Intensiv stillhet. Innanför spetsgardinerna fylls ett rum i svart och vitt, mjukt och hårt, liv och död. I mitten ett tomt klockskåp med glasekorre och aska. Till vänster stålull över skåp av galvaniserad plåt.

 

Ett lågmält samtal utan uppehåll

 

RECENSION/ NORRKÖPING Det är så färgstarkt och överraskande att jag inte ens tänker på att Peggy Palmstedts installation Spets och svarta frukter i den lilla ateljén helt går i svartvitt. Ögat upptäcker ständigt nya detaljer. Helheten är ett konstverk för livets resenärer, ända in i väggen.

Skiljegatan 5. Skiljegatan är den lilla sträckan mittemot Gustav Adolfskolan. Här låg lilla Galleri 5 tidigare, i en gammal butik vid porten. Peggy Palmstedts ateljé ligger i en ännu mindre gammal butik på andra sidan porten. Ett trappsteg upp. I rummet med den vita gardinen och de svarta pärlorna.

 

Vitt och svart. Peggy Palmstedt har skapat en installation där hon tillåter sig att vilt blanda former och material. Allt hålls samman av den strama färgskalan.

 

Ateljén har högre i tak än längd på väggarna. Men väggarna, ja väggarna är fyllda av målningar och objekt, utplacerade med precision. Det är så färgstarkt och överraskande att jag inte ens tänker på att installationen går helt i svartvitt.

– Med svartvitt kan jag blanda olika material, uttryck och objekt så mycket friare, säger Peggy Palmstedt.

Att Peggy Palmstedt är en konstnär med starkt engagemang insåg jag redan i hennes utställning på Galleri Kronan 2013. Att hon ständigt är på väg har hon avslöjat i samlingsutställningar som Konst eller klocka på samma galleri och på andra ställen.

Inget är sig likt idag, bortsett från just engagemanget, seriositeten, undersökandet och omsorgen.

 

Förgreningar. Det är som att de vita kvistarna just fallit ner från målningen. Blygrå pärldroppar hänger över lådan med vitt mjöl.

 

Jag tittar och tittar och tittar. Ögat upptäcker målningen av en skålform, ser samma skål i en annan färgställning, och i en tredje. Plötsligt har skålen klivit ur målningen och satt sig på väggen.

Sådär är det hela tiden. Allt i rummet för ett samtal, internt och med mig. Kanske det är lågmält – det är ju i svartvitt – men utan uppehåll. Gestalten av en kvinna med kasse finns som papperssilhuett i naturlig storlek. Och som liten målning någon annanstans på en annan vägg.

Peggy Palmstedt pekar på en stor målning i svart och vitt, med dragning åt 1950-talets konkretisters fält och rena former. Det var med den hela idén började. På väggen mittemot finns dess make, inte en spegelbild eller negativ, utan just en make, som den samtalar med. Såsom det vitmålade tennisracket med långa mjuka vita trådar samtalar med ett svart racket med trådar som stannar halvvägs ner på golvet i en härva.

– Jag tänkte egentligen inte en utställning. Det är därför jag har drop-in i stället för vernissage, säger konstnären och berättar att den öppna ateljén under senaste Kulturnatten gav mersmak.

– Det som är viktigt nu är mötet. Jag vill höra vad folk tänker.

 

Nya mönster prövas. Tapetens svaga blomstermedaljonger är upp-och-ner. Ovanpå tecknar Peggy Palmstedt ny, rättvänd, växtlighet i andra mönster. Några ifyllda, andra ofyllda.

 

Så småningom urskiljer jag ett tema, stort som livsresan, i tiden som går och kanske främst när alla klockor stannat. För här finns både stringent karta och mörk snårskog att gå vilse i. Det vilda och växande tar för sig. Till och med att några svarta kvistar lutar sig mot varandra och bildar ett litet rum på en vit matta med torkade frukter mitt på golvet.

Jag märker inte ens att jag nuddar kvistarna men de faller isär. Så lätt det är att förstöra det som växer. Peggy Palmfelt reser det upp igen. Så lätt det går att lyfta det som behöver lyftas.

Här finns många enstaka verk som skulle göra sig på någon annans vägg. Grenar som möts i en milt gråbeige målning. Det tomma klockskåpet med glasekorre och aska. Boken som står på golvet.

Men det är helheten som är styrkan. Den där de svarta dropparnas kedjor löper från en målning till en låda med vetemjöl.

Peggy Palmstedts Spets och svarta frukter är en plats för yttre och inre samtal, som håller över tid. Jag är gripen och än mer förtjust. Vill se detta rum återskapas som väntsal för resande.

© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin


BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

SKILJEGATAN 5 Norrköping

9–18 februari 2018

Peggy Palmstedt
Spets och svarta frukter
Installation

LÄNKAR
Peggy Palmstedt hemsida  FB-evenemang
Peggy Palmstedt gör motstånd på Galleri Kronan reportage Kultursidan.nu 26/2 2013