Två Nils-pysslingar. Selma Lagerlöf skrev om pojken som flög över landet på gåsens rygg. Astrid Lindgren skrev om en annan liten pojkpyssling. Teater Papanella ger dem liv. 2:16.

Det är svårt att skriva kritik

Tänk att få gå på teater gratis. Och sedan skriva vad man tycker. Helst lite snitsigt.

Det är svårt.

Särskilt svårt är det när föreställningen inte är så bra som man skulle önska. Hur skriva – på ett begränsat utrymme – vad som inte är bra och varför?

Och vad blir konsekvenserna? Många skådespelare läser inte recensioner, varken de positiva eller negativa. Eller får man inte skriva mer? Får inte se mer gratisteater?

Och om nu teatergruppen faktiskt läser och tar till sig det man tänkt och ändrar i föreställningen? Orden står ju redan där, den tidning som trycker en ny recension finns inte.

Jag recenserade Två Nils-pysslingar, Papanellas nya dock- och berättarföreställning i Norrköpings Tidningar. Sagorna var fantasifullt iscensatta, scenografin med det skånska lapptäcket och pysslingdockorna jättefina. Men inledningen var jääääätttelååång. Och helt onödig. Det försökte jag skriva.

Några dagar efter premiären möte jag Papanellas Marinella Rolfart, som jag intervjuat efter en provföreställning några dagar tidigare. Hur hade hon tagit recensionen, hade hon ens läst den?

– Jag har kortat inledningen rejält, berättade hon.
Sakligt, som om det var självklart att en föreställning inte alltid är perfekt när den har premiär. Och att det är bra att få respons, till och med negativ kritik.

Tänk, då gjorde jag nytta med det jag skrev. Även om mina ord, nu överspelade, står kvar i tryck.

Text och film: Ann-Charlotte Sandelin

• Två Nils Pysslingar

• efter Selma Lagerlöf och Astrid Lindgren
• Papanella berättarteater
• Idé & berättare: Marinella Rolfart
  Regi: Pino Costalunga
  Scenografi och dockor: Tjåsa Gusfors
  Musik: Mats Greiff
  Ljus: Bengt Rosén
• Premiär 3/10 2010 på Kulturkammaren, Norrköping