Hemma. Norrköping är det första ställe där Hardy Hum känt sig hemma. Nu släpper musikakten And We Should Die of that Roar albumet Where We Lay Our Bones.

 

36 minuter av skärseld och kärlek

 

RECENSION/ NORRKÖPING Vad är ett hem? ”Where We Lay Our Bones” är Hardy Hums svar. Skärseld och kärlek förenas i And We Should Die of that Roar’s nya album. En mäktig dödshymn över dem som lever mittemellan eller inte alls. Bäst!

Vi får en mäktig dödshymn över dem som lever mittemellan eller inte alls. Efterkrigstiden är inte slut. Vissa uppslukas nästan av sitt inre mörker, andra väljer att leva med sina demoner i en strävan efter kärlek. Vad är ett hem? En flodvåg av blod och ben tonsatt med en symfoni av gitarrer och besjungen med raspig och silkeslen röst översköljer lyssnaren. Det är på allvar.

Tell me who’s gonna dig our graves when we’re all gone?
And who’s gonna say our prayers when we’re all done?

För drygt fyra år sedan kom pseudonymen Hardy Hum ut med sin debutskiva under projektnamnet And We Should Die of that Roar. Han gick på knock direkt med ett (om det skulle ha funnits i fysisk form) dubbelalbum med 17 låtar. Sedan kom en EP 2015 och ett par singlar. Men nu är det dags för ett uppföljande album. Jag stämde träff med Hardy igen (drygt fyra år senare) för att höra vad som hänt sedan sist.

Är det inte stramare nu, lite mindre lekstuga med ljudexperiment? Hardy håller med, men det beror mest på tidsbrist, hävdar han. Första skivan spelades in flera gånger i veckan under ett halvårs tid. För den här hade de två veckor på sig. Den här gången har skivan trummor, spelade av Kenny Lundström. Och på traditionellt vis är trummorna inspelade först, vilket kanske ger ett stramare intryck.

Kenny spelar också elorgel på en låt, annars gör Hardy allt. Han sjunger, spelar lager på lager med gitarrer och numera också bas (inte nedmixad gitarr som tidigare).

Bluesen är inte lika framträdande som tidigare, hävdar jag. Då och där håller Hardy med, men sen kommer det ett mejl med protester. Han rabblar influenser från Son House på en låt, Junior Kimbrough på en annan och strukturen är också blues mest överallt. Det är tydligt att det är en hjärtefråga.

Hur som helst reagerar jag mest på att han spelar en del hårdrock. Ja, klassisk hårdrock av sjuttiotalsstuk, den som bygger på… blues. (Jag får väl ge mig.) Inte heller de balkanska inslagen är lika tydliga, men de finns där.

 

Albumomslag av Igor Gruda.

 

Ilskan och det själsliga mörkret är i alla fall intakt. Det är mörkt, mörkt, mörkt – men inte becksvart. Detta även om skivans tema är efterkrig, död och flykt. Hardy är tydligare numera om hur hans flykt från Bosnien som 15-åring har påverkat honom. Även om texterna inte är övertydliga får man känslan av vad det handlar om. Eller som Hardy Hum själv säger:

– Albumet handlar om tre saker:  De som vill fly men inte kan det. De som tvingas fly. De vars liv är över innan det ens har börjat.

I övrigt handlar det om vad ett hem är. ”My home is where I lay my hat”, heter det. (Hardy hävdar att han har hatten på sig både när han sover och badar, men jag tror han ljuger.) ”Where We Lay Our Bones” heter skivan, och det är ju samma sak. Och ändå inte. Det är det slutgiltiga hemmet, den sista vilan. Titellåten är en efterkrigslåt och en programförklaring för hela skivan. Vad är ett hem? frågar sig Hardy. Han sitter inte inne på svaret.

– Men Norrköping är det första ställe jag har känt sig hemma i, säger han.

Jag reagerar på de flerfaldiga religiösa referenserna på plattan. Är han är osams med Gud?

– Jag är förbannad på Gud! Jag är född muslim, men jag är inte troende. Jag är inte ateist heller, jag förnekar inte hans hans existens. Men hur kan han låta allt elände fortgå? Gör någonting! Jag har en hel lista med frågor om jag träffar honom.

Begreppet ”sense woven spells” förbryllar mig också. Det var titeln på EP:n utan att förekomma i någon av texterna. Nu dyker det plötsligt upp i låten Too Much Blues Can Break You Down. Vad betyder det?

– Det handlar om en övertro på logiken som leder till förnekelse av känslorna, säger Hardy. Allt är emellan. Allt är ologiskt. Vi blir inte kvitt känslan av besvärjelser, vi måste omfamna våra demoner.

Låten handlar om att inte låta sig uppslukas av sin ångest och sitt inre mörker. Den är skriven till en ”bror” som höll på att göra just det. Vissa blir kalla och slutar älska. Vi måste göra precis tvärtom.

Down, down, down, down, down
Down, on the bottom of a hearteache pond
My shadow of a shadow of a brother
He’s long gone, nowhere to be found

Hardy kallar låten en ”centerpiece” på skivan. Han förnekar inte sina egna mardrömmar eller posttraumatiskt stressyndrom. Även om han inte skulle ha velat haft det på ett annat sätt, säger han.

– Men det är inte genom egen styrka jag har klarat mig. Det är genom konsten.

Och det är stor konst han har gjort, igen. Större. Allt är så proffsigt från arrangemang och inspelning att man luras att tro att ett stort bolag finns i ryggen. Inte så. Han gör (nästan) allt själv. När han spelar ute är det antingen ensam eller tillsammans med Kenny Lundström på trummor.

Båda varianterna är mycket bra – men tänk om man fick höra honom uppbackad av fler, på ett sätt som kunde återskapa fylligheten på skivan. Jag bara drömmer.

Min favorit på albumet är kanske All we are. Den har också, genom Carl Biörsmark, blivit en oändligt vacker video. Kopplingen mellan hijab och Golgata är tankeväckande. Jag får (ja, jag är själv förvånad) vibbar av Roger Waters och hans undertryckta undergångsstämning. Samt den hälsosamma pessimismen.

Efter första skivan skrev jag att det var det mest intressanta som hade hänt i Norrköpings musikliv på år och dar. Nu hävdar jag att detta är det bästa sedan dess. Och lite till.

Det är 36 minuter av skärseld och kärlek.

© Text: Michael Strandhed
© Foto: Michael Strandhed
© Artwork: Igor Gruda

ALBUM

And We Should Die Of That Roar
Where We Lay Our Bones
Hardy Hum, sång, gitarr
Kenny Lundström, trummor
Artwork: Igor Gruda
2019

Woke Up This Morning
Blood on Our Hands
Too Much Blues Can Break You Down
All We Are
Where We Lay Our Bones
Big Bright Sun
No Peace And Quiet In My Grave
Headaches

DISKOGRAFI
Where We Lay Our Bones, 2019
Sense Woven Spells, EP, 2015
And We Should Die Of That Roar, 2014

LÄNKAR
AWSDOTR hemsida FB Spotify  p4 Östergötland All We Are/Youtube Blood On Our Hands/Youtube
Sol och sommarmusik i Refvens grund reportage Kultursidan.nu 7/7 2018
Låtskrivarbaren når skapandets kärna reportage Kultursidan.nu 28/4 2018
Musik för fred och firande i Hörsalen reportage Kultursidan.nu 11/112 2017
Kulturkollektivet spelade för Musikhjälpen reportage Kultursidan.nu 23/12 2015
Hardy Hums nya EP född ur desperation recension Kultursidan.nu 6/9 2015
Hardy Hum ”debuterar” hos Guvernören reportage Kultursidan.nu 26/2 2015