Löfte. Vi kommer inte längre att vara tysta. Måndagens manifestation på Stora teatern i Norrköping var en del i #tystnadtagning som går genom Teatersverige. Många fler yrkesgrupper deltar i den snabbt växande Me too-rörelsen.

 

Tystnadskulturen ska bort

 

KRÖNIKA/ NORRKÖPING Patriarkalismens sista skälvningar? Det som alla vetat och som alla talat tyst om lyftes till ett vrålande. Skammen flög upp. Yrkesgrupp efter yrkesgrupp formulerar sig. Idag är det journalisterna som markerat att det är #deadline. Men #metoo måste ägas av alla.

Patriarkalismens sista skälvningar? Till att börja med, patriarkalism är ett samhällssystem där mannens ägande av kvinnan är en grundsten, mäns makt över andra män en annan. Detta system upprätthålls av både män och kvinnor, av de som har makt – patriarkatet – och de som inte har makt. Det är möjligt att vara både offer och förövare på samma gång.

Sexism, att ett kön är mer värt och överordnat ett annat, är ett uttryck och ett verktyg.

Släktforskningen, den som följer den arvsmassa som ärvts från mor till dotter (mitokondrie-DNA) och den som ärvts från far till son (Y DNA) visar att nordeuropéer härstammar från fyra manliga individer men från många fler urmödrar. Uppenbarligen tillämpades haremssystem i jägar/samlar-samhället i Kaukasus och Ukraina.

Killarna, alla dessa halvbröder, fick inte ligga. De bidrog till gruppen och väntade på sin tur att avancera till högre positioner i hierarkin. Eller så drog de västerut i jakt på nya jungfruliga marker. Sina hästar tog de med sig. Detta hände för 5.000 år sedan, medan det som skulle bli Sverige tinade upp efter inlandsisens grepp.

Europas marker var inte jungfruliga. Jordbruksfolk från sydost hade sedan ytterligare 5.000 år bakåt i tiden erövrat jorden. Generation för generation bröts ny mark. Lika många män som kvinnor. Hur såg makten ut i familjerna, över kön och generationer?

De två grupperna möttes och förenades. De är för de flesta av oss ursprunget till den befolkning som är vi idag. Hur tänkte de om makt och kön?

 

Tretton skådespelerskor. Var och en med en pappersbunt i handen. Vittnesmål i en sådan omfattning att det stod klart att den inte handlar om enstaka händelser, enstaka män.

 

Me too-rörelsen startades av Tarana Burke för cirka tio år sedan, för för att stödja unga, ofta färgade, flickor som utnyttjats sexuellt. Det lyftes till en ny nivå när den mäktige filmproducenten Harvey Weinstein våldtäkter och övergrepp avslöjades i ett reportage i New York Times i början av oktober. Det som alla vetat och som alla talat tyst om fick en vrålande genomslagskraft, en revolution.

I måndags kväll lyssnade jag till skådespelerskornas vittnesmål på Stora teatern, en del av uppropet #tystnadtagning. Iscensättningen var enkel men kraftfull. En klockstapel i fonden. Tretton stolar i en båge, rött ljus, tre mikrofoner. Tjocka pappersbuntar i händerna.

Känslan av att vara med om en historisk händelse är stark. Några skådespelare har bakat kakor. Det är omtänksamt. Innan dörrarna öppnas frågar jag teaterchefen Johan Celander och Scenconstbolagets VD Pia Kronqvist om hur de hanterar uppkomna övergrepp, något som kan vara mycket svårt att bevisa.

Tre och tre åt gången läste de högt, vittnesmål efter vittnesmål från teaterns och filmens värld. ”Jag var bara 15 år.” Om angrepp, trakasserier. Om diskussioner om manus. Om regissörer som vill få fram mer nakenhet än i manus. Regissörer som uppviglar manliga skådespelare: ”Bra, du har kommit i kontakt med det genuina kvinnohatet vi alla män bär på.” Manliga skådespelare som tafsar, dreglar och saboterar för kvinnliga kollegor just när de ska in på scenen. Undfallande producenter som är beroende av manliga geniers lyskraft.

 

Vittnesmål. De turas om, en text i taget, här är det Ann-Sofie Andersson Kern som läser ur sin tjocka pappersbunt.

 

– Vi är tacksamma över att skådespelerskorna gör uppropet #tystnadtagning, att de gör det så klokt och kollektivt. Det här är ett strukturellt problem. Vi tillåter att män beter sig sämre än kvinnor, säger Pia Kronqvist.

– Får vi folk att säga ifrån, att inte bara tysta och acceptera. Vilken jargong tillåter vi, fortsätter Johan Celander.

Teatervärldens anställningsförhållanden har kanske aldrig varit bra. Östgötateaterns ensemble har färre fastanställda, många av skådespelarna är projektanställda eller går på kontrakt för några år i taget. Det är en grund för osäkerhet och tystnad. Därför menar Johan Celander att det är viktigt att tala med de medarbetare som är inne i kortare perioder hur de känner av klimatet. ”Vi har rutiner”, säger teaterchefen.

– Det är viktigt nu är frågan lyfts att vi samarbetet med facket, säger Scenkonstbolagets Pia Kronqvist. Vi polisanmäler grova brott.

– Trakasserier och maktmissbruk, det är det det handlar om. Problemet är att män ägnar sig mer åt det än kvinnor, för de mer mer intresserade av makt, avslutar Johan Celander.

Idag, onsdag 22 november 2017 är det #deadline. 4.210 kvinnliga och ickebinära journalister, fler tillkommer varje dag, varje timme, drar sin gräns. Gränsen är nådd för sexism och övergrepp inom mediabranschen. De vittnesmål som valts ut representerar hundratals berättelser från fullbordade våldtäkter till rå jargong. Om uppburna mediaprofiler till redaktionella medarbetare i mängden. Framför allt har de handlat om arbetsgivare som valt att se bort, om de inte själva varit delaktiga.

Berättelserna handlar om otaliga fysiska och verbala attacker, men också om anställningsförhållanden, lönesättning. Om kollegor och chefer. Om uppburna och fram till i dag oersättbara profiler och om skam. Om flykt från grabbiga arbetsplatser, tafsande händer, svikande chefer, ojämliga arbetsvillkor.

 

Omtanke. Kakor bakade av skådespelare på Östgötateatern. Stämningen på måndagskvällen var varm och allvarsam.

 

Me too måste ägas av alla. Hittills har välutbildade yrkeskvinnor rutit ifrån, personer med strålkastarljus och ordens makt. Men uppropen, upproret, sprider sig i bransch efter bransch med hashtaggade slogans som #vikokarover i restaurangbranschen, ”tystdansa för dansare, #orosanmälan för socialarbetare, #imaktenskorridorer för politiker, #medvilkenrätt för jurister.

Det förvånar mig inte men är tragiskt att #rackupphanden finns för gymnasister och #tystiklassen för både lärare och elever.

Upprop – uppror – sker nu i grupp efter grupp. Reklambranschen, techbranschen, IT, akademikerna, arkeologerna, författare, idrotten, transportbranschen, fackföreningsrörelsen, floristerna, fordonsindustri, läkare, försäkringsbranschen, svenska kyrkan, offentliganställda, byggbranschen personliga assistenter, butiksanställda, bevakningsbranschen, försvarsmakten, musiker, sångartister, komiker, backstagepersonal och hårdrockare. Den allt längre listan hittar jag med Ida Östenssons hjälp på Facebook.

Det är så många att jag inser, om jag inte gjort det tidigare, att det inte handlar om branscher. Det handlar om makt, där sex är ett vapen bland många. Om patriarkalismen går under? Nej, den anpassar sig, finner nya vägar så länge vi människor söker bekräftelse, hämnd, är rädda, tror att det är starka ledare som behövs, hyllar genier eller dyrkar idoler.

Mot detta som gröper ur oss behövs mer kakor och omtanke, bildligt och bokstavligt talat.

Nya övergrepp kommer att ske, men tystnadskulturen ska bort, skammen falla på förövaren. Det har vi och jag skrivit under på, en akt av solidaritet.

© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin


STORA TEATERN Norrköping

20 november 2017
#tystnadtagning
Högläsning ur Me too-vittnesmål från film- och teaterbranschen

LÄNKAR
Alla svenska #metoo-upprop Feministiskt Perspektiv
Me too Movement hemsida
Harvey Weinstein New York Times
#deadline uttalandet och vittnesmål Facebook
Det var mest män som kom från stäppen Forskning och framsteg
DNA-genealogi Wikipedia
Östgötateatern hemsida Facebook