Vindmusik. David Swärd förklarade de tekniska utgångspunkterna för sitt verk Lightship 11/5/55 som avslutade Ensemble MA:s konsert i Harlekinen på lördagen.
Kammarmusik som kräver sin dirigent
RECENSION/NORRKÖPING En dag med alla väder. Efter långt sökande i Sjöfartsverkets arkiv hittade Norrköpingstonsättaren David Swärd det han var ute efter. Ensemble MA:s konsert på Konstmuseet avslutades med uruppförandet av verket Lightship 11/5/55.
Förspel redan i museets café. Kraftfulla skrik ur klarinetten skär genom rummen. Cellon svarar, stråken gnider lika mycket på instrumentets kant som på strängarna. Iannis Xenakis Charisma, avslutas med dova drag på nedskruvad sträng medan klarinetten klapprar tonlöst på klaffarna.
Därefter följer alla in i Harlekinen, den sedvanliga salen för Föreningen Annan musiks arrangemang på Konstmuseet. 30-årsfirande Ensemble MA, specialiserad på nyskrivet och sentida musik, har valt bort det utskjutbara gradängsystemet och ställt fram stolsrader – av akustiska skäl. Minsann om det inte ger lite hårdare, skarpare klanger.
Ensemblespel. Staffan Larson leder musikerna genom verket. På bilden ses Eva Lindal, Chrichan Larson, Ivo Nilsson, Jonny Axelsson, Boa Pettersson och Peter Fridholm.
Jag känner igen merparten av Ensemble MA:s skickliga musiker från andra konstellationer och tillfällen. Klarinettisten Boa Pettersson som spelat (och spelar) med Norrköpings Symfoniorkester förstås. Ivo Nilsson och Jonny Axelsson samarbetar gärna med David Swärd och har besökt Norrköping av den anledningen vid flera tillfällen. Slagverkaren Jonny Axelsson spelar även med violinisten Eva Lindahl i WE ensemble som fyllde Antikvariatets skyltfönster i våras.
Virtuose Chrichan Larson gav solocellokonsert under Östergötlands Musikdagar 2016. Det är bara dirigenten Staffan Larson och flöjtisten Peter Fridholm jag inte mött tidigare.
Dessutom sällar sig pianisten och Norrköpingssonen Love Derwinger, kär gäst hos Östergötlands Musikdagar om sensomrarna, till ensemble MA både då och i synnerhet nu.
Chrichan Larson introducerar styckena. Även om musiken är av kammarformat är den så pass komplicerad att en dirigent behövs. Staffan Larsons slagteknik är stadig och bred, når den väl spridda ensemblen.
I Franco Donatonis Arpège slår Staffan Larson en lugn 4-takt som rymmer den ivriga promenad i olika gångarter som då och då uppstår bland instrumenten. Piano och vibrafon inleder med ett uppåtslättrande tema som plockas upp av fiol, cello och träblås. Mitt intryck är en livfull dag i staden, där den stadiga trafiken bryts av människors angelägenheter. Det blir kväll och klarinetten klagar i sugande rytm.
Lars Sandbergs kaleidoskopiska I öppna fältet presenteras som en ”koral”. Jag hör långa toner, instrument som går samman för korta unisona stunder. Trombonen som tagit plats kan både skorra och glida.
Mångfingrad. Konsertpianisten Love Derwinger spelar gärna med Ensemble MA när de behöver en pianist.
Iannis Xenakis Plekto är ett längre verk och Chrichan Larson nämner att matematiken var viktig för tonsättaren. Jag uppfattar att Staffan Larson slår en töjbar 8-takt. Flöjten inleder, drar med sig övriga i ett sökande mot en enhet. Andetag och tystnad – som pianot bryter med klavertramp. Kakafonier går mot tystnad, nu är det batteristen som får ett utbrott.
Instrumenten går med och mot varandra tills ett högljutt lugn sprider sig bortom harmonier och skalor i en dansant marsch. Slutligen stiger sammanflätningen i allt högre tonhöjder som en rödförskjutning i rymden.
Efter paus inleder Chrichan Larson med att förklara sitt eget stycke Cordes & Tuyau, skrivet för klarinett, piano och cello. Han talar om strukturer, teman som i sig inte är intressanta men som ger möjlighet till olika infallsvinklar.
Stycket inleds med attackstart, instrumenten trängs för att presentera sig. Därefter dröjande toner son inte låter hindras av pianots infall på högsta och lägsta tangenterna. Klarinetten frustar, gnisslar. Det är precisa starter och slut. Cellon ger generöst utrymme till de andra men finlirar med bred stråke på alla strängar, lätt, lätt.
Tre instrument blir till ett, en tajt röst av en instrumentalist med sex händer, eller åtta när dirigenten räknas in.
Drag och knäppningar. Eva Lindal spelar gärna nyskriven musik som utmanar instrumentalisten.
Till sist uruppförandet av Lightship 11/5/55 av Norrköpingstonsättaren David Swärd. En musikalisk gestaltning av ett dygn till havs, den 5 november 1955, komprimerat till en kort stund i en välbesatt konsertsalong.
Fyra fyrskepp sände denna dag som alla andra dagar plikttroget ut sina ljud- och ljussignaler för att vägleda sjöfarande. Besättningen observerade väder, mätte vind och temperatur, noterade nogsamt vindriktning, luftfuktighet i loggen som efter fullgjort värv skickades till Sjöfartsverket.
David Swärd har tidigare omvandlat ett forskningsprojekt om vindhastigheter i fjällen till verket Breath of Life. Han berättar att han letat länge i Sjöfartsverkets arkiv till dess att han hittade ett bra dygn.
– Jag får med sjöfall, regn, tjocka. Sedan använder jag mig av vindhastigheten som lästes av var sjätte timme. Mer romantiskt är fyrsignalerna som varje skepp har.
Stycket består av två satser. Det första är ”West”, fyrskeppen Vinga och Fladen, det andra är ”East”, skeppen Sydostbrotten och Östra Kvarken. Musikstycket bidrar alltså även till att uppmärksamma svensk sjöfartshistoria, inte något av fyrskeppen finns längre kvar.
”West”. Dova toner som ökar. Kan det vara vinden som driver på? Violinen kontrar med pizzicato, fingerknäppningar på strängarna, den del som sitter mellan stallet och fästet. Långsamt byggs stycket upp med cellons stråkdrag som gör unison, sak med trombon och basklarinett, lätt ur fas med varandra. Som när vinden rör sig från ett träd till nästa.
Vad som är vind, snö, fyrljus eller mistlur går inte att särskilja och det är inte det viktiga. Här uppstår ny musik, inte ett härmande av naturens krafter. Upplevelsen rymmer blåsljud med och utan ton, knäppningar, tinglande klockor, tanklösa cellostråk på bedövad sträng. Det är meditativt, en svag celloton upprepas, svarar sig själv.
”East”, andra stycket, går till attack. En ton som nyss bodde i cellon tas upp av trombonen. Violinen attackerar. Ett flöde kastas fram, musikerna går mer och mer mot ett gemensamt tonläge. Rörelsen är mycket vacker.
Luftrummet där musikerna sitter är viktigt. Det är rymd kring var och en. Ljudet rör sig från en sida till en annan. Var där klapprande klarinettklaffar eller en knäppande cello?
© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin
BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR
KONSTMUSEET Norrköping
28 oktober 2017
Ensemble MA
Staffan Larson, dirigent
Peter Fridholm, flöjt
Boa Pettersson, klarinett
Ivo Nilsson, trombon
Eva Lindal, violin
Chrichan Larson, violoncell
Love Derwinger, piano
Jonny Axelsson, slagverk
Arr: Föreningen Annan musikMUSIK
Iannis Xenakis Charisma, för cello och klarinett
Franco Donatoni Arpège, för ensemble
Lars Sandberg I öppna fältet, för klarinett, trombon, cello, piano och slagverk
Iannis Xenakis Plekto, för ensemble
Chrichan Larson Cordes & Tuyau, för klarinett, piano och cello
David Swärd Lightship 11/5/55, för ensemble
LÄNKAR
Sjöfartsverket hemsida
Svenska fyrsällskapets lexikon hemsida
Annan musik hemsida Facebook
David Swärd hemsida Facebook
Norrköpings Konstmuseum hemsida Facebook
Frän solo-cello med Chrichan Larson recension Kultursidan.nu 19/8 2016
David Swärd släppte cd på Harlekinen reportage Kultursidan.nu 27/11 2015
Pingback: Onsdagskonserter med Norrköpingsljud – KULTURSIDAN.nu
Pingback: Norrköpingsljud hörs i fyra dagar – KULTURSIDAN.nu