Vänskap. Anders Adelgren och Mats Lydén ställer ut på Konstforum, närmast Lydéns lek med mönster, i bakgrunden Adelgrens måleri.

 

Detaljer • Tekniker • Tidsbilder

 

NORRKÖPING 1950- och 1960-talens jazzelit fotograferad inifrån. Trumpetaren Jan Allan har historier att berätta i Studion.

Konstforums stora galleri visar mönsterlekaren Mats Lydén, som prövar tekniker om och om igen. Anders Adelgrens måleri skapar en konstens egen mystik.

 

Stammen och grenverket träder framför den gula lövkronan i Parkträd, höst.

 

Anders Adelgren

 

Det doftar av oljefärg. Anders Adelgrens målningar är så färska att han signerar de sista där de hänger i Trädgårdsrummet i Konstforums stora galleri. Landskap och några porträtt i ett pastost måleri, sådant som oljan lånar sig så bra till.

– Det är inte så viktigt vad det är för motiv. Det handlar om seendet, säger Anders Adelgren.

Tätt på en av väggarna hänger några blyertsteckningar och akvareller, konst i sin egen art. Några av motiven återkommer i alla tre genrerna, främst Träd I–III som återkommer i exempelvis oljemålningen Parkträd, höst. Stam och grenverk kliver framför den gyllengula glöden.

– Detaljer mot helheten, träden är det viktiga.

Akvarellernas luftighet återkommer i målningarna. Konstnären lämnar vita ytor, eller ”smutsigt brokigt” som han säger. Det ger upplevelsen av titthål ut mot landskapen, därigenom lyfter han fram måleriet lika väl som motivet.

Porträtt – Gerda är vänd åt vänster. Varken färg eller komposition liknar egentligen om Johannes Vermeers Flicka med pärlörhänge, ändå går mina tankar dit, vilket väl främst säger något om hur Vermeers ikoniska bild slagit igenom.

– Ett måleri som bygger på en tradition. Jag går mycket på museer, bekräftar Anders Adelgren och lyfter fram tidlösheten i den antydda dräkten.

I ateljén skildrar snarast måleriets mystik än är ett självporträtt. Som sådant är konstnären en liten gestalt, klädd i arbetarblått och halvt nedsjunken i det brokiga, rejält smutsigt dessutom. Det som fångar blicken är två färgfläckar i gula nyanser som svävar strax utom räckhåll.

– Jag målar ljuset.

 

Teknikkombinationer. Mats Lydén balanserar skickligt i målningen Frukter.

 

Mats Lydén

 

– Estetiken i mönster roar mig. Jag prövar att bearbeta ytan på olika sätt, säger Mats Lydén vars målningar bär syn för sägen i merparten av Konstforums rum.

Olja på tålig pannå. Mycket är rutor som ställs mot varandra, inom dem abstrakta, gärna randiga, mönster eller organiska. Men teknikerna skiftar som sagt. En marmoreringsspatel skapar reliefmönster i färgen, vilket prövas på olika sätt. Med uppenbar förtjusning visar han lätt dallrande linjer – moirée.

Eller en mer raffinerad och till stora delar oförutsägbar teknik där färgen först klickas på en annan pannå, som trycks mot den slutgiltiga och lyfts loss. Voila! Ögat tolkar bladnerviga lövverk, fåglar eller andra figurer. Faktiskt en form av högtrycksgrafik, monoprint.

– Jag leker.

Utställningen visar hur det ena leder till det andra. En ny idé prövas och ger spår, möter något annat.

Pi – inte den matematiska formeln men en kinesisk sten som är rund med hål i mitten – ställs på högkant mot mönsterbakgrund med en mjuk slinga framför sig.

Galler är just det. Ett litet stålgaller med vackert mönster som kastar skugga mot väggen. Mönstret kommer sig denna gång inte av slumpen – ”det går åt många suddgummin” – visar sig varken vara svetsat eller utsågat. Vattenskärning är svaret.

Mats Lydéns verk kommer till användning i andra sammanhang. Han gör cd-omslag, varav några använder sig av hans variant av Kofes, alltså ett oanvändbart föremål som inte liknar något annat. De står i en nisch i hallen.

 

Tidsporträtt. Trumpetaren och fotografen med mera Jan Allan ställer ut i Konstforums Studion.

 

Jan Allan

 

Musiken till cd-skivorna i hallens nisch har Jan Allan givit ut. Trumpetaren med den ljusa tonen visar också bilder. Vart och ett av sparsmakat utvalda fotografierna i Studion är sin egen berättelse.

– Jag skulle kunna ha en hängning med bara henne, nickar Jan Allan åt de två bilderna med en 20-årig Sophia Loren, som besökte Kårhuset vid Stockholms universitet 1955.

Hon dricker läsk med sugrör och blickar rakt in i kameran. Bilden är en fullträff – och ett tidsdokument. En ung fysikstudent var på rätt plats vid rätt tid.

– Jag fick veta att hon skulle komma så jag tog kameran och stack dit.

Jan Allan tog också med sig kameran vid helgernas spelningar. Och antingen är det så att Jazzsverige var väldigt litet eller så upptäcktes den begåvade trumpetaren tidigt. För här bjuds vi på bilder med stora delar av den svenska jazzeliten från främst 1950-talet. Ibland på Nalen, ibland någonstans i Sverige. Alice Babs, Siw Malmqvist… även Norrköpingssonen Topsy Lindblom, Nalens grundare.

– 1960-talet, då jag reste jorden runt på turnéer, var inte alls lika roligt. Men på 1979-talet spelade jag med Hasse och Tage, säger mannen som åter var på rätt plats vid rätt tid och med i ”Glaset i örat”, ”Svea hund” men sade nej till ”Spader madame”. Den revyn krockade med licentiatavhandlingen i partikelfysik.

 

Miles Davis och Lester Young i Stockholms konserthus 13 november 1956.

 

Tidsdokument ger stämning, mode, miljö och den där känslan av ”så unga alla är”. Merparten av bilderna är svartvita. Nästan omärkligt går de över i färg när det kommer till några foton med Monica Zetterlund och Lasse Bagge respektive en trött Lee Konitz som vilar sig i bilen.

– Jag tycker färg tar över på ett orättmätigt sätt, hävdar Jan Allan.

Det kanske inte är så konstigt att fysikern också är intresserad av fotograferandets tekniska sidor. Han kollade färgtemperatur för att välja rätt film inför fototillfället och specialframkallade de bilder som togs i Nalens dunkla ljus. Rolleiflexen, storbildskameran med negativ på 6×6 centimeter, fick en behändig efterföljare i småbildskameran Leica.

– Se här, kornet följer konturerna, uppmanar Jan Allan vid bilden Midnattssol i Överkalix klockan 24.00 midsommarafton 1955.

Just genom att han är musiker själv, kombinerat med bildseendet, låter de oss komma nära. När Stan Getz, Hacke Björksten, Åke Persson, Jan Johansson, C-H Norin och Lasse Bagge jammar efter Nalens stängning. Eller när Lester Young och Miles Davis möts på Stockholms konserthus. Jan Allan grymtar missbelåtet om nutida grodperspektiv, fångade ur fotodikets låga vinkel.

 

Dikeskörningen 1954. Längst till höger står Lars Gullin i lågskor. ”Jag lärde mig en hel del av honom.”

 

Det är vinter 1954 och turnébilen har kört i diket. Att basisten var bilskollärare hjälpte inte mot halkan när vinterdäck inte fanns. Musikerna klev ur och Jan Allan plockade som så ofta fram kameran och gick iväg ett stycke.

– Där står Lars Gullin i lågskor.

© Text: Ann-Charlotte Sandelin
© Foto: Nils-Göran Tillgren och Ann-Charlotte Sandelin

ANDERS ADELGREN – BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

MATS LYDÉN – BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

JAN ALLAN – BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

KONSTFORUM & STUDION Norrköping

Hösten 2018

8–23 september 2018
Pontus Raud
Nödvändiga relationer
Måleri, grafik

8–23 september 2018
Viola Tar
Fotografi

29 september – 14 oktober 2018
Mats Lydén
Måleri
Anders Adelgren
Måleri

29 september – 14 oktober 2018
Jan Allan
Fotografi

20 oktober – 4 november 2018
Anette Hammarén
Måleri, grafik
Nina Kerola
Måleri
Stina Eidem
Måleri

21 oktober – 4 november 2018
Moa Liverstam
Fotografi

10–25 november 2018
Per Serre
Måleri

11–25 november 2018
Anna Julkunen
Fotografi

1–16 december 2018
Östgötaforum

LÄNKAR
Anders Adelgren info
Mats Lydén hemsida
Jan Allan hemsida
Konstforum hemsida Facebook