Konstintendenten Stefan Hammenbeck talade i tisdags kväll om Östergötlands kvinnliga konstnärer,
främst deras medverkan i Östgöta Konstförenings årliga Salonger.

Kvinnorna och realismen äntrar konstscenen
 

I Norrköpings Konstmuseum hittar man dem längst ner, under den bullrige garconen GAN med sin gudomliga geometri och förbi ett urval verk av framförallt herrar som fått stipendium genom åren av den jubilerande Östgöta Konstförening. Bakom dem och i ett litet rum hänger aktuella grafiska verk av ett tjugotal kvinnor med anknytning till Östergötland och föreningen.

Där berördes jag; här finns ett personligt tilltal från livet som vi lever det, ett försök till allvar och uppriktighet. En realism som till exempel påminner mig om – oron och beslutsamheten inför vad morgondagen kräver av oss (Randi Leirnes), den naiva och rena blicken på våra tokiga jättebosättningar i städer (Lena Wiklund), vårt behov av stillhet och begrundan (Lena Möller), vad beskådandet av kvinnor åstadkommer (Pia Göransson), att vår kultur trots allt är en tillfällighet (Berit Hammarbäck), att jag ännu tydligare måste ta mitt ansvar i det kollektiva (Christine Rutgher) och att min existentiella hemvist är naturen (Karin Klöör).

I tisdagskväll berättade konstchefen vid Länsmuseet i Linköping, Stefan Hammenbeck , att Östgöta Konstförening genom sina årliga Salonger sedan 1922 varit en viktig arena för både unga och kvinnliga konstnärer. Asta Holmberg blev den första kvinnliga stipendiaten redan 1924, Idun Lovén var med i Salongen tjugofem gånger och på årets Salong i Linköping debuterar åtta unga kvinnliga konstnärer.

Av det tusentalet konstnärer som deltagit sedan 1922 är endast tvåhundra kvinnor, men på årets Salong är två tredjedelar kvinnor.

Sakerna förändras, tänker jag på hemväg i decembermörkret. Kan man då så småningom tack vare de kvinnliga konstnärerna räkna med en renässans för realismen och den konstnärliga attityd som framträdde under andra hälften av 1800- talet – konstnären som ser livet naket, ger det en personlig, sagolik gestalt som får oss att reflektera över detsamma. Jag tänker ibland på Carl Fredrik Hill; hjulspåren i hans landskapsmåleri under 1870- talet, så enkelt och så rikt på mänsklig erfarenhet.

En renässans för en sådan konstnärlig hållning skulle inte ha ett dugg med Nerdrumskolans metafysiska figurationer att göra. De senare attraherar tyvärr många konstföreningar idag som en slag protest mot vad man upplever som senmodernismens tomhet.

Realismen, som väl borde ses som det egentliga modernistiska genombrottet, fick tyvärr inte någon fortsättning och fördjupning under 1900-talet. Vad hände åren kring förra sekelskiftet? Kris; kamerabilden?, konsthandeln med krav på ytliga nyheter?, Freud???.

Bildkonsten förlorade sitt publika beroende och den starka surrealistiska rörelsen kom att genomsyra hela 1900-talets bildkonst, det som kallas modernismen; fragmentisering, automatism, spontanism som metod. En allmän påhittighet kom att prägla konstnärerna i deras skapande, påhittet kommer först och sedan ges det en mening. Resultatet? Idag känner konstnärer av två plågsamheter; att vilja veta vad man ska göra och vilja kunna göra det .

Vi får se.

Text: Olov Rasch
Foto: Olov Rasch och Ann-Charlotte Sandelin

• KONSTMUSEET Norrköping

• 8 oktober 2011– 5 februari 2012
  Östgötsk grafik
• 8 oktober 2011 – 5 februari 2012
  Östgöta Konstförening firar 90 år
  • PROGRAM
    Tisdag 6 december 2011 kl 18
    För konsten i tiden
    Stefan Hammenbeck

LÄNKAR
Norrköpings konstmuseum hemsida
Östgöta konstförening 90 år firar med ny bok  och program (torsdag 8/12)

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR