Entrérummet. Målningarna Borta bra, hemma bäst och Intervju. Den till höger var svårplacerad, konstnären Hasti Radpour prövade den i alla rum innan hon bestämde sig.

 

Är hon urförbannad, hela tiden?

 

NORRKÖPING Korparna har alltid funnits där. Eller åtminstone de svarta fåglarna. Hasti Radpours utställning på Konstforum visar hur konstnären följt sin linje över lång tid samtidigt som strecken sticker iväg åt olika håll, färgerna dämpas och återvänder. Är hon urförbannad?

Urförbannad! Är min första tanke när jag möter en Linköpingskonstnären Hasti Radpours målning Borta bra, hemma bäst med en anad kvinnogestalt framför något som kanske är en byggnad. Skötets svarta trekant och bröstens rundade linjer tränger genom något som kanske är en gardin, kanske ett klädesplagg. Huvudet är en ilsket röd cirkel, en skrikande spiral som går inåt och utåt på samma gång.

Jag blir rent matt. Hur en kvinna än klär sig så förblir hon ett sexobjekt för betraktaren. Eller får hon äntligen vara ifred för den världen utanför, fast hon är kvinna (och fortfarande urförbannad)?

Invid utsätts en snabbt skissad röd kvinnofigur för hårda duschstrålar. Det skulle kunna vara starka lampor (som hittas på en annan, varningsgul målning) om det inte var för munstyckenas prickhål, från flera olika håll. En satir av tortyr. Målningen heter Intervjun.

 

Sympati. Den unga kvinnans ansikte är ådrat som stolens trä. En modern komposition med sin egen symbolik. Målningen gjorde Hasti Radpour medan hon fortfarande studerade vid Konsthögskolan i Teheran och blir här som en utgångspunkt för utställningen.

 

– Det är inte så tydligt för mig när jag målar, bromsar Hasti Radpour mina tankar.

Hon bara gör, alltså. Det bara blir som det blir, låter hon förstå. Fan tro’t – Hasti Radpour är den enda konstnär som får mig att skriva just det uttrycket – men jag tänker mig att konstnären har sitt inre bildgalleri som hon spelar med, utvecklar med tiden.

Från färg och form till vassa och snabba kommentarer i svart och vitt. Nu återvänder hon till färgen, fortfarande gärna lite kantigt och snabbt. Det förvånar inte att hon mest målar i erkänt snabb akryl. Även om här finns mer tålamodsprövande grafik – torrnål och träsnitt.

– Jag köpte röd och blå färg. Det blir en utmaning med kompositionen. Jag måste tänka mer än med min enklare palett.

Jag tror inte att jag direkt känner igen något från konstnärens utställning på Galleri Kronan för fyra år sedan, förutom intensiteten. Då var det mycket fiskar. Här på Konstforum tar hon plats i de stora rummen, låter äldre verk från Konsthögskolan i Teheran i Iran spela mot de senaste årens skapande och jag förstår att fåglarna har återvänt från förr.

En kvinna i ett rum med fåglar och skelett som efter urtidsdjur. Det långa håret hänger över ryggen och huden är ådrad som stolen som en stor svart fågel står på. Sympati är daterad 2005, en uppvisning av komposition, stilar och skicklighet. Den innehåller det kvinnliga, fåglar och anspelningar på uråldriga förhållanden eller gömda överenskommelser.

 

Triptyk. Träsnitten Bodyguard 1 och 2, vaktar vepan som fått namnet Utan titel.

 

I de senaste årens måleri är kvinnan mer gömd. Ibland har hon spetsiga blyertspennor till ben, ett konstnärens alter ego. Ibland representeras kvinnogestalten endast av en behå eller trosor, oftast med en kokett liten rosett. Märkligt nog, tycker konstnären, som själv klipper bort eventuellt pynt när hon köper underkläder.

– Jag tycker det är komiskt/ironiskt med trosorna. Jag målar inte så mycket kvinnor längre, säger Hasti Radpour.

Nu har vi kommit in i det stora Trädgårdsrummet där en lång vepa hänger från fönstret och dragits ut långt på golvet som en alldeles för lång rullgardin. Ovanför en flock med fladdrande korpar höjer sig ett par trosor. Bodyguard 1, Utan titel, Bodyguard 2.

– Det är som att det är lite heligt, reflekterar Hasti Radpour och påpekar att de två träsnitten med korpar som girigt vaktar en behå respektive trosa på varsin sida om vepan även gjorde det på utställningen i Vreta Kloster helt nyligen.

Hasti Radpour är flitig. Hon uppmärksammades för sitt offentliga verk Samexistens i nybyggda stadsdelen Vallastaden i Linköping i höstas. En lekfull och grafisk muralmålning med svarta tunna linjer och fält i grått och rött mot betong. Uppdraget gav mersmak och nu har hon lämnat in en skiss till utsmyckning av en skola i Finspång.

– Superintressant. Jag vill lära mig mer och uttrycka mer av mitt konstspråk i offentliga verk.

Tillbaka till korparna. Det är som att de flyger lite överallt i utställningen. Två med ljusa ringar över huvudena – jag påstår inte att det är glorior – på ett tak med klädstreck med, ja du fattar… En annan vakar över en halvt avklädd kvinna.

 

Svart på vitt. ”Det är lite ärligt tycker jag. Många konstnärer känner rädsla inför den vita duken. Jag känner den också, jättemycket. Men jag vågar ta risker.”

 

Ett strykjärn av äldre typ har fått fågelvingar av Hastis tunna linje. Alltså en skulptur med ståltråd – Dream Big! Skulptur är något nytt, som hon också vill jobba mer med (och animationer).

Invid det bevingade strykjärnet två smalhöga skulpturer, typ ben med kvinnosköten. Det ena inlåst i ett skruvstäd, den andra halv-Täckt av en svart chador. Vad är värst?

Ännu ett samtal mellan då och nu. En serie mindre Stilleben med flaskor av papperscollage, de är lite sneda. Det sneda har fått sitt svar i en större målning med en flaska på ett bord. På flaskans etikett en text som med exakt medicinskt klarspråk på engelska beskriver vad som inträffar i kroppen vid död genom drunkning. Stilleben med brevet  är ett inlägg i den nu så tysta frågan om de som dör under flykten över Medelhavet.

Men målningen är mer komplex än så. Där är ett avklippt brev som diskuterar, på persiska, huruvida folk från Iran läser bilder från höger till vänster.

Ja, just det, hur läser vi bilder? Och än mer – vad läser vi in i bilder? Vad ser vi egentligen? Är korparna onda eller goda? Är kvinnorna starka eller offer? Hasti Radpour vill inte ge enkla svar, även om titlarna kan ge ingångar till verken.

– Det är jättesvårt att hitta på titlar. Jag tänker inte på namn när jag målar. Jag vill bara uttrycka mig.

© Text: Ann-Charlotte Sandelin
© Foto: Nils-Göran Tillgren

BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

KONSTFORUM – STUDION Norrköping

Vinter–vår 2018
Utställningar

13–28 januari
Anna Svensson
Måleri, skulptur

14–28 januari Studion
Jan Erik Frisendahl
Måleri, teckning, objekt

3–18 februari
Agneta Gussander
Måleri
Magnus Persson
Skulptur
Inger Sannes
Skulptur

4–18 februari Studion
Catherine Trägårdh
Måleri

24 februari – 11 mars
Andreas Poppelier
Måleri

25 februari – 11 mars Studion
Lars Hillersberg
Teckning, grafik

17 mars – 8 april
Max Book
Måleri

18 mars – 8 april Studion
Dennis Cantoreggi
Fotografi

14–29 april
Hasti Radpour
Måleri

15 april–29 april Studion
Berhard Freutel
Fotografi

LÄNKAR
Hasti Radpour info  Samexistens
Konstforum hemsida Facebook
Haasti Radpour drömmer klarspråk reportage Kultursidan.nu 23/1 2014