Textilarbetare. Konstnären Kristina Müntzin väver i sina verk samman kommunikation med produktionsvillkor. I bakgrunden ses en av de två filmlooparna. Utställningen KOD visas på Arbetets museum i sommar.
Skönt flätat om språk och system
RECENSION/ NORRKÖPING Mee-Mawing – ett språk som var så hemligt att det knappt finns några spår kvar. Mer en konstnärlig hyllning än dokumentär är Kristina Müntzings utställning KOD på Arbetets museum. Vackrast är kanske de sex jättelika solfjädrarna med sina tre sidor – en ljus sida, en bildsida och en skuggsida.
Bessie Dickinson behärskade Mee-Mawing. Hon var en av Lancashires många textilarbeterskor som överbryggade avstånden mellan de stora dånande maskinerna med hjälp av gester, rörelser och överdriven artikulation som underlättade läppläsning.
Fotografiet på henne, hon gapar stort, finns med på de enorma solfjädrarna, Fan, Bessie Dickinson, som hänger i den stora utställningshallen på plan 7 i Arbetets museum. De är skapade av konstnären Kristina Müntzing som står bakom utställningen KOD, som är den senaste versionen av en utställningsserie hon visat i både Berlin och Ronneby.
Koreografi. Mee Mawing Performance Lab kallar konstnären Kristina Müntzing en film där kvinnor hanterar solfjädrarna på olika sätt som leder tankarna både till vävstolar och till 1700-talsdans. På solfjädrarnas tid utvecklades också ett hemligt språk…
Solfjädrarna har en vit sida, som ger dem ett skirt – om än uppförstorat – utseende. Bildsidan är komponerad av fotografiet och fina mönster och runda hål, inte en är den andra lik. Skuggsidan breder ut sig på golvet, för första gången får jag verkligen syn på trägolvets plankor i museets översta plan.
De är tillverkade i kraftigt papper på lätta träreglar, som… ja… som solfjädrar. I museets filmbås kan besökaren se att de också är överraskande starka. Konstnären instruerar kvinnor i några korta filmklipp. De ihopfällda solfjädrarna förs fram och tillbaka som skyttlar i en vävstol. De lyfts mot en vägg och sprids ut. De rentav fälls mot golvet och förs omkring med risk att knuffa emot varandra som en gång krinoliner.
Det vi får veta om mee-mawing är det som står i utställningstexten. ”Språket användes för arbetsrelaterade konversationer, för vardagligt småprat, och politiska diskussioner som hölls hemliga för kvinnornas förmän och överordnade.”
Jag googlar och upptäcker att Bessie Dickinson, textilarbeterska från 12 års ålder, var med och grundade det kommunistiska partiet. Fotografiet kanske konstnären fått från dokumentärfotografen Daniel Meadows som intervjuade Bessie Dickinson 1975 i sin serie ”Talking Pictures” – föregångare till Now This, KIT och liknande korta berättarmodeller.
Utställningen kompletteras till höger med Maria Adlercreutz bildväv ”Hanna Keller textilarbeterska” som ägs av Arbetets museum. Till höger ett av Kristina Müntzings många verk där hon väver samman uppskurna fotografier med andra material.
Utställningen är vacker – vackra verk med vackra titlar i vacker hängning i den vackra gamla textilfabriken. Med fotografier som grund väver, bokstavligen, Kristina Müntzing samman textilarbetare – från väverskor till sömmerskor – med maskiner och produktion. Jag imponeras av det noggranna arbetet som måste ha varit ytterst tidskrävande.
När konstnären blandar in andra material som metall, hampa, vinyl berättar hon att allt kan vävas med men gör det också underförstått att allt hänger ihop.
De delvis uppskurna och därmed dekonstruerade fotografierna berättar om en tid och ett liv som lämnat Sverige och England men som är nutid i mer fjärran länder. Med inslagen av andra trådar, rekonstruktionen, blir detta mer eller mindre synligt – historien glider ifrån oss. Ungefär som solfjädrarnas skuggsidor, vackra men svårgripbara.
Vi ser händer, kroppar, maskiner, fabrikssalar. Textilindustrin var och bredare än att bara väva, vilket vi bör ha kunskap om även i Norrköping. (Besök annars grannen Stadsmuseets Vävtisdagar.)
Dubbelverket Cotton Ears berättar om konsekvenserna av att arbeta inom den slamrande textilindustrin. En bild ur en faktabok där kapitlets titel är ”Deafening”. Kanske Mee-mawing kunde få en nödvändig fortsättning som kommunikationsmedel även utanför vävsalarna.
Vävkod. Jacquards teknik med hålkort tilllät vävstolarna att skapa avancerade mönster utan arbetarnas styrning.
Hålkort – ännu ett kod-språk – finns dels uppförstorade, dels prickar de solfjädrarna och andra bilder. Hålkorten styrde vävmaskinerna. Textilarbetarna var deras tjänare, som bytte trådar och lagade.Det framgår med all önskvärd tydlighet i de två filmloopar som projiceras på väggen i utställningen.
Mee-Mawing är långt ifrån det enda kroppsspråket. Gester och mim har följt mänskligheten så länge vi funnits. Mest avancerat är förstås dövspråket.
När jag läser hur det lär ha funnits olika ”dialekter” kommer jag att tänka på brittiska bookmakers vid häst- och hundkapplöpningarna som utvecklade luftburna handtecken, hemliga och uttydningsbara enbart inom respektive firmor.
© Text: Ann-Charlotte Sandelin
© Foto: Sven Åke Molund och Ann-Charlotte Sandelin
BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR
ARBETETS MUSEUM Norrköping
16 juni–25 augusti 2018
KOD
Kristina Müntzing
LÄNKAR
Mee-mawing Wikipedia
Daniel Meadows Talking Picture No 15 Vimeo
Sue Bruley – Leninism, Stalinism, and the women’s Movement in Britain, 1920–1939 Google e-book
Kristina Müntzing hemsida
Arbetets Museum hemsida Facebook