[flickr]http://www.flickr.com/photos/kultursidan/6709219407/[/flickr]
Åsa Kvissberg ställer ut på Galleri Kronan i Norrköping under januari.
Transparant måleri över tidsandan
Två unga kvinnor marscherar förbi i rask takt. Fjära blickar, den ena framåt, den andra överlägsen mot den som ser dem och deras, intill förvillelse lika, små hästar som de bär där det borde varit hundar. Vi, vi är bästa vänner, vi är systrar, systrar för alltid, tycks de säga. Så tätt sammansnärjda är deras identiteter att de marscherar med tre ben, inte med två vardera.
Konstnären Åsa Kvissberg funderar mycket över unga kvinnors självbild. Hur det yttre har blivit så viktigt att det inre verkar ha blivit alldeles tomt.
– Under medeltiden var det bara själen som var viktig. Man späkte sig, fastade, kroppen var ingenting och själen var allt, resonerar Åsa Kvissberg och menar att nu är överdriften densamma men åt andra hållet.
– De som är unga i dag har en sådan press på sig. De överöses med intryck om hur de ska vara och vad som är status. Man ska vara unik, men bara på rätt sätt. Det blir fel och individen tappar sin särart.
Åsa Kvissbergs mestadels ljusa målningar speglar hennes tankar. De verkar nonchalant skissartade, som om associationerna lagt sig i lager på lager. I verkligheten är det förstås tvärtom – hon skissar sina idéer först, men målar sedan baklänges. Det är åtminstone så jag tolkar det.
Konstnären arbetar i många lager av oljetempera, collage, akryl och tusch. Konturerna går i och överlappar varandra medan färgfälten ger djupverkan. De svarta linjerna påminner också om serieteckningar, men komplexiteten kräver mer av mottagaren.
I målningen San Diego möter kvinnan i förgrunden andra kvinnor i storstadsdjungeln, en med huvudet fullt av bokstäver, en med nedböjt ansikte. En svart baby ger ett skrämmande intryck. Där är också händer i oproportionerlig storlek och kanske en arm täckt med hemliga tecken.
En annan stor målning visar en kvinna framför en stor klassiskt vacker spegel, hon ser sin spegelbild. Ytterligare kvinnor skymtar. Där är byggnader, en bro och ett rutnät i verket och bakom rutnätet döljer sig ytterligare en figur.
– En god väns dotter fick anorexia. De bor vid en järnväg, kommenterar Åsa Kvissberg.
I rummet finns också några bilder på unga män, minnen från julfirandet med barn och syskonbarn, också här anar man en öppenhet för en manlig motsvarighet till kvinnoblivandets problematik. På utställningen visar Åsa Kvissberg även grafik, temat är desamma, men ”lagren” inte lika djupa.
En utställning med spännande transparant måleri över tidsandan.
Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin
LÄNKAR
Galleri Kronan hemsida
Åsa Kvissberg hemsida
FLER BILDER FRÅN UTSTÄLLNINGEN – KLICKA
[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157628898641727″]