ensemblen lämnar aldrig scenen. Orkestern i ett hörn. Det lyser blått ljus ur byktunnan som står mitt på golvet. I övrigt består scenografin av en skamfilad stol på en trasmatta.

Ho’ ska heta Helga handlar mycket lite om Helga och desto mer om den som fattar beslutet om namngivningen. Det är mor Kristina, gestaltad med integritet av Sofia Gregersen.

Manus hämtar innehåll från Moa Martinsons texter, främst från följetongen Pigmamma och romanen Kvinnor och äppelträd. På samma sätt som Moa Martinson silade in sina egna och moderns erfarenheter i skönlitteraturen plockas nu händelser och dialoger tillbaka till detta dokumentära drama.

De två manusförfattarna har även forskat i bygdens minnen, i tiden och fyllt i med fantasi. Post-Lovisa som går mellan gårdarna med sin postväska blir den inre handlingens berättare, på sitt sätt dramatikerparets alter ego.

 

Förklädesflickor. Akademiska damkören Linnea inte bara sjunger, de trampar i ris och löv.

 

Att lägga till nyskriven musik är ett genidrag. Musiken bryter upp bygdespelets realistiska tablåer. Två tonsättare har lämnat sina bidrag, Johan Gertz, som även leder orkestern fylld av folkliga instrument, och Lina Järnegard som tonsatt en dikt av Moa.

Låtarna Herrarna i hagen och I Lunden den gröna ligger till grund för variationer med skickliga Akademiska damkören Linnea som i långkjol och förkläden kan stampa i löv och ris. Moas dikt Spegla blir en romanssång à la Adolf Fredrik Lindblad, jag rentav anar ett eko från hövisk medeltid. Kristinas elegante uppvaktare, författaren Ranke går mellan tal och sång, som en drömmare, som en dröm.

Regissörerna, ännu ett dubbelkommando i uppsättningen, låter rörelse och rytm samverka. Som när sockenmännen lyfter stolar och ställer ned. Eller i husförhöret, där Kristina pressas om sjätte budet.

Resultatet är en klingande komposition av hög konstnärlig halt. Själva skriver de ”bygdespel” men det vi ser spränger ramarna för en sådan beteckning. Här skissas Moa Martinsons förhistoria men föreställningen går bortom den privata berättelsen.

 

Motstånd. Pigan Kristina försvarar sig mot husbonden Hellmans tafsande.

 

Framför allt gestaltas, med all önskvärd tydlighet, en tid då rika stod över fattiga, män över kvinnor. Synd och skam över den kvinna som födde ett utomäktenskapligt barn. Redan att ta sig till att bada i byktunnan var illa nog (här påminns jag såväl om Bibelns Susanna i badet som om Rya-Rya i Lo-Johansson Bara en mor).

– Ni kvinnor ska underordna er månne, gormar prästen när han inte har argument att svara på Gertruds fråga: ”Synd, vad är det?”

Motståndet mot herraväldet kommer från olika håll. Kristina främst, som är en vacker gåta. Gertrud som kommit hem från Amerika med sturskt självförtroende och en enorm kvarnhjulshatt. Men också den ståndaktiga Märta med bibeln i handen som aldrig tänker gifta sig.

Också män kan. Heder åt Samuel som förbarmar sig över den kärleksfulle gamle knekten och hans fru och dotter.

Moa gav ord och röst åt underklassens kvinnors erfarenhet, och lade upp till allmänt beskådande i skönlitterär form. Folk läste. Kvinnor läste. Sverige blev sig aldrig mera likt – guskelôv.

En gång till! Att ett bygdespel grundas på amatörers medverkan och professionell ledning är en styrka och en svaghet. De är många och de lyfter varandra. Men orkar amatörerna spela mer och resa längre bort? Vill den konstnärliga ledningen möta nya utmaningar?

Ta upp det här igen ett annat år. Snälla?!

© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin


BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

TEATER BRÅDDGATAN 34 Norrköping

28 oktober 2017
Ho’ ska heta Helga

– Hur Moa Martinsons födelse blev en angelägen sockenfråga
Manus: Maria Winroth och Jonna Nyberg
Regi: Ashkan Ghods och Karin Mårtenson
Musik: Lina Järnegard och Johan Gertz
Producent: Maria Winroth

MEDVERKANDE
Kör: Den akademiska damkören Linnea

Musiker: Johan Gertz: dirigent, gitarr, Rakel Fagius: sång, blockflöjt, Alva Fagius: dragspel, Wladimir Aristegui: slagverk, Lisa Hellsten: fiol.

Skådespelare: Sofia Gregersen, Ludde Uvenberg, Birgith Andersson, Pauline Ärlebäck, Birgitta Thorslund, Helen Carlsson, Anders Hellmér, Cecilia Björk, Olof Näslund, Kicki Kjellberg, Björn Phil, Malin Moldvik, Gunnel Asklund, Vilma Nyberg, Tuva-Li Winroth och Ellen Fagius

LÄNKAR
Vårdnässpelen hemsida Facebook recension/corren.se
Ho’ ska heta Helga om Moas barndom reportage Kultursidan.nu 25/10 2017
Statera i Maj Wechselmanns Moa-film reportage Kultursidan.nu 16/8 2017
På vandring i Moa Martinsons barndom reportage Kultursidan.nu 5/4 2015