Flaggskepp. Jan Hammarlund var kvällens stora stjärna i Låtskrivarbaren på Dynamo.

 

Både snack och verkstad

 

NORRKÖPING Då var äntligen Låtskrivarbaren, Dynamos genialiska koncept, igång för säsongen, den andra. Som tidigare bjuds artister in för att tala om sin musik och spela några låtar. Tre före och tre efter pausen är de tilldelade. Det blir mycket snack – men också mycket verkstad. Själva tanken är ju att belysa hantverket och tanken bakom slutresultatet.

Den här gången har man tagit i ordentligt med fyra artister. Eller rentav fem, om man räknar hur många som står på scenen. Eller sex om man räknar in den som inte är där.

 

Johan Pettersson på Låtskrivarbarens scen.

 

Johan Pettersson är först ut. Han presenterar sig som 41-årig Norrköpingsbo från Boxholm. Men han berättar inte att han främst är skådespelare och regissör. Osten är ju högaktuell och han visar sin jacka från Boxholms bruk och berättar att han brukar ha den på när han spelar. Sin första låt skrev han 1993, och han har fortfarande kvar en pärm märkt ”Musik, 9A”.

Tidiga influenser var Nirvana, Guns ’n’ Roses och The Cure. På något egendomligt vis har detta förändrats till den country/americana han nu spelar, vilket är en musik han aldrig lyssnat på. Men olycklig kärlek är självupplevt. Fast folk tror bara att han är ledsen, påpekar han. Som exempel spelar han I’m coming up. Det är som att resa sig och säga ”jag mår bra, jag skojade bara”, säger han. Nya låtar skriver han bara när han behöver, och det är inte nu.

Låten Cirkus är, till skillnad från de andra, påhittad. Vi kommer att tycka om den, säger han. Det gör alla. Och det gör vi. Efter pausen lovar han berätta sanna historier om tjejer han inte har att göra med längre, och vad de heter i både för- och efternamn. Och det gör han. Jag måste påminna mig själv om att han är glad, egentligen. Vi får också exempel från en musikal han skrev.

 

Valsant. Gustav Berry basar över bandet Hello Heartland.

 

Gustav Berry representerar bandet Hello Heartland. Eller egentligen är bandet hans skapelse. Han är inte mycket för demokrati i band, förklarar han. I alla fall inte när det är hans låtar och han som sjunger. De har funnits i 15 år. Han skriver mycket musik och det kommer en platta om året, men de har inte spelat ute sedan 2008.

Även han sjunger på engelska. Låten Light in a room är skriven med en akustisk gitarr i en stuga i vVstnorge, berättar han. Han berättar också att det är den andra (vilket enligt honom är den viktigaste) låten på plattan, och att den är inspirerad av Disneykompsitören Randy Newmans låt In Germany before the war.

Han avslöjar att ett trick är att dra ner tempot cirka 300% från ursprungsskissen. ”Nu blir det äntligen vals”, säger han, vilket leder till skratt från någon i publiken. Det uppskattar han inte. Vals är för honom den högsta konstarten, och han säger att han är stolt över att fronta ett band som spelar så mycket vals. (Det är så bra att det knappt hörs att det är vals, tänker jag. Men det vågar jag inte skriva.)

Han är också en fruktansvärd tävlingsmänniska, erkänner han. Och när han hörde en låt av Zebastian Swartz blev han helt knäck av hur bra den var, och gav sig fan på att överträffa den. Två år senare ringer Zebastian och frågar om han ”får sno en grej om kraftledningarna”, ja låten Powerlines alltså. Vilket leder till att de sjunger duett på Hello Heartlands nästa skiva.

 

Karriär sedan 1972. Jan Hammarlund var Låtskrivarbarens långväga gäst.

 

Jan Hammarlund är väl ändå kvällens stora stjärna. Han har hållit på sedan 1972 och ses som ett flaggskepp både inom proggen och gayrörelsen. Det är en jättespännande idé att berätta om låtarna, menar han, och något som han gör väldigt lite.

Sången Valarna skiljer sig från det mesta han har gjort. Han brukar vilja att texterna ska vara tydliga och klara, men här blev det närmast hallucinatoriskt. Detta beroende på en intensiv kvinna, Elisabet, som började fasta med hjälp av kaffe och cigaretter. Det febriga vansinnet smittade på något vis Jan. Musiken är inspirerad av en konsert av Joni Mitchell och James Taylor, som han bara hört en gång.

Och låten Gatsten inspirerad av händelserna (han vägrar kalla det kravallerna) i Göteborg 2001 visar hur svårt det är med satir. Tidningarna skrev nästan inget om de stora, fredliga demonstrationerna utan mest om stenkastarna. Texten tar tydligt ställning för de förra, men ändå blir han missförstådd. Melodin är Malvina Reynolds låt Tungsten.

Sången Ville har 400.000 lyssningar på Spotify, och är en föregångare som gaysång. ”Ni får tänka er mig som tonåring för 50 år sen.” Och så berättar han utförligt om låtar om Jerusalem och Franz Schubert, men låten Täfteå är inte mycket att berätta om. Den är självförklarande.

Det är däremot Jag vill leva i Europa (”Har ni hört den? Den var rätt känd.”), men den vill han inte spela.

 

Kraftverk. Henrik Grüttner och Robert Lamu tog med effektpedalerna för att kunna presentera Skraeckoedlans runga rock.

 

Skraeckoedlan har på något vis lyckats kringgå förbudet att ha effektpedaler på Låtskrivarbaren. Och som! Jag räknar till 18 stycken. Förhoppningen att för första gången få höra akustisk stonerrock grusas å det grövsta. Nå, det är inget man sörjer länge. Och det är faktiskt avskalat. Trummisen fick stanna hemma. Och basisten slutade i våras. Här får vi gitarristerna Henrik Grüttner och Robert Lamu och de låter rätt mycket bara de. Rentav svinhögt.

Nu spelar Robert både bas och gitarr, vilket han demonstrerar med en… effektpedal. Ibland gör han båda sakerna samtidigt. Bandet bildades på kul, berättar de, nästan som på skämt. Kan man göra sån här musik på svenska? Så kul var det att alla flyttade till Borlänge och pluggade musik som ett band. Första skivan ”Äppelträdet” kom 2010.

En låtskrivarövning på skolan var att skriva en låt med bara ett ackord. Och det har låten Talisman. Typ. Annars utgår de alltid från ett riff, berättar Robert. Låten Rokh hade riffet 12 gånger på raken i EP-versionen. Det visade sig vara lite för mycket av det goda, så den skrevs om till plattan.

Texterna består av allvarliga saker som de klär ut till rymden, Nessie, monster och andra coola saker. Annars så spelade de mer än de pratade, detta trots att de hade missförstått upplägget som att de bara skulle få spela tre låtar.

Ännu en lysande Låtskrivarbar blev alltså genomförd. Det är bara synd att inte fler har upptäckt detta. Mer än 25 personer i publiken är det värt. Och du är värd detta.

© Text och foto: Michael Strandhed

DYNAMO Norrköping

26 oktober 2018
Låtskrivarbaren

MEDVERKANDE
Johan Pettersson
Hello Heartland (Gustav Berry)
Jan Hammarlund
Skraeckoedlan (Henrik Grüttner och Robert Lamu)

BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

LÄNKAR
Låtskrivarbaren Facebook  FB-evenemang
Hello Heartland Facebook
Jan Hammarlund hemsida  Facebook
Skraeckoedlan Facebook
Dynamo Facebook