Analytiker. ”Nu är samhällsdebatten bortkopplad från partipolitiken. Politikerna och traditionella media försöker springa ifatt”, sade Lars Anders Johansson.

 

Ge konstnärer möjlighet att arbeta

 

NORRKÖPING En relativt enig kultursyn är orsaken till att kulturen inte blir någon valfråga. Torsdagens kulturdebatt på Arbetets museum baxade in Marika Lagercrantz i vänster ringhörna och Lars Anders Johansson i höger. De fann varandra men Marika vann på slagfärdighet.

Skådebanan i Östergötland och Riksteatern i Östergötland gjorde gemensam sak när de anordnade kulturdebatten i Folksamsalen på torsdagskvällen. Teaterföreningens ordförande Lena Lundman hälsade välkommen och Skådebanans ordförande Göran Sarring ställde frågorna. Det handlade om bildningsideal kontra instrumentell kultursyn, om tillgänglighet och demokratisering och något om stad, övergiven stad och om landsbygd.

Frågan om politiska partiers kultursyn sjönk snabbt. De har ingen särpräglad kulturpolitik och därför blir kulturfrågor inte något som avgör hur svenska folket röstar.

– Det beror på att det råder konsensus kring kulturpolitiken, det är ett problem. Nu har det blivit heta frågor om identitet, som Miljöpartiet och Sverigedemokraterna driver, förklarade Lars Anders Johansson.

Slagpåsen Sverigedemokraterna kunde därmed lämnas därhän. Den fick sitt i blivande teaterchefen Nils Polettis förklädnad vid valårsupptakten på Arbetets museum arrangerad av Östgötateatern tidigt i februari.

 

Frågvis. Göran Sarring ställde frågor om bildning, tillgänglighet, kulturpolitiker, teaterbesökare och politik i valrörelsen.

 

Inledningsvis rörde sig samtalet kring begreppet bildning. Moderatorn Göran Sarring framhöll Skådebanans syfte för demokrati och bildning.

– Man kan vara utbildad utan att ha bildning. Och bildad utan att vara utbildad, svarade Lars Anders Johansson.

Han lyfte fram bildningens motsats, det instrumentella kunskapsidealet, alltså utbildning för ekonomisk nytta. Marika Lagercrantz nickade medhåll och gick igång.

– Den synen har präglat det här landet redan från 1920-talet, till skillnad från andra länder, sade hon och exemplifierade inte bara från kontinenten utan även från Sveriges nära grannar.

Att poeten, journalisten och tidigare punkmusikern Lars Anders Johansson i sin egenskap av redaktionschef på Timbro hör till högern i svensk politisk debatt och skådespelaren, regissören och tidigare svenska kulturattachén i Berlin Marika Lagercrantz, ordförande för KLYS, räknas som vänster märktes knappt. De var snarare ett radarpar som fyllde i och förstärkte varandra, med nyanser och utvikningar.

Och som vände på frågorna. som när Lars Anders Johansson ifrågasatte Görans Sarrings påstående att målet om tillgänglighet till kulturen misslyckats.

– Tröskeln är väl snarast konkav. Det finns ju inget tuggmotstånd. Förr kunde folk cykla fem mil till en studiecirkel. Nu är det för mycket kultur, drämde han till.

Det är väl det frågor är till för. Att inte vara så viktiga i sig men att sätta igång något. Som tankar om kvalitet, och demokratisering. Som när Marika Lagercrantz gjorde skillnad mellan tillgänglighet och personliga val.

– Varför måste alla går på konstmuseet eller teatern? Jag är glad att Norrköping har ett Konstmuseum. Men min kompis som föredrar ishockey försöker inte få med mig.

 

”Ibland slår den unga generationen lite väl hårt. Men det är ofta nödvändigt”, resonerade Marika Lagercrantz.

 

Marikas slagfärdighet är ett nöje att lyssna till. Hon beskriver hur hon läste Pollyanna med ficklampa under täcket för att ungflicksboken inte ansågs tillräckligt kvalitativ i det lagercrantzka hemmet. Fem poäng för hennes fråga efter komplexitet, trötthet på förenkling och polaritet.

Dags att dra det där om fin- och fulkultur. En fråga som kulturutövarna i sig släppt för hundra år sedan, men inte samhället i stort.

– Och nu dog Lill-Babs, och i förra veckan Jerry Williams. Det är en stark uppdelning mellan fin och ful kultur i Sverige, det gör att många framstående politiker inte har någon stark relation till kulturen. Vi har vår identitet i det instrumentala, konstaterade Marika Lagercrantz, som gladdes över att det är på väg att förändras.

Att politiker inte ska lägga sig i vad som skrivs, spelas, skapas konstnärligt är en viktig grundsten i svensk politik. Men det hindrar inte att kulturpolitik är viktig, att ge möjlighet till konstnärer inom alla genrer leva på sitt arbete oavsett hur gångbart det är på den instrumentella marknaden.

– Att en konstnärspolitisk utredning har tillsatts idag är en stor händelse. Fantastiskt att det äntligen diskuteras hur vi ska stödja våra konstnärer. Det är en katastrof att leva som konstnär eller journalist i dag. Upphovsrätten har exploderat på nätet när Netflix och Facebook talar om ”vårt innehåll” – det är ju andra människor som skapat det, utbrast Marika Lagercrantz.

Här närmade sig samtalet äntligen det politiska och här kanske skiljelinjerna mellan höger och vänster skulle tydliggjorts. Men då blev det paus och jag hade en teaterföreställning att cykla vidare till.

© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

ARBETETS MUSEUM Norrköping

5 april 2018
Inför valet – samtal om kulturpolitik
Moderator: Göran Sarring
Medverkande: Marika Lagercrantz och Lars Anders Johansson
Arr: Skådebanan Östergötland och Riksteatern Östergötland

NATIONELLA KULTURPOLITISKA MÅL
antagna av Sveriges Riksdag 2009

Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling.

LÄNKAR
KLYS – Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd hemsida
Timbro – marknadsekonomisk tankesmedja hemsida
Riksteatern Östergötland hemsida Facebook
Skådebanan Östergötland hemsida Facebook
Valårsupptakt med satir och samtal reportage Kultursidan.nu 11/2 2018