Förstärkt verklighet. Ett mjukt träd från Corinna Helenelunds installation Natt igen överträder gränsen till det rum där Elina Merenmies organiska växtlighet möter Anna Tuoris måleri.

 

”Konstnärerna hjälper oss att se”

 

RECENSION/NORRKÖPING Finland 100 år. Norrköpings Konstmuseums stora utställning ”Förstärkt verklighet” fångar ett begrepp i tiden och förvandlar det till en nödvändighet, en granskning av just det vi uppfattar som världen. Fler institutioner uppmärksammar jubilaren.

Den 6 december 1917 förklarade sig Finland självständigt. En urgammal nation som smög iväg från den senaste överhögheten mitt i sovjetrepublikens födslovåndor. Det krävdes ett inbördeskrigs djupa sår men självständigheten höll och Finland firar i år 100 år som stat i egen rätt.

Detta återspeglas på många håll i Sverige som har en stor finskspråkig och finlandsättad befolkning sedan århundraden. Sverige och Finland var ett växande Östersjörike från tidig medeltid. 1809 erövrades Finland av Ryssland, vilket ledde till att många flydde till Sverige. Under Andra världskriget tog Sverige emot finska barn, vilket Stadsmuseets utställning ”Med lapp om halsen” berättar om. Många av dessa barn bosatte sig i Sverige i vuxen ålder.

I Östergötland är både Norrköping och Finspång finska förvaltningsområden med särskilt ansvar att se till gruppens intressen. Kommunens museer och även Symfoniorkestern uppmärksammar 100-årsjubileet i höst.

Utställningen ”Förstärkt verklighet” på Norrköpings Konstmuseum fångar ett begrepp i tiden, augmented reality. Men den går djupare än Pokemon Go!, spelet som placerar ut små figurer på gator och torg. Där är de tillägg.

I utställningen är den förstärkta verkligheten snarare djupstudier, rapporter från undersökta världar. Fantasins och minnenas världar, en tunn hinna skiljer dem från det vi kallar verkligheten.

Utställningskommissarie är Konstmuseets intendent Helena Scragg, som rest till Finland och besökt många konstnärer i deras ateljéer. Till slut brev det ett urval av fem konstnärer, några som arbetar med bild, andra med objekt. För några av dem är samarbete med andra grundläggande, andra skapar på egen hand.

 

Anna Estarriola: Det gudomliga lagret/Jumalainen kerros i förgrunden. I bakgrunden Vaknande tankar/Orastavat ajatukset.

 

Anna Estarriola – installation/objekt

 

Ronjas tappade mössa ligger på golvet i ett släckt rum fyllt av mummel. Besökaren är en grådvärg och mössan jättestor. Kanske – kanske inte. Under mössan tittar håret fram. Ett stycke bort ligger en rund ljus skiva med urgröpta kanter.

Min association går till schamanens trumma men det handlar om trepanering, alltså den urgamla läkekonsten som handlar om att göra ett cirkelrunt hål i skallen. Den som går runt till mössans baksida hittar såväl hålet som mumlandet. Inne i huvudet ses de många tankarnas upphov – som i litteraturens inre monologer (Virginia Woolf, James Joyce).

Ursprungligen från spanska Katalonien är Anna Estarriola verksam i Finland. Att förflytta sig mellan kulturer kan ge en skarpare blick på både andra och sig själv. Anna Estarriola är, berättar Helena Scragg, uttalat intresserad av föreställningar om världen och gestaltar i olika konstformer. Här håller hon sig till skulptur/objekt.

I ett annat dunkelt rum är det som brukar vara stort litet. Som månen i en kristallkula – Hur ska vi förvalta vår framtid? I ett mikroskopliknande objekt kan jag se nakna människor röra sig. Mitt perspektiv är högt ovanifrån, som när forskare betraktar bakterier och celler. Det känns lite obehagligt.

 

Corinna Helenelund: Natt igen/Yö taas.

 

Corinna Helenelund – installation/objekt

 

Lustfylld och magisk är Corinna Helenelunds stora installation Natt igen. En övergiven plats om natten tänker jag om de vinröda träden, tältet, kläderna på sin lina. Möjligen en annan planet med en annan kemi eftersom allt är uppbyggt av mjuka ämnen. De är gjorda av olika textila material, mjuka och tillåtna att vidröra. Hit går skolklasserna.

Men där är märkliga varelser, utan ögon men med tentakler som visar sig ha förlagor i verkligheten, såväl i lungorna som i koraller. Skulle de finnas i de textila skulpturernas storlek så vore de skrämmande. Möjligen att den mönstrade eller plyschaktiga ”huden” ändå lockar.

Just nu, när ”Norrköping Light Festival” tänts i vintermörkret, har de släktingar på Kråkholmen. Rotifers är mikroskopiskt små djur som lever sina liv om och om igen. Den som sett domfilmen Osynliga mysterier på Visualiseringscenter C kan också relatera till Corinna Helenelunds installation.

Varför är Natt igen vinrött? Konstnärens svar är självklart ”Natten är en främmande rymd”.

 

Elina Merenmies: Evig vinter/Ikunen talvi, Eden, Många ansikten/Monet kasvot.

 

Elina Merenmies – teckningar & måleri

 

Handen på pennan. Med svart bläck på papper, gärna handgjort, tecknar Elina Merenmies träd som människor eller om det är människor som träd. Kvistar slingrar sig organiskt, växer från hår och öron. Några gestalter har bara påbörjat sin process, andra är helt igengrodda.

Elina Merenmies påminner om att vi människor är förbundna med naturen. På ungefär samma sätt som det nu bevisats att träd är förbundna med varandra genom rotsystem. (I ”Norrköping Light Festival” hittas Tree Hugger i Strömparken)

Försöker vi höja oss över den så kommer den, tvärtemot, att slå tillbaka. Konstnären har bott i Tjeckien och sett döda skogar, träd som förgiftats och dött. Bara spindlar och deras nät finns kvar.

Budskapet är detsamma i hennes målningar på duk. En nunna sticker ut i mängden, utan kvistar men med ett kors. Även om vi inte med säkerhet kan veta varför vi är här så är det vår plikt att skydda naturen, menar konstnären som är kristen ortodox. Hon har hopp.

 

Anna Tuori: Island of the Colorblind.

 

Anna Tuori – måleri

 

Anna Tuori målar minnen och föreställningar. Minnesfragment från barndomen flyter upp i målningen Things I’ve seen I can see no more. Hon målar med olja på pannå, det är pastost och livfullt.

Det stora verket, som jag ser det, är Island of the Colorblind. Målningen hämtar inspiration av en bok om en ö där alla är färgblinda. Ön finns i verkligheten och författaren och neurologen Oliver Sacks rapporterar hur bristen på färgsyn påverkat både språk och föreställningsvärld. Hur kommunicerar vi när vi inte har samma syn på världen, när språket inte kan överbrygga?

Nej – målningen är inte grå. Den är rosa och grön, rentav lite blå. Någonstans går en kvinna i kjol men utan överkropp. Här och där är det hål i målningen, en annan målning, med samma färger skymtar under. Hålen påminner mig och ”verfremdung” ett begrepp inom teaterns värld som myntats av Bertold Brecht.

 

Alma Heikkilä: detalj ur Sammanhållning, Kolväten, ASP, Sökmotor, Språk och de andra.

 

Alma Heikkilä – måleri

 

I Galleri 5 hänger Alma Heikkiläs stora målningar fritt, fästa i taket, mitt i rummet. De hänger tätt, så tätt att det är omöjligt att backa för att få perspektiv. Dessutom är de enormt stora. Det hade inte varit omöjligt att placera ut dem på väggarna för att få en överblick. Alltså är denna speciella hängning avsiktlig.

Allt hänger ihop, bokstavligt och bildligt. Verket, för det är alltså ett, heter Sammanhållning, Kolväten, ASP, Sökmotor, Språk och de andra. Någonstans i mitten hänger en målning av en jordglob med ganska tjocka linjer (varför tänker jag ”FN-glob”?). Utanför dess kant en blå rand, kanske just så tunn som vårt jordklots atmosfär.

Målningarna hänger parvis, den enas framsida är den andras baksida. Glödande lava, grått urberg, men där kan också vara mikroskopiskt små saker som förstorats upp några av de andra utställarna. Ytorna är släta, så släta att det är svårt att avgöra om det är målat eller tryckt. Men det är målat, dukarna ligger på golvet medan hon målar dem.

Här och där på golvet ligger små saker, som skräp, som händelsevis. Naturligtvis högst avsiktligt. Föremålen kan hjälp den som vill göra en intellektuell tolkning.

Jag blir tagen av en målning med lite smutsig yta där en svart linje är dragen med två blå staplar, en låg, en mycket hög. Under den låga anas den tryckta texten Wild Animals, under den höga handlar förklaringen om tamdjur för sällskap och för mat. De statistiska proportionerna är skrämmande.

 

Utställningen ”Förstärkt verklighet” visar i högsta grad på att vi alla lever på samma planet. Var dag lär vi oss mer och mer om den och om oss själva. Ofta går konstnärerna före med sina aningar. Samhället följer efter, trögare i sina förändringar, även i de mest livsnödvändiga.

– Konstnärerna har den blicken och hjälper oss att se andra perspektiv, som Konstmuseets chef Helena Persson säger.

© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

KONSTMUSEET Norrköping

30 september 2017 – 4 mars 2018

Förstärkt verklighet
/Voimistettu todellisuus
Utställningskommissarie: Helena Scragg

KONSTNÄRER
Anna Estarriola
Corinna Helenelund
Elina Merenmies
Anna Tuori
Alma Heikkilä

Onsdag 6 december

FINLANDS SJÄLVSTÄNDIGHETSDAG 100 ÅR

12.00 Lunchkonsert: Kammarkonsert med finska förtecken/Lue teksti suomeksi. Matinkvartetten spelar musik av finska tonsättare. • Bistron, De Geerhallen.

14.00 Finlands självständighetsdag/Konst: Tvåspråkig, på finnska och svenska, visning i utställningen Förstärkt verklighet. • Konstmuseet.

14.00 Finlands självständighetsdag: Museipedagog Ellika Kyndel visar fotoutställningen Med lapp om halsen. • Stadsmuseet.

LÄNKAR
Anna Estarriola hemsida
Corinna Helenelund hemsida
Elina Merenmies Facebook
Anna Tuori hemsida
Alma Heikkilä hemsida
Norrköpings Konstmuseum hemsida Facebook

Idag älskar vi Norrköping Light Festival reportage Kultursidan.nu 3/12 2017
En dag på Konstmuseet med Kulturskolan reportage Kultursidan.nu 22/10 2017
Herman Lindqvist kan sin Mannerheim reportage Kultursidan.nu 13/10 2017
Arvets sverigefinska ärr på Biblioteket reportage Kultursidan.nu 8/10 2017
Susanna Alakoski gästade Stadsbiblioteket reportage Kultursidan.nu 5/10 2017
Finska krigsbarnen Med lapp om halsen reportage Kultursidan.nu 29/9 2017
Sverige-finsk afton på Antikvariatet reportage Kultursidan.nu 30/4 2017
Premiär för Osynliga mysterier på lovet recension Kultursidan.nu 23/10 2015