Betraktare. Pozzo sliter i Lucky för att få honom att stiga upp. Gogo ser på. I rollerna William Wahlstedt, Martin Waerme och Pontus Plænge.

 

Omfamnande och förlåtande

 

RECENSION/ NORRKÖPING Allt blir begripligt, om vi har något att vänta på. Alla vet vad Samuel Becketts klassiska drama I väntan på Godot handlar om – två livets luffare i evig väntan. Östgötateaterns geniala uppsättning kan ses igen och igen, för att hitta ny mening och igenkänning.

Det kan inte vara sant! Jag är sen. Bussen är tio minuter försenad och vi rusar mot teatern, vi är där fyra minuter innan ridån hissas. I kassan är det kö. En långsam kö. Värdinnorna går ifrån entrén. Vid kassan står ett äldre sällskap, bakom dem en man som inte verkar ha bråttom. Jag hanterar inte stress bra, därför undviker jag den. Men nu är jag där. Jag frustar, stampar i golvet och säger högt: MEN VAD ÄR DET SOM TAR SÅN TID?

Pjäsen börjar innan vi satt oss. Där är de, Estragon och Vladimir. I sina slitna kläder som inte passar. ”Inget nytt under solen” tänker jag, och ångrar lite att jag tackat ja. Och skäms för att jag varit otålig i kassan.

Samuel Becketts drama är så gammalt att vi alla vet vad pjäsen handlar om? Den skrevs på femtiotalet och som Nobelpristagare 1969 dök Beckett aldrig upp. En typisk intellektuell man på 1960-talet, tänker jag surt. Jag analyserade pjäsen på universitetet och såg den på teve i svartvitt med Ernst Hugo Järegård. Jag har använt citat ur den. Jag vet vad den handlar om. Den är genialiskt och så vidare. Varför vill jag se den på scen?

 

Trädet. Kullen. Och de två luffarna vid vägen. I rollerna Gustaf Appelberg och Pontus Plænge.

 

Scenografin är ett naket träd på en bergsknalle. Dammig och naken är både scen och kostym.

De båda luffarna är ändå på gott humör, de ska ju strax ha ett viktigt möte. De skämtar och pratar och det märks att de är nära vänner och följeslagare.

Väntan är samtidigt det värsta som finns. Rastlösheten måste användas och de clownar för varandra. Det är svårt, eftersom de redan vet allt om varandra och alla historier redan har berättats. Det finns en elektricitet i luften, kanske premiärnerver, trots att den spelat i Linköping ett tag. De lyckas snabbt bryta isen och få med oss. Det är slapstick och kul.

Rastlösheten sprider sig, publiken skrattar för att de känner den. Det börjar krypa i mina ben. Men jag skrattar. Osäkerhet, kommer verkligen Godot dyka upp ikväll? Han kom ju inte igår. Estragon, som kallas Gogo, tvivlar. Han gestaltas av Pontus Plænge.

Gogo är luttrad av att vänta och vill helst fördriva tiden med att sova. När han sover blir det tyst och obehagligt. Didi (Vladimir) som spelas av Gustaf Appelberg, väcker honom abrupt.

 

Människotrasa. Martin Waerme gestaltar den plågade Lucky, en tragikomisk figur.

 

Plötsligt kommer någon på vägen. En blek trasa av en människa, med ett rep runt halsen och tungt bagage i händerna, en piska viner och där kommer Pozzo bakom.

När de gör entré så förändras allt. Pozzo är så grotesk och fantastisk så han skulle kunna vara en karikatyr i ett seriealbum. Han liksom flyter fram i sin glänsande röda kostym, och med sin tjocka mage. William Wahlstedt är fulländad i sin roll som herreman, med en plågad slav. Eftersom hela scenen blir surrealistisk så skrattar vi. Lucky är en plågad människa med skelettliknande ansikte. Trots tragiken i Luckys person så är han rolig, fantastiskt rolig. Lucky spelas av Martin Waerme. Den tragikomiska figuren är överraskande. Men varför ställer han aldrig ner bagaget?

Pozzo är så uppstramad att han knappt kan le, grym men med ett artigt tilltal. Han är liksom Lucky en pappfigur med närvaro. De skulle kunna vara en fantasi, en dröm. Som åskådare, vill jag att de ska gå. De skrämmer mig, trots att jag fnissar med skräckblandad förtjusning.

Men det blir tomt när de försvinner. Väntan blir outhärdlig tills en pojke, premiärkvällen spelad av Adnan Music, meddelar att Godot är förhindrad. Han kommer med säkerhet i morgon.

 

Grym men med artigt tilltal. I rollerna William Wahlstedt som Pozzo, Gustaf Appelberg som Didi och Pontus Plænge som Gogo.

 

Becketts pjäs är en obarmhärtig dans, en ofrivillig upprepning och en spegling av människans själ. Livet är både förutsägbart och osäkert och vi gör vad som helst för att slippa osäkerheten. Det som skrämmer människan mer än förvirringen, är förutsägbarheten. Vi skojar och skämtar och skapar mening i efterhand, i minnets suddiga bild. Om minnet svajar, så blir det svårare. Tomheten måste fyllas om så med outhärdligt babbel eller slagsmål. När dramat skrevs så fanns inte mobilen, den tar bort mycket tid i dag, fyller tomheten med något.

Allt blir begripligt, om vi har något att vänta på. Humor är distansen till det allvarliga. Vladimir får oss att känna mening i vår väntan, väntan på Godot. Det är verkligen fysisk teater, det dundrar i golvet vid slagsmål och de spottar, svettas och blöder. Ljussättningen är dynamisk och växlar dramatiskt förstärkande.

Regissören har också lyckats få pjäsen omfamnande och förlåtande. Det obehagliga är så otäckt att det inte går att greppa. De behöver varandra. De kan inte klara tomheten och meningslösheten utan varandra.  Det obehagliga försvinner i värmen av en gammal väns kram.

 

Behov. Pontus Plænge och Gustaf Appelberg.

 

Applåderna är hjärtliga och rungande. När regissören Pelle Öhlund ropas upp, ser jag att det är mannen jag skyndade på, när jag var på väg mot min väntan på Godot.

Jag är varmt lycklig när jag lämnar teatern, uppspelt, talar med folk i foajén. Samuel Beckett var ett geni och ensemblen har spelat sig svettiga och gett oss allt.  De förtjänar varje applåd. Jag skulle kunna se den igen och hitta ny mening och igenkänning. Det är det som är klassiskt drama, när det är väl utfört.

© Text: Malin Ringdahl
© Foto: Micke Sandström för Östgötateatern

STORA TEATERN Norrköping

24 november – 15 december 2018
I väntan på Godot
Av Samuel Beckett
Översättning: Lill-Inger och Göran O. Eriksson
Regi: Pelle Öhlund
Scenografi/kostym Richard Andersson
Slagsmålskoreografi: Hilde Veronika Östensson och Peppe Östensson
Ljusdesign: Håkan Jansson
Mask och peruk: Anna Andersson

SKÅDESPELARE
Pontus Plænge: Estragon
Gustaf Appelberg: Vladimir
William Wahlstedt: Pozzo
Martin Waerme: Lucky
Ludvig Bergstrand, Arvid Elander, Eugen Hallberg och Adnan Music: Pojken

PROGRAMKVÄLL
5/12 kl 17.30 Café Gycklaren
Becket, Chaplin, Dali…

ÖSTGÖTATEATERN

Spelåret 2018–2019

STORA TEATERN – STORA SCENEN

Epifónima

Cirkus Cirkör

Norrköping 7–16 september 2018

Med Kvinnornas festival 27 augusti–16 september

Linköping 24 maj–2 juni 2019

I väntan på Godot
av Samuel Becket

Linköping 21 september–1 november
Norrköping 24 november–15 december

Lupinerna
av Monica Wilderoth

Norrköping 13 oktober–3 november
Linköping 16 november–21 december

Galleri 6
av Paula McManus

Linköping 25 januari–2 mars 2019
Norrköping 30 mars–28 april 2019

Rocky Horror Show
Glamrock/skräckmusikal

Norrköping 2 februari – 3 mars 2019
Linköping 29 mars – 18 maj 2019

ÖVRIGT

Cirkusslottet

Nycirkusfestival i Finspång 10–19 augusti

Inget kalas utan knas

Nycirkusturné i länet 4 augusti–29 september

Kulturnatten

Norrköping 29 september

Det blå pianot – Romaniches café

Norrköping 28 september–7 oktober, 15–18 november
Linköping 7–14 november

De gifta på Eiffeltornet
En happening med Norrköpings Symfoniorkester samt skådespelare och cirkusartister från Östgötateatern

Norrköping, De Geerhallen, 27 okt

Joni
Om Joni Mitchell med Karin Oscarsson

Norrköping 8 november
Linköping 9 november

En baron III
Om Povel Ramel med Sven Angeflod

Norrköping 29 november
Linköping 30 november och 7 december

LÄNKAR
Östgötateatern hemsida Facebook

Samtal i väntan på Godots nypremiär reportage Kultursidan.nu 21/11 2018
Jonis musik gjorde Gycklaren större recension Kultursidan.nu 11/11 2018
De gifta på Eiffeltornet vågat spektakel recension Kultursidan.nu 30/10 2018
Happening med De gifta på Eiffeltornet reportage Kultursidan.nu 26/10 2018
Lupinerna höjer tystade kvinnors röster recension Kultursidan.nu 16/10 2018
Urpremiär för Östgötateatern Lupinerna reportage Kultursidan.nu 12/10 2018
Medryckande blått piano i Gycklaren recension Kultursidan.nu 4/10 2018
Det blå pianot spelar upp för en ny värld reportage Kultursidan.nu 24/9 2018
Epifónima lyfter kvinnligheten högt recension Kultursidan.nu 11/9 2018
Nils Poletti: Bra teater lockar publiken reportage Kultursidan.nu 5/8 2018