Hatten av för Fluxus. Konsumkvitton som partitur i George Maciunas In Memoriam to Adriano Olivetti. Från vänster Roger Bergner,  Tomas Högfeldt, Bengt af Klintberg, Kristoffer Westin och Lars Jonsson.

 

Fruktstund med Bengt af Klintberg

 

NORRKÖPING Konst som rörelse. Ett vackert måleriskt fjäderfall. Ett mycket manligt vattenfall. Två akter skapade av kvinnor i en lång rad av män. Kände folklivsforskaren Bengt af Klintberg berättade om konströrelsen Fluxus tillsammans med föreningen Annan musik på Konstmuseet i lördags.

– Där stod flaskor i en ring i kyrkan, alla var tomma utom en. Han hällde över vattnet i nästa flaska, och i nästa, och i nästa. Det höll på i en timme innan vattnet tog slut, spilldes eller avdunstade.

Bengt af Klintberg, det är han med Råttan i pizzan och barnramsor. Mindre känt är att Sveriges mest kände folklivsforskare var engagerad i Fluxusrörelsen. I berättelsen om flaskorna beskriver han sitt första möte med konstarten, som var något annat än de happenings han varit med om på Moderna museet.

 

Revival. Fluxus växte i Tyskland, Japan, Danmark och Norge men inte i Sverige, förrän nu, berättade Bengt af Klintberg i sin föreläsning.

 

Bengt af Klintbergs inblick i Fluxus teori och praktik ges tillsammans med föreningen Annan musik. Själva ordet Fluxus betyder ”rörelse”, ett ord som vid närmare eftertanke kan innebära en hel del. Bengt af Klintberg var en av Fluxusrörelsens många unga män när det begav sig på 1960-talet och har gett ut boken Svensk Fluxus.

Här i Harlekinen på Konstmuseet är han ålderman i kretsen av de medelålders män som griper sig an att återuppliva de ofta mycket korta akter som hämtas ur The Fluxus Performance Workbook.

Vi får lära oss hur Fluxus hämtade inspiration ur Zen, den japanska filosofin som verkade gränsöverskridande mellan konst och liv och där kortdikten haiku passade in så väl.

Kristoffer Westin kastar upp färgade fjädrar i luften, en, två eller många. Vackraste ögongodis, ett konstverk som mjukt faller till golvet. Lee Heflins Fall (där är frågetecken för såväl upphovsman som titel) uppfyller alla kännetecken på ett Fluxusverk – slump, humor, enkelhet och flyktighet. Av detta får vi se mycket denna lördagseftermiddag.

I alla fall fnissas det ljudligt när Bengt af Klintberg inleder med poeten Emmet Williams Counting Songs och räknar publiken med hjälp av en godis ur en påse. Rösten dämpas allteftersom antalet gelehallon växer i munnen, 33 är slutsiffran.

 

Krypare. Roger Bergner i Henning Christansens Sonate for Piano 1. Verket rymmer även jämfotahopp och språng runt flygeln, allt interfolierat av andning.

 

Publiken kanske är lite mer andäktig än på 1960-talet. Vilket blir lite motsägelsefullt mot Fluxusteoretikern George Maciunas manifest mot rådande konstsyn om konstnärens exklusivitet. Verkshöjden skulle sänkas med massproduktion och monostrukturella strukturer.

– Hans vision misslyckades, bedömer Bengt af Klintberg och berättade om de billiga askar som ingen ville köpa då men som betingar skyhöga priser idag.

Folklivsforskaren jämför med folklorens skapare, där namnen försvunnit i historiens dunkel. Så ville fluxuskonsten vara, anonymiserad, tillgänglig för alla, av alla.

Programmet är omväxlande. Hattar tas av och på till metronomens ljud efter ett partitur som sannolikt är inköpskvitton. En mikrofon sveps in i omslagspapper med volymen ställd på max, intressanta spökljud uppstår efteråt. En enkel gånginstruktion får mig att misstänka att Monty Python snodde idén till sketcher med silly walks härifrån. Eller om det var tvärtom.

Inget är nytt under solen, men det är välgörande och vitaliserande för ögon och öron. Konsten i betraktarens öga, för att travestera ett slitet uttryck. Till och med intigheten i Ben Vautiers Nothing blir något, en stund att begrunda (tom-)rummet.

 

Pappersprassel på hög volym. Kristoffer Westin utför Micro 1 av Takehisa Kosougi.

 

Samtidigt är det ett tidsdokument vi tar del av. Jag uppfattar det hela som mycket manligt och tänker hur unga intellektuella män självklart tog plats och provocerade mot det etablerade under det tidiga 1960-talet. Roger Bergner stegar högt upp och låter vätska strila ner i en hink från hög höjd.

Föreställningen kryddas framförallt av en rad pianostycken. De medverkande herrarna kryper under flygeln, hoppar, springer runt den, står på pianopallen eller knuffar. Endast Lars Jansson slår sig slutligen ner och lägger vänster underarm på tangenterna. Om och om igen i La Monte Youngs Arabic Numeral (50 to Henry Flynt) – nej jag räknar inte men där är energi och ett inkännande trampande på instrumentets pedaler följt av nya attacker innan klangen dött ut.

 

Insmorning. Tomas Högfeldt och Bengt af Klintberg i Alison Knowles Nivea Creme Piece, ett av få Fluxusverk med kvinnliga förtecken.

 

Två akter skapade av kvinnor i den långa raden av män. Rummet släcks ned. Yoko Onos brinnande tändsticka glimmar till i fosforänden innan den dör ut. Lightning Piece heter stycket som jag gärna sett inleda eftermiddagen. Ljuset i mörkret är enkelt och ändå rymmer det många lager, från födelse till död och associationer till en flicka med svavelstickor.

Alison Knowles kladdiga Nivea Creme Piece är stark och för mig den bästa. En feministisk akt hämtad ur vardagen som kontrar mot högstämda manliga provokationer runt Harlekinens flygel. Doften sprider sig i rummet, tar ännu ett sinne i anspråk.

Tack för apelsinklyftan, Bengt! Ditt verk Apelsinhändelse nr 3 rymde finurlighet och interaktion med publiken.

© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

HARLEKINEN, KONSTMUSEET Norrköping

28 april 2018
Fluxus
Föreläsning
Bengt af Klintberg
Performance – 22 akter hämtade ur The Fluxus Performance Workbook

MEDVERKANDE
Bengt af Klintberg
Tomas Högfelst
Kristoffer Westin
Lars Jonsson
Roger Bergner
Arr: Annan musik

LÄNKAR
Bengt af Klintberg Wikipedia
Fluxus Wikipedia
Annan musik hemsida Facebook
Norrköpings Konstmuseum hemsida Facebook