Livskonstnärer. Pontus Plænge och Gustaf Appelberg kliver in i två drömroller. De spelar luffarna Estragon och Vladimir i Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot.

 

”De tänker inte så mycket”

 

NORRKÖPING Samuel Becketts I väntan på Godot om har har just nått pensionsåldern. Är pjäsen en tillbakablick över livet? Handlar det om världen efter två världskrig. Hur spelar man det? Med strängt anvisade luffare i plommonstop? Samtal med Pontus Plænge och Gustaf Appelberg som förbereder sig för nypremiären på Stora teatern i Norrköping.

Östgötateatern spelar könssegregerade pjäser i höst – kvinnopjäsen Lupinerna och manspjäsen I väntan på Godot. Nu är det halvtid och scenbyte Linköping – Norrköping.

Efteråt. När jag ser bilderna i kameran blir jag rörd. Pontus Plænge fixar ljus med en liten golvlampa och Gustaf Appelberg flyttar upp en röd kudde för att skapa kontrast mot den svarta tröjan. Skådespelarproffs!

Pontus Plænge har permanentat håret i Chaplinkrull för rollen. Vilket leder in samtalet om ålder, den inre åldern, den yttre åldern. Fördelarna med att göra sig yngre eller äldre gentemot omvärlden. Det kanske inte har så mycket att göra med I väntan på Godot men det är så samtalet trevar sig fram när vi just intagit kantinens soffhörn i Stora teaterns källarplan.

Pontus och kollegan Gustaf Appelberg spelar luffarna Estragon och Vladimir i Samuel Becketts klassiker I väntan på Godot som efter det korta uppehållet efter spelperioden i Linköping nu flyttar över till Stora teatern i Norrköping. Pjäsen hade urpremiär i Paris 1953, hade den varit människa så skulle den gått i pension i år.

 

Väntan. Vid vägkanten nära ett träd på en kulle. Vladimir och Estragon stöter på Pozzo med underställde Lucky. I rollerna William Wahlsteddt, Gustaf Appelberg, Pontus Plænge och Martin Waerme.

 

Men Estragon och Vladimir är inte pensionärer. De är luffare som väntar vid ett träd, vid en kulle, vid vägkanten. En teaterklassiker med existentiella anspråk. Med roller med stort R, precis som Hamlet eller Romeo och Julia, roller för evigheten.

– Jag har velat spela den ända sedan jag började i Skara 1978, då jag och min vän Per-Erik läste den ihop, säger Gustaf Appelberg som är glad över att han inte gjorde det då.
– När man är ung vet man inte vart man är på väg.

– Den är mycket mognare. Svartare. Krassare. Vad är livet? Väntan… och sedan… ?, säger Pontus. – Den drabbade mig. En existentiell utsaga om livet.

På ytan ett småtrist väntande, gnälligt grälande. Ensemblen har samtalat om sina associationer för att ladda uppsättningen och rollerna.

– Jag förstår Samuel Beckett. I ljuset av två världskrig när människorna mördat varandra och ödelagt en hel kontinent. Då kan man förstå det här svarta landskapet. Eller det absurda i den bilden, det nödvändiga i att behöva beskriva världen som sådan, förklarar Pontus Plænge.

– När jag läser litteratur och läser om människor i den här tiden, får jag upplevelsen att Gud dör, alltså tanken om att det skulle finnas en godhetens kraft. Den försvinner när vansinnet blottas. Det blir uppenbart efter Andra världskriget, fortsätter Gustaf Appelberg och tillägger: – Det har kommit en frihet i stället, det är positivt, men det finns inga regler.

 

Pelle Öhlund. Även om dramatikern Samuel Beckett varit noga med scenanvisningarna krävs det en regissör.

 

Hur gestalta dessa tankar och denna ödelagda värld på scenen?

– Det går inte att spela det, men det finns som en skugga i mig, menar Pontus Plænge.

– Vi har pratat tillsammans med regissören Pelle Öhlund om det. Tankarna finns med även om vi inte låter rollfigurerna tänka så. De tänker inte så mycket över huvud taget. De förhåller sig mer nära och direkt, fördjupar Gustaf Appelberg.

Tillbaka till Charlie Chaplins lockar som nu faller över Pontus Plænges panna. Stumfilmsclownerna Charlie Chaplin, Helan och Halvan och Buster Keaton var förebilder för Beckett får jag veta. Det har ensemblen tagit fasta på i sitt arbete.

– Plommonstopen måste vara en hyllning till dessa figurer, säger Gustaf bestämt.

– Det finns direkta slapstickscener, upplyser Pontus.

En tid efter urpremiären ställde Samuel Beckett upp regler för hur I väntan på Godot skulle spelas. Där får inte vara kvinnliga skådespelare, det ska vara plommonstop, en kulle och ett träd.

– Det kan man ifrågasätta och det har gjorts, säger Pontus Plænge och berättar om avsteg med två transsexuella personer och en uppsättning som gjorts i en tunnelbana.
– Det finns repliker som ”Där skulle vi kunna fira vår smekmånad”.

Pontus har frågat ungdomar han träffat huruvida det skulle betyda något om där var en kvinna med i pjäsen. ”Skulle samtalet bemängas av erotisk laddning? Nu när killar och tjejer kan vara vänner.” Så har han undrat.

Gustaf Appelberg plockar upp ännu en tråd – om alla rollerna egentligen är olika sidor av en och samma person. Ett aktuellt exempel är konstnären Anna Odells film X&Y som har smygpremiär vid Norrköpings filmfestival i dagarna och där flera skådespelare gestaltar olika sidor av de två huvudrollerna.

– Om jag satte upp Godot skulle jag försöka göra dem mer lika, till det yttre. Jag tänkte mig med en kvinna, som då också skulle vara likadant klädd. Det skulle bli svårt ändå – var sätter man in en kvinna?

Det blir svårt. Om alla skådespelare var kvinnor skulle det kanske gå. Kanske.

 

Relationsdrama? Pontus Plænge och Gustaf Appelberg som Estragon och Vladimir.

 

Gustaf Appelberg resonerar vidare om pjäsens allmängiltighet:

– Jag tycker att det finns associationer till alla relationer man kan tänka sig: vänskap, kärlek, vuxen/barn. Med Pozzo och Lucky som kommer in i handlingen finns herre/slav, sadomasochism och beroende.

– Det är ju det som livet innehåller, för alla människor, slår han fast.

– De är en person. De är alla relationer. De kan lika väl vara 2.500 år gamla eller helt nyfödda, sammanfattar Pontus Plænge.

Sedan tar vi bilden i soffan. Pontus fixar med ljuset, Gustaf med kudden. Sånt där som skådespelare gör av bara farten. Det ligger en omsorg i det.

© Text: Ann-Charlotte Sandelin
© Foto: Micke Sandström för Östgötateatern samt Ann-Charlotte Sandelin

STORA TEATERN Norrköping

24 november – 15 december 2018
I väntan på Godot
Av Samuel Beckett
Översättning: Lill-Inger och Göran O. Eriksson
Regi: Pelle Öhlund
Scenografi/kostym Richard Andersson
Slagsmålskoreografi: Hilde Veronika Östensson och Peppe Östensson
Ljusdesign: Håkan Jansson
Mask och peruk: Anna Andersson

SKÅDESPELARE
Pontus Plænge: Estragon
Gustaf Appelberg: Vladimir
William Wahlstedt: Pozzo
Martin Waerme: Lucky
Ludvig Bergstrand, Arvid Elander, Eugen Hallberg och Adnan Music: Pojken

PROGRAMKVÄLL
5/12 kl 17.30 Café Gycklaren
Becket, Chaplin, Dali…

ÖSTGÖTATEATERN

Spelåret 2018–2019

STORA TEATERN – STORA SCENEN

Epifónima

Cirkus Cirkör

Norrköping 7–16 september 2018

Med Kvinnornas festival 27 augusti–16 september

Linköping 24 maj–2 juni 2019

I väntan på Godot
av Samuel Becket

Linköping 21 september–1 november
Norrköping 24 november–15 december

Lupinerna
av Monica Wilderoth

Norrköping 13 oktober–3 november
Linköping 16 november–21 december

Galleri 6
av Paula McManus

Linköping 25 januari–2 mars 2019
Norrköping 30 mars–28 april 2019

Rocky Horror Show
Glamrock/skräckmusikal

Norrköping 2 februari – 3 mars 2019
Linköping 29 mars – 18 maj 2019

ÖVRIGT

Cirkusslottet

Nycirkusfestival i Finspång 10–19 augusti

Inget kalas utan knas

Nycirkusturné i länet 4 augusti–29 september

Kulturnatten

Norrköping 29 september

Det blå pianot – Romaniches café

Norrköping 28 september–7 oktober, 15–18 november
Linköping 7–14 november

De gifta på Eiffeltornet
En happening med Norrköpings Symfoniorkester samt skådespelare och cirkusartister från Östgötateatern

Norrköping, De Geerhallen, 27 okt

Joni
Om Joni Mitchell med Karin Oscarsson

Norrköping 8 november
Linköping 9 november

En baron III
Om Povel Ramel med Sven Angeflod

Norrköping 29 november
Linköping 30 november och 7 december

LÄNKAR
Östgötateatern hemsida Facebook

Jonis musik gjorde Gycklaren större recension Kultursidan.nu 11/11 2018
De gifta på Eiffeltornet vågat spektakel recension Kultursidan.nu 30/10 2018
Happening med De gifta på Eiffeltornet reportage Kultursidan.nu 26/10 2018
Lupinerna höjer tystade kvinnors röster recension Kultursidan.nu 16/10 2018
Urpremiär för Östgötateatern Lupinerna reportage Kultursidan.nu 12/10 2018
Medryckande blått piano i Gycklaren recension Kultursidan.nu 4/10 2018
Det blå pianot spelar upp för en ny värld reportage Kultursidan.nu 24/9 2018
Epifónima lyfter kvinnligheten högt recension Kultursidan.nu 11/9 2018
Nils Poletti: Bra teater lockar publiken reportage Kultursidan.nu 5/8 2018