Konkret. I mitten Olle Bonniérs Kanariskt intermezzo omgivet av två målningar av Pierre Olofsson, Lyrisk passage och Varienante Ronde.
”Ogripbart rum – lek mellan yta och djup”
NORRKÖPING Länge var Norrköping den moderna konstens stad. Rötterna, från GAN och Carlsund, hittas på Konstmuseet och även i offentlig utsmyckning, på och i fastigheter. Konsthandeln Åmells i Stockholm har visat Konkret konst från fyra decennier på NP33 under hösten 2017 och låter utställningen hänga kvar tills vidare.
Den moderna konsten, såväl den abstrakta som den konkreta, var stark i Norrköping. Att GAN, Gösta Adrian-Nilsson, som Norrköpings Konstmuseum lyfte fram 2011, hade en vän han hälsade på är en grundsten. Otto G Carlsund en annan, ägnad en utställning några år tidigare, 2008. Dessutom visade Konstmuseet (och köpte in, fick i donation) den moderna konsten som var i ropet genom decennierna under de budgetmässigt goda decennierna.
För att dra till med en enkel definition: Den abstrakta, som minimaliserade verklighetens former, och den konkreta som var sig själv nog, färg och form. På ytan kunde de rentav vara lika och en del konstnärer rörde sig inom båda.
Norrköpings större fastighetsägare ska absolut inte glömmas bort. När staden moderniserades, visserligen hårdhänt, glömdes konsten inte bort. Mer abstrakta, tidlösa former kan passa i offentliga rum.
Här finns skulpturer – Einar Höstes Genomgående skålform och Varierad skålform i Navestads båda ringar är absolut störst – men det finns även utsmyckningar på husfasader och inne i hus.
Detalj. Ytan är väl värd att uppmärksamma i Komposition (Trudelutt) av Pierre Olofsson.
Konsthandeln Åmells i Stockholm hade en Konkret utställning i hemmagalleriet under en vecka i september. Strax därpå blev det en stor exposé som inrymdes på ovanvåningen i NP33, den stora konsthallen på Norra promenaden. Det tar mig flera veckor innan jag kommer dit en dag i oktober men då i det bästa av sällskap, Agneta Lalanders. Av alla möjliga titlar som kan sättas under hennes namn väljer hon den enkla ”konstvetare”.
– Begreppet konkret lanserades av konstnärer i Paris som tyckte att abstrakt var för luddigt. Konkret konst är nyskapad verklighet utan härledning till något som avbildas, förklarar Agneta Lalander och tillägger att Otto G Carlsund ingick i konstnärsgruppen Art Concret som bildades 1929.
Carlsund är inte med i utställningen, som konstnär stannade han inte inom den konkreta ramen. En minst lika viktig roll var förmedlarens, en som hjälpte till att sprida den moderna konsten, konkret så väl som abstrakt.
– Genomslagskraften kom med generationen efter Andra världskrigets slut. De konstnärer som får stora offentliga uppdrag, säger hon.
Borde hänga på museum. Olle Bonniér – Kanariskt intermezzo.
Agneta Lalander går rakt fram till utställningens juvel, Kanariskt intermezzo av Olle Bonniér från 1949. Det är ett av utställningens äldsta verk, två år äldre är samme konstnärs Ångmaskinen gjord med kritor.
– Den här är en museisak, säger hon bestämt och fortsätter: – Visst är det strängt uppbyggt men det vibrerar av liv.
Där är ytterligare några verk som kan passa på museer som vill fånga konstnärers avgörande verk, de som vänder strömmen, påverkar i tiden. Annars vänder sig utställningen som sådan till den privata publiken. Målningarna är till salu, det är ju en konsthandel som står för utställningen.
Till utställningen finns en ambitiöst upplagd katalog, Konkret. Linda Fagerström, docent i konstvetenskap vid Linnéuniversitetet skriver i inledningen om ”Det ogripbara rummet – en lek mellan yta och djup”.
Det är också hon som tillsammans med Carina Engelhardt Önne skrivit de utförliga texter som presenterar utställningens tio konstnärer tillsammans med flera bilder. På utställningen finns också texter, dock något kortare, som introducerar varje konstnär.
Bildkompositörer. Gerd Nordenskjöld – Komposition. Harry Booström – Nr 20–35.
– Olle Bonnier var expressiv. Men titta på Pierre Olofsson! Han var konsekvent men inte så stringent.
Vi promenerar i den stora konsthallen och ser hur den konkreta genren tar sig olika uttryck. Där är Pierre Olofsson som alltså ägnade hela sitt konstnärskap åt konkretismen. Sak samma med Gerd Nordenskjöld, enda kvinnan i utställningen, med intrikata kompositioner i väl valda färger. Gert Marcus är här en tydlig grundforskare, undersöker färgers effekt i enkla geometriska former.
– Att dela in i rutor och färglägga är att koncentrera sig på själva färgproblemet, understryker Agneta.
Björn Nalle Werners lekfulla charm är dock inte konkret, men när Agneta ser ett helt annat slags verk av honom så ger hon med sig – ”OK, han får vara med då”.
Galleri i galleriet. Under det tidiga 1980-talet målar Juho Suni fina nyanser i beiga jordtoner.
En ny bekantskap är Juho Suni, ursprungligen från Ingermanland. I utställningen har han fått ett helt eget rum. Det är något märkligt bekant med hans stränga geometri med stora fält korsade av smala ränder, jag söker i minnets konsthistoriska fragment och räddas av Agneta: ”Mondrian!”.
Men här är föregångarens rena starka färger borta. Under det tidiga 1980-talet målar Juho Suni fina nyanser i beiga jordtoner.
Danske Ole Schwalbe är också bekant. Hans svart/grå/röda kompositioner som krattar tag i varandra påminner om något… javisst Pierre Olofssons svartvita Krumelur som ju blev Konstmuseets logotyp. Fast dansken är stram som en linjal medan Olofsson är mjukt naturnära i linjeföringen.
Stramheten följer även i Schwalbes mer eleganta verk, några i Mondrians närhet, andra med cirklar och bågar i utsökta, tunna linjer.
Erik Chamberts gouache heter Händelse, en kvalificerad gissning är att den målats någon gång på 1960-talet.
Tillbaka till Norrköping. Agneta Lalanders kvalificerade gissning är att Erik Chamberts målningar gjordes på 1960-talet – ingen vet. De präglas av en elegans jag kallar musikalisk. Konstmuseet och Stadsmuseet gjorde gemensam sak, heltäckande, så sent som 2015.
– Harry Booström är säker i kompositionen, kommenterar Agneta Lalander när vi kommer till konstnären som Konstmuseet ägnade en utställning, även den 2015.
Stig Sellén hade en hel del offentliga uppdrag i Norrköping på 1960-talet, bland annat mosaiker vid trappuppgångarna till det bågformade huset på Klingsbergsgatan. Jag inser att jag ofta cyklar förbi reliefer på ett friskluftsintag till samma fastighet. De måste också vara hans.
Här i utställningen visas främst hans lekfulla och raffinerade collage av pappersbitar, ofta från tidningar, som blir nya bildberättelser som Cinema eller Kysk förvandling. Dessutom en målning, Väggförslag. Skala 1:10, som bekräftar bilden av konstnärer som arbetade med offentlig konst. Just en lek med det ogripbara rummet, färgblock med djup och luft.
Om någon besökare saknat giganterna Olle Baertling och Lennart Rodhe så gör uppenbarligen Åmells konsthandel det också.
© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin
BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR
GALLERI SANDER/ NP33 Norrköping
30 september –
1 december2017 – tills vidare
Konkret, Åmells ℅ NP33KONSTNÄRER
Olle Bonnier
Pierre Olofsson
Harry Booström
Erik Chambert
Gert Marcus
Gerd Nordenskjöld
Stig Sellén
Nalle Werner
Ole Schwalbe
Juho Suni
LÄNKAR
Åmells hemsida
Galleri Sander/NP33 hemsida Facebook Konkret
Konstmuseets tre ben med Erik Chambert reportage Kultursidan.nu 23/9 2015
Konstmuseet drar Booströms linjer reportage Kultursidan.nu 25/3 2015
GAN i helfigur på Norrköpings konstmuseum reportage Kultursidan.nu 30/9 2011