Jan-Åke Sallermo tar upp aktuell problematik i Harmynten.

Övriga orter nämns vid riktiga namn

RECENSION/ NORRKÖPING Han var inte som andra och hånades därför. Först i gruppen ”Riktiga svenskar” hittar Sten-Gösta en plats. Jan-Åke Sallermo jämför barndomens mobbning med vuxensamhällets bemötande av flyktingar i sin nya kriminalroman Harmynten.

Kommissarie Göte Granberg kallas till Norrköping för att utreda ett antal mord som begåtts i staden och dess omgivningar. Han måste hitta gärningsmannen innan fler personer mister livet. Tillsammans med sin utredningsgrupp undersöks de ledtrådar som till en början tycks peka åt ett väldigt bestämt håll. Men är allt så enkelt som det verkar?

I Harmynten får vi möta Sten-Gösta ”Sluggo” Nilsson. En trasig människa, präglad av en svår uppväxt. Utfryst av klasskamrater och lärare. Han ser inte ut som andra. En defekt i munnen ger honom ett ovanligt utseende. Han får öknamnet ”Harmynten”. Blir ständigt mobbad av jämnåriga elever och hånad av sin lärare som föreslår att han ska sälja sina skolböcker och köpa tuggummi för pengarna, eftersom han ändå aldrig kommer att lära sig något.

De jämnåriga eleverna ser ofta till att göra livet till ett helvete för Sten-Gösta. Han får stryk allt som oftast. Det är en uppväxt ingen människa förtjänar. Det är den uppväxten som sägs ha skapat den både vilsna, psykiskt sjuka och kriminella människa som ”Sluggo” har blivit.

Han söker sig till en högerextremistisk grupp som kallar sig ”Riktiga svenskar”. Där får han för första gången känna att också han, trots sitt utseende, har en plats och värderas för något han gör. Samtidigt känner han att hans åsikter och tankar om invandrare kanske inte går fullt så långt som gruppen kräver. Han ställs inför många svåra beslut.

En kriminalroman ska vara både spännande och kännas trovärdig. Det är ingen enkel uppgift att lyckas med. Ibland blir det små missar. En del kan ha en avgörande effekt på händelseförloppet, andra är betydelselösa. Men när fingeravtryck som inte finns på en sida i boken plötsligt kan användas som fällande bevis på en sida längre fram blir det lite märkligt. Det gäller att hålla reda på allt som har hänt tidigare när man går framåt i en sådan här historia.

Att läsa en bok där handlingen utspelar sig i trakter och miljöer man själv är förtrogen med är inte alltid lätt. Det blir ofrånkomligen funderingar på vad som är taget ur verkligheten och vad som är ren fiktion.

Jag undrar bland annat varför den ort där jag själv bor inte benämns med dess riktiga namn. Med den kunskap jag har om den lokala geografin och från de beskrivningar boken tillhandahåller tycks den bytt namn till ”Trångby”? Övriga orter, åtminstone de jag känner till i verkligheten, nämns vid sina riktiga namn. Anledningen är förmodligen irrelevant för den egentliga berättelsen, men jag kan inte låta bli att undra…

Sallermo själv säger att ”Harmynten” är en bok om mobbning. Han menar också att det inte bara är barn som mobbar utan också vuxna. Organisationen ”Riktiga svenskar”, som vi möter i boken, har en central roll i berättelsen. Man kanske inte tänker på mobbning när hela grupper av människor, som flyr till Sverige för att rädda sina liv, blir behandlade precis som Harmynten.

Boken är skriven på ett lättsamt språk och jag behöver en eftermiddag på altanen för att läsa den. Handlingen är stundtals lite spännande men inga hisnande ”cliffhangers” får mig att skynda framåt i handlingen av ren nyfikenhet. Hur gick det då? Lyckades kommissarien och hans grupp lösa mordfallen? Jag vet svaret, men säger förstås inget. Det måste du ta reda på själv genom att läsa boken.

För min egen del undrar jag faktiskt bara om Göte och Maria någonsin kom iväg på bio.

© Text: Björn Eriksson

KRIMINALROMAN

Harmynten

Jan-Åke Sallermo
Solentro förlag 2018

LÄNKAR
Jan-Åke Sallermo info  Harmynten
Nerv i Jan-Åke Sallermos När ingen vet recension Kultursidan.nu 4/1 2017