Spelemän. Philip Lind och Oskar Lindström i replokalen i Sensus studieförbunds lokaler.
”Det blir trumpetkryddan”
NORRKÖPING Självsäkrare och modigare. Första skivan hade en allmän känsla av ångest. Erfarenheterna tog de med sig till nya plattan ”Feelgood” som släpps nu på sensommaren. Reckless Family mötte upp i sin replokal på Sensus och berättade om sin resa.
Reckless Family är medlemmar i Sensus och har sin replokal i studieförbundets lokaler i Vrinnevipark. Vi sitter i en soffgrupp utanför och hör ett annat band en bit bort.
William Plante, Oskar Lindström och Philip Lind lärde känna varandra i grundskolan när alla tre gick i musikklass. De hade spelat tillsammans tidigare men aldrig alla tre samtidigt och bestämde sig för att bilda band tidigt 2013. William spelade trummor, Philip gitarr och Oskar ägde en bas.
De repade hemma hos Oskars föräldrar och körde Green Day–covers. Så småningom började Oskar och Philip skriva egna låtar. Först var det Philip som skrev mest.
– Jag hade en massa låtar från ingenstans.
Han var även bandets sångare tills han blev sjuk inför en spelning och Oskar fick hoppa in för honom. Vilket Oskar Lindström har fortsatt att göra.
– Jag märkte själv hur skönt det var att inte behöva stå vid micken och kunna fokusera på att spela istället, och Oskar tyckte det var väldigt kul att sjunga. Plus du kunde ju sjunga högre tonarter än jag, säger Philip Lind.
Det ledde också till att Oskar började ta det huvudsakliga ansvaret för låtskrivandet och i dag är det en del av soundet att Oskar ska sjunga.
Tillsammans. De har känt varandra sedan grundskolan och har utvecklat ett eget sätt att kommunicera. William Plante spelar trummor och Oskar Lindström spelar bas och skriver låtar.
De intar olika roller förutom att spela sina respektive instrument. Oskar Lindström skriver texterna och lägger den musikaliska grunden. Philip producerar och mixar skivorna, medan William Plante är ”marknadsföringssnubben”, regisserar gruppens musikvideos och står för det visuella. Tillsammans med systern Miriam Plante, som är fotograf, jobbar de med albumomslaget.
– Jag har ett skal, sen så kommer jag till replokalen och säger jag har en låt. Och den låten kan det hända vad som helst med. Även om jag skriver melodislingor och sätter ackord så är det ju vi som gör det till musik, säger Oskar Lindström.
– Du har en idé, vi får höra den och kommer på egna idéer, fortsätter Philip Lind.
– Fler kockar behöver inte alltid skapa en dålig soppa. Utan i det här fallet lyckas vi tillsammans skapa en väldigt behaglig gröt, säger Oskar.
Låten Ready Mcgee and the Will to Live jammade de fram i studion.
– Den var mest en idé jag hade om att jag ville göra en väldigt lång låt, med känslan av en gospelkör, berättar Philip Lind.
Längden varierade för varje rep och Oskar kom tillbaka varje dag med en omarbetad text. Bara någon dag innan spelningen på Arbis i Norrköping i mars, där låten premiärspelades, kom de fram till hur den skulle vara.
– Bland de roligare låtarna vi har, det är nånting vi har jammat fram ihop, tycker William Plante.
Alla tre har sina influenser som de tar med in i skapandet. William Plante gillar postrock och indierock. Oskar är väldigt jazzinfluerad och Philip har framför allt lyssnat på metal och proggrock. Det sistnämnda delar han med Oskar.
– Det händer ibland att det kommer in ett progressivt inslag, fast på en indierockknivå, säger Philip.
– Jag tror det största steget vi tagit är att våga släppa in varandra i vårt musikskapande och göra det till ett samarbete, menar Oskar.
– Mycket händer ju också i efterarbetet på inspelningarna, säger Philip Lind. Jag sitter och mixar låtarna, känner att någonting saknas och så hittar jag på någonting.
– Ibland kan man spela in en låt och tänker att det kommer låta jättebra och så har Philip lagt till något efter. ”Det där var det snyggaste jag har hört”, reflekterar Oskar Lindström.
– Jag tycker om sånt, säger Philip. Då kan jag jobba själv i min studio hemma och bara sitta och mixa grejerna och komma på nya grejer och spela in. Jag har alla instrument hemma förutom trummor. Jag spelar trumpet också.
Kryddmixare. Philip Lind spelar gitarr i Reckless Family och producerar och mixar låtarna.
Vissa låtar på nya skivan har blås och under inspelningen körde de med trombon och sax.
– Men nu när jag sitter hemma lägger jag in lite trumpetgrejer då och då. Det blir inte gitarrkryddan som jag brukar göra utan det blir trumpetkryddan, säger Philip Lind.
– Det är lite som julafton med mixningen. Nu har han gjort någonting kul och det är alltid bra, tycker William Plante.
– Det är smågrejer som bara löser allt, som får det att låta så mycket bättre, fortsätter Oskar.
– Det är så skönt när man kan göra så. När vi repar så är det ju svårt att göra alla de här smågrejerna, för vi är bara tre.
Fast det är en sanning med modifikation. Det fanns en fjärde medlem, Rasmus Leonardsson på gitarr som hoppade av gruppen i början av 2017.
– Han och jag jobbade väldigt mycket tillsammans, berättar Philip Lind. Det var så skönt, för han var en väldig trygghet för mig. Han spelade det jag egentligen skulle spela, och så kunde jag spela någonting annat. Och då blev det en helt annan livekänsla. Nu får jag göra de grejerna i efterhand.
Kollektivet. Bakre raden: Tove Pettersson, Elias Tegebjer, Philip Lind och William Plante. Främre raden: Erik Eklund, David Josephson och Oskar Lindström.
För att ha med livekänslan och få mer energi samarbetar de även med andra musiker. Bland dessa är Tove Pettersson på trombon,
– Hon är typ en bandmedlem och hon är med på varenda livespelning. säger William.
De andra är saxofonisten David Josephson och Elias Tegebjer som spelar keyboard och medverkar på nya skivan med piano och orgel. Och Erik Eklund på trumpet.
– Vi är väldigt lyckliga om man säger så. Vi är väldigt tursamma som har såna människor som vi bara kan säga konstiga saker till och så fattar de, säger Philip Lind.
Uppmaningar som ”Spela som ett tåg”, eller ”Spela som en ensam liten svensk som sitter och gömmer sig i skogen.”
Första albumet ”I´m Dynamite” släpptes 2015 och titelspåret blev en livefavorit. Men processen var lång och gruppen spelade in den tre gånger innan de hittade vad de sökte. I dag tycker de att den plattan är spretig.
– Det var väldigt många av de första låtarna jag skrev som fortfarande var med, och de kanske inte gick jättebra hand i hand med Oskars nyare låtar, säger Philip Lind.
Inför nya skivan har de tänkt på det och tagit bort de låtar som inte känts rätt.
– Jag hade säkert tio låtar som vi kastade, säger Oskar.
De tycker det är viktigt att kunna utvecklas i sitt sound och inte hitta bara en stil och köra på det.
– Man slutar aldrig utvecklas. Dagen vi känner att, ”det här är vårt sound, nu är vi nöjda med det här” jag tror aldrig den dagen kommer att komma. Jag tror aldrig vi kommer kunna känna att vi är färdiga med att utvecklas. Det tror jag inte man ska göra.
– Nästa gång kanske vi inte vill göra indieprog, då kanske vi vill göra något annat, säger Philip.
– Då kanske vi vill göra dubstep, föreslår William.
– Det finns ett citat som jag tycker är jättebra, säger Oskar, och det går ungefär så här. ”Ett verk, ett album, en tavla eller, ett verk helt enkelt. Ska aldrig kunnat ha skapats av någon annan än de som gjorde det under exakt den tiden de gjorde det.”
Men det var trots allt deras första album. Det låter som det gör och det funkar. De är stolta över att kunna säga att de gjorde det själva. Som de alltid gör.
Trumvirvel. William Plante regisserar även bandets musikvideos och ansvarar för skivomslaget till nya skivan tillsammans med Miriam Plante.
Nu har de jobbat för fullt på nya albumet ”Feelgood”. Där ”I´m Dynamite” var väldigt rockinfluerad är nya skivan mer indieprog och har ett mer flytande sound.
– Det här albumet har en allmän känsla av trygghet, medan det förra hade en allmän känsla av ångest, säger Philip.
Trots titeln är känslan bakom skivan inte så ”Feelgood”.
– Man kan ju nästan säga att det är fasaden man tar på sig när man mår dåligt. Man säger att man mår bra när man inte gör det, säger Philip Lind.
Många av låtarna handlar om kärlek. Eller…
– Mycket kärlek… Inte kärlek utan kanske känslorna efter kärleken, säger Oskar.
– Mycket hat och frustration. Resultatet av att allt gick åt helvete.
Skulle de säga att den nya plattan är ledsnare än den förra? Både ja och nej.
– Även om många av mina låtar är ledsna vill jag ändå inte att de ska ses som ledsna, säger Oskar och fortsätter:
– Även om den övergripande historien är sorglig tror jag det finns mer… Det finns mer glädje att hämta ur det. För sorg är inte alltid bara sorg på något sätt.
Live. Reckless Family spelade på Hallarna under Kulturnatten i höstas.
Sin låtskrivarprocess beskriver Oskar Lindström med att han spelar väldigt hårt. Antingen på piano eller på gitarr, samtidigt som en tidig version av texten improviseras fram.
– Jag skriver mycket på impuls, när jag känner något väldigt starkt. Det är nästan det enda sättet som jag kan skriva låtar på. Jag behöver ha en klar bild av vad jag känner.
– Mycket handlar ju om att vara långt hemifrån och att må dålig och att sakna människor och känna press. Att inte kunna leva upp till förväntningar, säger Oskar som under en tid bodde Bollnäs. Låten Snufkin (engelska för Snusmumriken) handlar direkt om den tiden, men mer om känslorna än om direkta händelser.
© Text: Anton Augustsson
© Foto: Anton Augustsson och Miriam Plante
CD – SKIVSLÄPP
10 augusti 2018
Feelgood
Album
Reckless FamilyBANDMEDLEMMAR
Oskar Lindström, bas och sång
William Plante, slagverk
Philip Lind, gitarr och sångTIDIGARE SINGELSLÄPP
• 6 januari kom första singeln La douleur exquise
• 27 april släpptes singel nummer två Fender Bender med musikvideo
LÄNKAR
Reckless Family Facebook