Från mord till liv. Karin Wahlberg har mest skrivit deckare. Med Cancerland  tur och retur slog hon in på ett nytt spår, som har sin grund i den egna kampen mot ändtarmscancer – en ”fulcancer” som det talas alldeles för lite om.

 

”Ändtarmscancer är en fulcancer”

 

NORRKÖPING Jag har trott att Karin Wahlberg är en försynt betraktare. Men det är en livfull och stark läkare och författare av deckare och romaner som bjuder på sig själv. Vi skrattar med henne hela kvällen på Norrköpings stadsbibliotek.

Karin Wahlberg berättar varmt om sin uppväxt i Västervik och hur de sedan flyttade till Kalmar, där pappan var journalist på dagstidningen Barometern. Hans väg till journalistiken gick via Gamleby folkhögskola och inom ABF. Karins morfar var underofficer och senare administratör. ”Han var bra på papper och pengar”.

Själv tycker Karin Wahlberg att möten är något bland det jobbigaste hon vet. Hennes medvetande flyttar ut från mötet och istället börjar hon fundera på mordkomplotter.

Karin växte upp i ett tryggt och kärleksfullt hem. Hon är född tidigt 1950-tal och berättar om sina minnen på ett så målande sätt att man både känner smak och lukt. När hon pratar om sin mammas smörskulpturer, svanar, får jag en nötaktig smörsmak i munnen.

– Kommer ni ihåg när telefonen blev vanlig i hemmet, frågar Karin Wahlberg. Vår telefon var av bakelit, den blev varm och luktade lite bränt efter en stund. Pappa sade att telefonen var till för korta och koncisa meddelanden.

 

Författarsamtal. Karin Wahlberg lockade mest kvinnor till Mellanrummet i Stadsbiblioteket.

 

Mamman arbetade som tandtekniker när föräldrarna träffades och fann sig inte riktigt i rollen som hemmafru. Det var svårt för kvinnor att ha ett självständigt liv på 1950-talet. Karin berättar om möten med ”doktorinnor” och andra kvinnor som titulerades efter sina män.

Karin hade lätt för sig i skolan men hennes första arbete var som städerska på Kalmar Chokladfabrik. Här mötte hon många intressanta människor, som hon senare lånat drag av i sitt författarskap.

Hon läste humaniora på Lunds universitet och blev lärare. Då hennes man fick ett arbete som medförde en flytt stod Karin Wahlberg arbetslös vid 36 års ålder. Hennes första tanke var att läsa till psykolog men hon upptäckte att det endast skiljde en termin till att bli läkare. Karin blev specialist i gynekologi och arbetade på kvinnokliniken i Lund.

– Det var så förskräckligt så jag var tvungen att börja att skriva, säger Karin med ett skratt.

Idag som 67-åring är hon fortfarande aktiv inom gynekologin. Hon går på timmar i seniorpoolen.

– Visst låter det enkelt, säger Karin Wahlberg, men sportlovet gick jag på många timmar. Alla som går på timmar vet verkligen att det inte är så lätt. Det är en jakt på arbetspass och jag är glad över att inte behöva jaga timmar för att få ihop till mitt leverne.

– Har jag inga arbetspass så kan jag ju skriva, så jag behöver inte gå sysslolös. Att pensionera mig på heltid är jag alldeles för rastlös för.

Karin debuterade som författare relativt sent, deckaren Sista jouren publicerades år 2001 när hon var 50 år. Hon valde en miljö som hon väl kände till, sjukhusets. Därefter har hon släppt ungefär en bok per år.

Efter en lång rad deckare för vuxna och för barn har hon skrivit en romanserie om livet kring ett lasarett i fiktiva småstaden Ekstad på 1950-talet, Än finns det hopp, Livet går vidare och tredje delen Lätta ditt hjärta.

”Välj 1953 då hade Sverige en polioepidemi, 1956 kom poliovaccinet och 1957 fick Sverige den kollektiva vaccineringen mot polio,” fick hon till råd av sin man.

– En kollektivroman och klassroman, som samlar en grupp människor i ett slutet grepp, vilket gör att man har en bra ram att utgå ifrån, förklarar Karin Wahlberg.

 

– Min senaste bok Lätta ditt hjärta som ges ut nu 2018 gick väldigt fort att skriva. Titeln är en liten flirt med Astrid Lindgrens första bok Britt-Marie lättar sitt hjärta.

 

2016 kom boken Cancerland tur och retur, som inte är en kriminalroman men har spänning på annat sätt. Det skrämmande c-ordet blev verklighet för henne då hon fick ändtarmscancer.

– Det är en fulcancer precis som prostatacancern, säger Karin Wahlberg. Många söker alldeles försent för det är lite pinsamt att bli undersökt i de regionerna, det finns liksom ingen glamour i att få en endoskopi gjord eller få bli klämd på prostatan. Men verkligheten är att det här är den form av cancer som flest människor dör i för att de kommer försent. (Den mest dödliga är lungcancer.)

Dagen innan operationen, där hon satt hibiskrubbad och descutantvättad (två medel som man ska tvätta sig med innan en operation) föreslog hennes läkare: ”Karin, du som är så bra på att skriva, kan väl skriva en bok om ändtarmscancer. Vi behöver få ut mer information om den.”

– Jag var verkligen inte tänd på iden säger Karin. Men eftersom jag fick en sådan bra vård tänkte jag: ”ja, hon ska få sin jäkla bok som ett tack för all hjälp”.

Boken blev ett ställningstagande för livet, att cancern inte skulle få vinna. Karin beskriver ångesten, tankarna om döden blev väldigt påtagliga.

– Men jag hade bestämt mig, jag skulle leva vidare.

 

Dramatik. Karin Wahlberg är en underhållande berättare som bjuder på sig själv och får publiken med sig.

 

Det är inte bara som patient som hon har erfarenhet från cancer. Hennes mamma dog i bröstcancer när hon gick i tredje klass.

– Är det någon som kommer ihåg hur det stod på dörren till avdelningar förr i tiden på sjukhus: ”Personer under 12 års ålder får ej vistas på avdelningen.” Min pappa var en påhittig man, precis utanför avdelningen låg en hiss och där i en vrå kunde jag stå och vinka till mamma. Det är min sista syn av henne, liggandes i en säng och hur jag vinkar till henne genom en glasdörr.

Mitt eget minne far till den där skylten. När jag var 5 år opererades min mamma för livmodercancer på Linköpings sjukhus. Jag kommer ihåg hur min syster läste orden på skylten, magen knöt sig och jag tänkte att vi gör något fel i att besöka mamma.

Vi gick vilse och hamnade i ett rum där det stod tomma sängar. Storgråtande trodde jag att mamma var död och borta. Den känslan av total tomhet kommer jag aldrig att glömma.

© Text: Christina Wernersson
Redigering: Ann-Charlotte Sandelin
© Foto: Lena Ljungars

STADSBIBLIOTEKET Norrköping

7 mars 2018
Karin Wahlberg
Författarmöte

LÄNKAR
Karin Wahlberg hemsida
Norrköpings stadsbibliotek hemsida Facebook