Välkomstkommitté. När nya hyresgästen Greta från Norrköping flyttar in på Söder ställer Musikaliska gänget upp. De låga röda huskulisserna passar fint in i Knäppingsborgs gårdsmiljö när Kalbokultur spelar Grabbarna i 57:an.

 

Gripande mitt i folklusten

 

RECENSION/ NORRKÖPING Mysterier att lösa. Sådana finns det gott om i Gideon Wahlbergs och Kalbokulturs Grabbarna i 57:an. Knäppingsborg passar bra när 1930-talet kommer till liv. Det märks att Norrköpingsborna är stolta över sin kulturtradition.

”Eva, vi ska väl gå på folklustspel i sommar! Det har ju blivit tradition att vi gör det”, skriver väninnan till mig en dag. Jag tittar i almanackan och tänker att hon har ju rätt. Visst har det blivit tradition. Och Kalbokultur ser till att det finns teater i Knäppingsborg. Förra året spelades Tjocka Släkten.

 

Patriark. Oscar Dahlberg är en lyckosam och hederlig målarmästare, Fabians och Victors gode arbetsgivare. I rollerna Fredrik Pettersson, Jakob Sjöberg och Johan Pettersson.

 

Den stabile kapellmästaren spelar opp till dans på Svinsta skär och så är intrigerna igång. Grabbarna i 57:an innehåller mysterier vi gärna vill lösa. Vem tog pengarna i avlöningskuverten? Hur är hon från Norrköping? Varför super Ludde? Hur ska det gå med Sofies ekonomi? Vem är far till Gösta? Hur farlig är egentligen Jocke? Hur dåligt hör tant Malvina? Vem tar vem?

Läktaren täcks på baksidan av ett underbart fotografi av ensemblen och scenografin är 1930-talslyckad med röda stugor och vita trädgårdsmöbler. Alla karaktärer är finmejslat kostymerade/sminkade och genomgående härliga, var och en på sitt sätt. Visst kan tre män dansa väldigt snyggt med en stege och Elias Dahlgren får fram en blektyngd Gösta utan minsta överspel.

Men det är verkligen inte bara grabbar i 57: an. Hembiträdet Vivan är exempelvis en tacksam roll som Ellen Matsson förvaltar väl. Hon får många skratt när det, ur Vivans smultronröda mun, rullar ut hemsnickrade talspråk, såsom ”Man ska älska sin nästa medan hon är varm”.

 

Saftskål! Kvinnorna i 57:an bestämmer sig för att ställa saker och ting tillrätta. Från vänster Vivan (Ellen Mattsson), Greta (Jenny Silfvenius), Lisa (Lieze Broeders) och Sofie (Anki Wastesson).

 

Jag är lite frestad att döpa om pjäsen till ”Tjejerna i 57:an” eftersom det övervägande är kvinnorna som ställer livet tillrätta i pjäsen. Jenny Silfvenius vackra Greta som sjunger så sommarljuvt får oss också klokt att titta på varandra en gång till.

Folklustspel är inte så enkelt som det först verkar. Genren kräver stor kunskap om timing, men Kalbokultur är en förening med stor erfarenhet från olika scener. De lyckas även idag med hjälp av noggrann regi och det känns naturligt när skådespelarna talar. Rösterna bär genomgående bra.

Möjligen var jag ännu mer förtjust i förra årets, Tjocka släktens, snabbare manus, men Grabbarna i 57: an målar å andra sidan en djupare svärta och mänsklighet. Scenen mellan den hårt arbetande ensamstående mamman (Anki Wastesson) och hennes inneboende (John Hedman) är gripande på riktigt, mitt i folklusten. Båda bär paket i brun papp. Han har sin spritflaska och hon står i begrepp att panta en släktklenod. Vi är ”en bild ur levande livet” säger han och det berör. De berör.

 

Dragningskraft. Sofie och Ludde har ett gott öga till varandra men låter det stanna vid det outtalade. I rollerna Anki Wastesson och John Hedman.

 

Anmärkningsvärt och rörande är att flera premiärgäster verkar måna om att jag ska gilla det vi ser. ”Du tycker väl om det”? undrar de. ”Det var jättetrevligt”, sammanfattar en kvinna efter föreställningen.”Så fint det är med de vispande trummorna. Såna hade vi när jag var ung och ute och dansade”.

”Visst är det bra att de inte kommit av sig en enda gång på premiären”? kommenterar den trevliga herren bredvid mig. Norrköping bryr sig om sin kultur. Den har ett starkt skydd.

Sammanfattningsvis trivs vi som alltid i Kalbokulturs sällskap. Även andra mådde gott på platsen. En extra besökare flög in med perfekt timing efter vår bullätande paus. I samma ögonblick som Lotta Månssons tant Malvina började sjunga om sin kanariefågel i bur spatserade nämligen en fullt fri och levande gråsparv in på scenen. Hen åt glupskt av tjocka smulor och gav en extra krydda åt det som spelas direkt. Teater är ett exklusivt nu.

PS! En vänlig varning: Vädret på Knäppingsborgs vackra innergård kan vara bedrägligt med en stundtals kylig vind. Föreningen är påpasslig och tillhandahåller filtar (varav jag behövde tre). Jag rekommenderar att ni klär er bättre än jag gjorde. Gärna sjal, långbyxor och jacka.

© Text: Eva Moberg
© Foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

KNÄPPINGSBORG Norrköping

30 juni–21 juli 2018
Grabbarna i 57:an
Folklustspel av Gideon Wahlberg
Regi: Fredrik Pettersson
Scenografi: John Hedman och Frippe Petterson
Kostym och rekvisita: Kerstin Hedman
Mask: Anna Andersson
Kapellmästare: Alexandre Ambec
Prod: Christian Karnevald/Kalbokultur

SKÅDESPELARE
Oscar Dahlberg – Fredrik Frippe Pettersson
Karl-Göran Dahlberg – Tim Brodin
Sofie Dahlberg – Anki Wastesson
Gösta Dahlberg – Elias Dahlgren
Tant Malvina – Lotta Månsson
Greta Söderlund – Jenny Silfvenius
Ludde Blomqvist – John Hedman
Lisa – Lieze Broeders
Fabian – Jakob Sjöberg
Victor – Johan Pettersson
Vivan – Ellen Mattsson
Jocke – Kenny Steen
Konstapel Bergström – Lars-Ola Fredman

LÄNKAR
Kalbokultur hemsida Facebook FB-evenemang
Grabbarna i 57:an i Knäppingsborg reportage Kultursidan.nu 24/6 2018
Sjukt rolig teatersommar i hela länet listan Kultursidan.nu 10/6 2018