En lysande roman med ett laddat språk.

Snabbt, hårt, oroligt och samtidigt roligt

”Huk er i bänkarna, gubber o kärringar, för nu laddar han om…”
 Orden från Tage Erlander när han en gång i tiden gästade Lennart Hyland i Hylands hörna, kommer till mig vid läsandet av Ulf Olssons roman med det korta och mycket passande namnet Hets. För jag ser framför mig hur författaren laddar sin Ak 4 – inte med patroner, men väl med ord – och skjuter. Ra ta ta ta…

Smattret är hårt, det gäller att vara beredd. Det är alls inte som Ulf Lundells romaner där orden faller över läsaren som en våg som man frustande kommer ur, bara för att se nästa våg närma sig. Här är det hetsigt smattrande, i staccato. Snabbt, hårt, oroligt men samtidigt roligt. Ja, det är ett roligt sätt att behandla språket på. Det måste vara ett roligt sätt att skriva på. Och jag, som läsare, njuter i fulla drag.

När Ulf Lundell skriver en roman spekuleras alltid huruvida och i så fall hur mycket författaren använt sig själv. Jag vet att där finns vissa likheter mellan Tony, romanens huvudperson, och författaren, Ulf Olsson.  Exempelvis har de lägenhet på samma gata. Men jag väljer att läsa boken som ren fiktion. Det vill säga att jag bortser från alla eventuella likheter.

Hets, handlar alltså om Tony. Tony vars kvinna en dag tar med sig barnen och lämnar honom, med motiveringen att han är sjuk och behöver hjälp. När han tillfrisknat ska hon komma tillbaka, säger hon.

Tony som avskyr allt med och hos sig själv. Har han alltid hatat sig? Ja, han tror det. Tony som sökt hjälp hos Leija, och för henne berättat detta hemska, detta som han aldrig tidigare berättat för någon. Att han blivit sexuellt utnyttjad. Av en manlig barnvakt. När han nu äntligen vågar berätta avbryter Leija med orden: ”Du behöver inte berätta”. Tony blir alldeles förvirrad. Han som trodde det var därför han sökt hjälp, för att äntligen kunna förmå sig att berätta.

När han kommer hem vet han inte om det har hänt. Har han berättat? Har Lena stuckit? Vad är det för dag? Tisdag? Varför är det alltid tisdag? Och varför är det alltid förmiddag? Och varför kan han aldrig gråta? Och aldrig sova? Och aldrig dö, när han själv vill?

Inte ens när mamma dör kan Tony gråta. Han blir arg för det. Och han blir arg för att mamma tar så mycket plats. Nästan mer än när hon levde.
Tony lever ett förvirrat liv, han vet inte själv om det är dröm eller verklighet. Än mindre vet läsaren alltid det?

Och även om det egentligen är en sorglig historia om Tony som lider av en bipolär sjukdom och som håller på att förlora allt det hans tillvaro hittills byggt på, så är det här roligt. Jag finner mig själv gapskratta flera gånger. Bland Tonys många inre monologer konstaterar han exempelvis att ”det finns för många tredjedelar” eller att han” inte vill vara enskild – vem fan vill vara enskild?” Ja, då skrattar jag högt.

Det låter inte så mycket så här, taget ur sitt sammanhang. Men läs boken så hamnar exemplen i ett sammanhang.

Ulf Olsson har skrivit om en person som befinner sig i en minst sagt jobbig situation, men gjort det på ett roligt sätt. I mitt tycke är det en lysande roman. Jag hoppas att den också lanseras i tryckt format och inte bara som e-bok. Dessutom hoppas jag att vi får läsa fler böcker från författaren som har ett sätt att behandla språket som tilltalar mig.

Eva Lindblad

• Roman

• Hets
  Ulf Olsson
  FramSteget förlag

LÄNKAR
FramSteget hemsida
Ulf Olsson romandebuterar med Hets intervju Kultursidan.nu 29/11 2011

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR