Ja, vad får man skämta om egentligen? Och får man förbjuda skämt?

 

Vems är ordet, bilden, filmen och ljudet?

 

Under två dagar i helgen, den 14 och 15 januari, synliggjordes i Laxholmskällaren på Arbetets museum ett problem som alltför ofta marginaliseras. Sverige framhålls som ett land där pressfrihet, tryckfrihet  och alla möjliga andra friheter är en självklarhet. Studenter från kultur, samhälle och media-gestaltning ställer dock den smått obekväma frågan om detta konstaterande verkligen är sant.

Bakom utställningen Censurerat – Det du inte får se står Maria Ackerfors, Stina Hedin, Vira Kiktso, Johanna Rydberg, Samuel  Thylander och Annie Westlin. Utställningen  lyfter fram medias i princip osynliga och smygande censurtendenser som metodiskt sticker hål på frihetstanken. Konst, musik, film och internet blir föremålen för undersökning. Vad får man egentligen säga, skriva och producera? Hur ligger det egentligen till med internet, som skall vara den ultimata fria plattformen där alla får plats?

I pärmar runt om i utställningsrummet finns publicerade texter som på olika sätt riktar in sig på händelser, beslut och tankar som kan tänkas anknyta till censur. Det blir mycket text, besökaren behöver ta sig ordentlig tid för att förstå vad det handlar om.  Detta skulle kunna ha blivit ett problem, vilket utställningsproducenterna varit medvetna om. Resultatet har dock varit allt annat än ett problem, och de framhåller att publik och genomslag varit över förväntan.

Rummet i sig röjer en del av utställningens syfte och riktning, men det är i mötet med texterna man verkligen tvingas tänka efter. De berör tillfällen och händelser som ligger nära i tid, vilket manar till eftertanke om samtidskontexten.

Vilka verkligheter får man skildra och vad får man skämta om är exempel på frågor som aktualiseras. Verklighet som begrepp är subjektivt, det betyder olika saker för var och en av oss. Likaså har vi olika toleransnivå, olika smärttröskel. Även om det är viktigt att ta hänsyn till sådana här gränser och nivåer är det också viktigt att hänsynen inte blir en ursäkt och ett svepskäl.

Samtidigt ställs frågan om det finns tillfällen då censur kan vara nödväntigt eller åtminstone berättigad. Ganska snart uppkommer dock frågan om vem som i så fall skall styra censuren. Det finns en uppenbart svår problematik här. På samma gång som det tycks fullt berättigat att agitera för en fullkomlig censurfri värld, så skall det inte stickas under stol med att det finns fall då gränsdragningarna inte är så självklara. Hur hanterar man sådant som skulle kunna betraktas som hets mot folkgrupp och förstörelse, utan att någon får sin yttrandefrihet kränkt?

Jag går från utställningen med känslan av att det i mångt och mycket handlat om att medvetandegöra, att peta hål på föreställningar som inte ifrågasätts och att få oss att betrakta den mediala omvärlden på ett annat sätt.

Text och foto: Karolina Nilsson

 

LÄNKAR
Projektets hemsida
Arbetets museum hemsida

 

FLER BILDER FRÅN UTSTÄLLNINGEN – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157628912513001″]