Färgspel. Konstnären Jens Ferm ställer ut på Galleri Sander/NP33. Att han har rötterna i Norrköping reflekteras i måleriet.

 

”Alltså blandar jag minst fem”

 

NORRKÖPING En naturlyriker kommer hem. Men så ser inte Jens Ferm på sitt måleri – det handlar om bakgrunder som till slut talar om vad de behöver. Killen från Norrköping, som skulle bo i Paris ett år men blev kvar, ställer ut på Galleri Sander/NP33. Där breder han ut sig på bottenplanet, det är mycket han vill visa hemmapubliken.

Blommor, fåglar och vatten. Det är lätt att ställa diagnosen – Jens Ferm är en naturlyriker med nyenkla linjer. Men han protesterar mot beskrivningen så vi gör omtag.

Måleriet startar naturligtvis med den råa linneduken. Han preparerar den själv och fäster på inhandlade spännramar. Två lager klister och till sist en blandning av klister och vitt pigment.

– Förberedelseprocessen är viktig,  jag kommer in i arbetet på ett annat sätt, tycker Jens Ferm.

 

Bakgrunden först. Arbetsprocessen är densamma oavsett om målningarna är små eller stora. Till höger ses de stora målningarna Stor gul och Kajor över välklippt häck. 

 

Jens Ferm är uppvuxen i en arbetarfamilj och utbildade sig först till förskolelärare. Efter några yrkesverksamma år gav han sig chansen att ägna sig åt konsten. Först gick han på Idun Lovéns konstskola i Stockholm och sökte sedan till en konstutbildning i Paris.

– Jag skulle stanna ett år men blev kvar. Jag har bott där i 32 år.

Eftersom torktiden är lång gör han i ordning flera dukar samtidigt för att arbeta med parallellt. Som målningarna på främsta väggen i det inglasade rummet på NP33, där Jens Ferms senaste arbeten hänger. Lika stora, olika färgställningar, skilda motiv.

Jens målar i olja. Han köper stora tuber och blandar sina kulörer, knappast på palett utan snarare i byttor. Men fastnar knappast i någon favoritfärg, sett till utställningens omväxlande färgskala, från lätt pastell till fylligt djup. Möjligen att det aldrig är rena färger.

– På konstskolan lärde jag mig att aldrig blanda mer än tre färger. Alltså blandar jag minst fem.

 

Målningen Hortensia kan också likna ett åskmoln med sina svarta bulliga blad.

 

– Jag jobbar alltid så att jag börjar med bakgrunden. När den börjar säga mig något och jag får en idé om vad det ska vara i förgrunden. Så jag målar både nonfigurativt och figurativt.

Alltså är bakgrunderna värda sin studie. Den åskmolnsliknande Hortensia, svarta bulliga blad över lika svarta vertikala linjer, har en bakgrund i djupt rött, som är graderad, alltså nyanserad. Medan soliga Krysantemum har en bakgrund av ringar och åter ringar i ljust gult och grönt i lager på lager. Att låta en ljusare nyans av bakgrunden ge en ”ram” praktiseras ibland.

– Jag målar för att jäklas med mig! Helst en färg jag inte tycker om. Och jag känner en enorm frihet i att ändra i mina bakgrunder.

 

Detalj ur Övergiven eka. Båtens spegling kan anas, tecknad med enkla streck. Under den krackelerade delen av målningen ses ett vattenblänks blå linje.

 

En ovanlig bakgrund har Övergiven eka, där det rödbruna breda bandet ovanpå röriga penseldrag krackelerat.

– Ett misstag. Men när jag tittade så tyckte jag att det blev intressant och lade på fernissa för att stoppa krackeleringen.

Motivet, det figurativa, är en eka. Den är relativt liten, svart och flatbottnad på den stora brunkrackelerade ytan.

– Den låg i Bråviken när jag var barn.

 

Fågeldrömmar och Den sista.

 

Så visar det sig att minnen och relationer – ”jag tycker om blommor” – har sin plats i Jens Ferms måleri. De behövs ju som linjer, former och färg som lyfter över bakgrunden, gör målningen till just målning. Nog vill jag betrakta honom som en naturlyriker trots allt, även om det sitter långt inne och han inte vill säga det själv.

– Jag brukar säga att jag inte är en tänkare utan en iakttagare.

Blommor. Fåglar. Vatten. Fåglarna är personligheter. En är Gråsparven som hellre varit en påfågel – ”Det är lite patetiskt att måla påfåglar i Paris, där det är fullt med påfåglar”. En annan målning visar inte en död fågel på marken, som jag först tror.

– Den sover. Det är drömmar förklarar han gyllenskimret ovanför den koltecknade pippin – Fågeldrömmar.

 

Stilla morgon. Jens Ferm vill förmedla känslan av att titta ut över Glan.

 

Vatten, slutligen, har under de senaste åren blivit allt viktigare för Jens Ferm. Inte bara Bråviken utan även Glan där hans syster bor finns med i utställningen. Speglingarna har blivit mjuka blå linjer, inte olikt en fin trasmatta, i Stilla morgon. Andra vatten noteras med en enkel linje, oftast horisontell men där finns vertikala glim, så självklara.

Urvattnet, alltså den allra första målningen som öppnade dörren till Jens Ferms vattenmåleri är Disig morgon med skrattmås från 2012, då han ännu var kvar i en monokrom period.

Missnöjd började han tvätta bort färg med lösningsmedlet men avbröt. Backade och såg. Ännu ett av de värdefulla misstag som ger en konstnär impulser nya riktningar.

© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin


 

Vägen ut ur det monokroma måleriet. Disig morgon med skrattmås i mitten.

 

GALLERI SANDER/NP33 Norrköping

Hösten 2018

29 september – 13 oktober 2018
Henrik Witt
Fotografi
Paola Didong
Grafik
Emma Larsson
Akvarell och tusch
Johan Pettersson
Måleri

19–21 oktober 2018
SPEGLA – fotografiska dagar
Francois Gillet, Katarina Grip Höök, Aron Mattson,
Zara Carpenter, Johanna Syrén, Simon Johansson, Therese Ban
Samt en rad lokala yrkesfotografer och fotoklubbar

10–25 november 2018
Jens Ferm
Måleri

1–20 december 2018

Samlingsutställning

LÄNKAR
Jens Ferm hemsida
Galleri Sander/NP33 hemsida Facebook
Fotofestivalen Spegla badar i bilder reportage Kultursidan.nu 19/10 2018
Witt, Didong, Larsson och Pettersson reportage Kultursidan.nu 11/10 2018