Himmelskt. Dorian Sorriaux sjöng i Hedvigs kyrka. Ackompanjatören spelade både basgitarr och flöjt.

Man kunde ha tyckt det var lysande

RECENSION/ NORRKÖPING Den klara rösten stiger i Hedvigs himmelska akustik. Dorian Sorriaux sjunger folk-indie med akustisk gitarr till komp av akustisk gitarrbas. Det är vackert. Det är bra. Om det bara inte var för att han egentligen spelar elgitarr som en gud.

Trots att jag är förvarnad om att det inte alls är så, kan jag inte frigöra mig från känslan att jag ska få se en spelning av fantomgitarristen från Blues Pills. Kan man bli annat än besviken? Och jo det är han, men rollen han har tagit på sig är en annan. Enligt festivalappen jämförs hans solokarriär med Bob Dylan, Van Morrison och Neil Young.

Jag håller bara med om den sista, men i så fall en ung Neil Young på valium. Kanske med en nypa Justin Vernon och Damien Jurado. Det är stämningsfull folk-indie. På akustisk gitarr. Med sig har han en kille (Medeon?) på akustisk bas (vi älskar akustisk gitarrbas) och flöjt.

Akustiken i Hedvigs kyrka är som vanligt himmelsk. Den är som gjord för stillsam, akustisk musik. Efterklangen bär hans klara och ljusa röst länge, länge. Basistens komp är sparsmakat och lyhört.

Mera tam än vild. Dorian Sorriaux har klippt sig. Kråsskjortan har han kvar.

Skrev jag solokarriär förut? Den första EP:n kommer snart ut, så det kanske blir en sådan, så småningom. Men eftersom jag har hört honom spela elgitarr som en smärre gud kan jag inte annat än att tycka att han underpresterar på en akustisk dito. Visst, det är sången som står i fokus… men nog blir det lite anonymt i den konkurrensen. Det är många som vill vara singer/songwriter med indieförtecken nu för tiden.

Det är bra. Visst är det bra, men…

Jag hade ju hoppats jag skulle få revansch för de sista två (misslyckade) spelningarna jag har sett med Blues Pills. I somras regnade föreställningen bort efter bara några låtar på Bråvalla. Och på The Crypt i Linköping i november 2016 var ljudet outhärdligt dåligt. Det är ju faktiskt bara på det första WTM år 2015 som jag har fått se vad de verkligen går för. Och oj vad det gick!

Han har till och med klippt sig. Det enda som återstår är hans kråsskjorta.
Men det var bra. Visst var det bra. Hade man inte hört honom elektriskt kanske man till och med hade tyckt det var lysande.

© Text: Michael Strandhed
© Foto: Human Golmohammadi och Michael Strandhed

BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

HEDVIGS KYRKA Norrköping

9 februari 2018 kl 19.30
Dorian Sorriaux
Fransk indie
Where’s the Music? – Arr: FKP Scorpio

LÄNKAR
Where’s The Music hemsida Facebook

FREDAG
WTM’18 La Lusid skapar egna regler recension Kultursidan.nu 11/2 2018
WTM’18 Priest hädar à la 80-talssynth recension Kultursidan.nu 10/2 2018

FÖRHANDSARTIKLAR
WTM’18 Musikfesten i startgroparna reportage Kultursidan.nu 6/2 2018
WTM’18 Lokala guldkorn och Gaffagala reportage Kultursidan.nu 10/1 2018
WTM’18 Familjen, Grant och tysk hiphop reportage Kultursidan.nu 8/11 2017
WTM’18: Where’s the Music? 9–10 februari reportage Kultursidan.nu 2/10 2017

LÄS MER
Bråvalla: Skyfallet stoppade Blues Pills recension Kultursidan.nu 4/7 2016
WTM – Dynamo ordinerade Blues Pills recension Kultursidan.nu 15/2 2015